foto: Flickr: Abayomi Azikiwe
Här är utdrag ur artiklar av Tnua’t Maavak Sozialisti/Harakat Nidal Eshtaraki (Socialistiska kamprörelsen, CWI i Israel och Palestina). De är skrivna i början av denna vecka.
Efter att denna artikel publicerades har den israeliska regeringen lanserat en serie flygangrepp och bombardemang mot den belägrade befolkningen i Gaza under namnet operation ”Skyddande egg”. 400 raketer och 400 ton sprängmedel har fällts över Gaza och dödat minst 60 personer.
Israels premiärminister Netanyahu och andra ministrar kände sig tvingade att fördöma det förfärliga mordet på den palestinska tonåringen Mohammad Abu-Khdeir från östra Jerusalem, men de fäller krokodiltårar.
Den tragiska utvecklingen under de senaste veckorna speglar i första hand Israels fortsatta repressiva ockupationspolitik i de palestinska områdena och deras aggressiva program för judiska bosättningar.
Netanyahu och andra representanter för de styrande partierna, som vill ha ett medel för att dölja sina misslyckanden och de katastrofala konsekvenserna av sin politik, är anstiftarna av de israeliska nationalisternas hämnd i form av det brutala mordet på tre israeliska ungdomar vars kroppar hittades den 30 juni. Denna regering, som är på storföretagens och bosättningarnas sida, kämpar nu för att upprätthålla kontrollen över den händelseutveckling som de själva är ansvariga för.
En serie rasistiska attacker i Jerusalem utförda av högerextrema israeliska nationalister mot palestinska arbetare och fotgängare – däribland mordet på Abu-Khdeir den 2 juli – utlöste en våg av ilska, protester och upplopp i de palestinska samhällena i delar av Israel – den mest utbredda proteströrelsen bland araber i Israel på flera år. Det har också varit gemensamma protester och demonstrationer av judar och araber i Jerusalem, Tel Aviv och Haifa mot de högerextrema attackerna och regeringens provokationer.
Allt eftersom de palestinska protesterna sprids, har de israeliska medierna ivrigt bevakat de mest upprörande fallen av skadegörelse och attacker mot judar, medan de tonar ner bakgrunden till ilskan på gatorna, nämligen diskrimineringen, de rasistiska attackerna och ilskan mot ockupationen.
Genom den fortsatta ockupationen och blockaden av de palestinska områdena, den allvarliga diskrimineringen inom alla delar av samhället som de arabiska samhällena i Israel tvingas genomlida och anstiftningen till upptrappade rasistiska attacker, har regeringens politik skapat en krutdurk av ilska, som till viss del exploderar under den aktuella händelseutvecklingen. Palestinska ungdomar, vars framtid raseras av den israeliska högerregeringen, har gått ut på gatorna för att demonstrera sina känslor av utanförskap, frustration och ilska.
Statliga offensiver
Efter att ha uppmärksammat kidnappningen av de tre ungdomarna, utnyttjade Netanyahus regering den tragiska händelsen till att främja sin politiska agenda, skapa en atmosfär av nationalistisk propaganda och försöka splittra Fatahs och Hamas koalitionsregering i den palestinska myndigheten. Den israeliska underrättelsetjänsten påstår på förhand att de två mordmisstänkta – som ännu inte har tillfångatagits -– är unga Hamasaktivister från Hebron. Hamas förnekade allt ansvar och det är möjligt att deras anhängare har agerat utan ledarnas vetskap och samtycke, eller att det är inte var Hamasmedlemmar som utförde morden.
Regeringen eftersträvar en militär kampanj för kollektiv bestraffning i de ockuperade områdena. Sju, främst unga, palestinier sköts ihjäl av den israeliska armén i razzior över hela Västbanken under den första dagen och minst nio dödades av flygbombningar på Gazaremsan, inklusive ett barn.
Hot att förstöra påstått mordmisstänktas familjers hus samt beslutet att riva hemmet tillhörande en som skjutit ihjäl en polis nära Hebron, är brutala kollektiva bestraffningar mot släktingar som inte har dömts för något brott. I en av dessa attacker mot familjer, blev en en månad gammal baby skadad.
Rivningar kommer aldrig att ”avskräcka” terroristattacker; i själva verket visar erfarenheten att de sannolikt kommer att stärka motivationen till vedergällningshandlingar i de mest desperata delarna av det palestinska samhället. En sådan politik förs främst för att avleda uppmärksamheten från misslyckandet för Netanyahus regerings säkerhetsstrategi för att förebygga attacker. Liknande åtgärder har aldrig drabbat familjerna till dömda israeliska judiska mördare, som Baruch Goldstein, den högerterrorist som genomförde patriarkgrottmassakern 1993 i Khalil/Hebron, dödade 29 och skadade mer än 120 palestinier.
Israeliska regeringarnas försök att ”avskräcka” palestinska förövare från attacker, kidnappningar och raketskjutningar har hittills visat sig värdelösa. Tusentals har betalat med sina liv i händerna på de israeliska styrkorna, men inget verkligt problem har lösts. Alla ”krig mot terrorismen” av storföretagens och bosättningarnas regeringar fram till idag har bara spillt mer blod och medfört en än mer komplicerad situation.
Under den första palestinska intifadan, 1987-1993, försökte den israeliska regeringen att stärka det islamistiska högerpartiet Hamas för att motverka de sekulära palestinska organisationerna, som krävde ett slut på ockupationen. Nu är regeringen i krig mot Hamas, vilket orsakar ofattbar sorg och lidande bland palestinier i Gaza i synnerhet, och lägger grunden för framväxten av nya reaktionära organisationer, däribland al-Qaida-liknande grupper.
