Volvo Personvagnars besked om att man ska minska med uppemot 2 000 anställda är ett av de största varsel som lagts sedan varvs- och industrikrisen i mitten av sjuttiotalet och nittiotalets krisår. Volvos varsel slår hårt