Risk för upptrappning
Mot bakgrund av Ramadan, den regionala instabiliteten och internationellt tryck på Israel verkar det som att en majoritet av arméledarna och regeringen i detta skede skulle föredra att undvika en större militär upptrappning. Trots denna förbehållsamhet, har de beslutat att fullfölja ytterligare militära angrepp mot Gaza, inte minst för att framställa det som att de slår tillbaka mot den ökade raketbeskjutning från remsan.
Trupper har försatts i ”beredskapsläge för upptrappning”, mobiliserar längs gränsen mellan Gaza och en del reservister har kallats in. Dessutom har regeringen tillmötesgått några av kraven från minister Naftali Bennett och Yesharådet (för bosättningar), genom att främja en ny våg av bosättningsbyggande. Netanyahu talade om inrättandet av en ny bosättning uppkallad efter de mördade pojkarna och utnyttjar på så sätt deras död för att främja högerextrema bosättares politiska agenda.
Det finns en stor risk för att våldet trappas upp ytterligare under de kommande dagarna och veckorna, antingen till följd av militära attacker, polisens förtryck av protesterna, uppvigling eller ytterligare terrorattacker av individer och grupper. Särskilt högerministrarna Avigdor Lieberman och Naftali Bennett använder nationalistisk demagogi och uppvigling i sina rasistiska försök att mobilisera stöd, genom att utnyttja känslorna av chock och osäkerhet bland den judiska befolkningen. Båda argumenterar för en omfattande militär offensiv på Gazaremsan, med andra ord mer blodsutgjutelse som inte skulle lösa någonting, men orsakar ytterligare förluster av liv och trauma. Gazaborna skulle lida i särklass mest, men inte heller den israeliska allmänheten skulle undkomma blodsutgjutelse från raketattackerna.
Lieberman, som är utrikesministern, har deklarerat att hans partis allians med Netanyahus Likudparti är över på grund av oenigheten kring Gaza-politiken. Lieberman har också utnyttjat spänningarna för att återgå till att framföra idén om att med våld annektera arabiska samhällen i Israel. Han vill inte erkänna rätten för palestinska medborgare i Israel och vill inte att dessa samhällen demokratiskt ska kunna besluta om att gå med i en palestinsk stat i framtiden. Snarare är hans mål ett Israel utan någon betydande palestinska minoritet.
Något som återspeglar de starkt motsatta uppfattningarna och oron bland den israeliska eliten är den tidigare Shin Bet-chefen (israeliska säkerhetstjänsten) Yuval Diskin, som i ett Facebook-inlägg i fredags klandrade regeringen för ”den snabba försämringen av säkerhetssituationen” och attackerade ”illusionen att allt kan lösas med lite mer våld, illusionen att palestinierna kommer att acceptera allt som vi gör mot dem på Västbanken utan att svara, trots sin ilska, frustration och försämrade ekonomiska situation, illusionen att det internationella samfundet inte kommer att införa sanktioner mot oss, att Israels frustrerade arabiska medborgare inte i slutändan kommer att gå ut på gatorna över den bristande hanteringen av deras problem och att den israeliska allmänheten undergivet kommer att acceptera regeringens inkompetenta svar på de sociala klyftorna, som deras politik bara har förvärrat. När korruptionen fortsätter att äta bort upp allt som är bra, och så vidare och så vidare.”
Han varnade för att även om lugnet återkommer, ”kommer de brännbara ångorna i luften inte att försvinna och om vi inte skingra dem kommer det att uppstå en ännu allvarligare situation”.
Utveckla protesterna
Desperat skadegörelse och nationalistiska attacker mot civila av en liten minoritet av demonstranterna kommer inte att bidra till att åstadkomma en förändring av regeringens politik och förbättringar för unga palestinier. Sådana gärningar fjärmar de vanliga människorna, som blir drabbas av dem, och de används av regeringen som en ursäkt för hårdare förtryck mot demonstranter i namnet av ”nolltolerans”.
Men omfattningen av de palestinska protesterna i Israel tyder inte bara på frustrationen och ångesten, men också att det finns en bredare kamp mot storföretagens och bosättarnas regering, mot attackerna på palestinierna och mot ockupationen. Denna kamp kräver byggandet av en större demokratiskt organiserad proteströrelse för judar och araber, med ett program och handling för att på allvar utmana den israeliska regeringen och den yttersta högern.
Inrättandet av aktionskommittéer i de samhällen där demonstrationerna äger rum kan bidra till att organisera och stärka kampen, inklusive demokratiskt organiserat självförsvar mot statligt förtryck för att förhindra att protesterna faller in i destruktiva upplopp och nationalistiska fysiska angrepp. Dessa kommittéer skulle kunna utveckla en rad krav, bland annat kraven på fred och att lösa sociala missförhållanden, som skulle kunna mobilisera ett brett lager av judar och araber i gemensamma demonstrationer samt inkludera arbetarkommittéer och studentorganisationer.
Många israeler avskyr extremhögerns barbari och har fått nog av regeringens politik, som bara har fört med sig ytterligare våld i den nationella konflikten medan den sociala krisen i Israel fördjupas. En ny Knesset Channel-mätning visar på ett stigande stöd för det Socialdemokraterna och partiet Meretz, vilket visar att trots den nuvarande nationalistiska reaktion är delar av den israeliska allmänheten intresserade av partier som uppfattas vara vänster.
Opinionsundersökningar fortsätter indikera att en majoritet av den israeliska befolkningen stöder en avveckling av bosättningarna och ett slut för ockupationen. Socialist Struggle Movement (CWI i Israel och Palestina) kämpar för bygget av ett nytt kämpande parti för arbetare, judar och araber, för att främja alla arbetstagares intressen och för att lägga fram ett tydligt socialistiskt alternativ till den tragiska framtid som är oundviklig under kapitalisterna och den nationalistiska högern.
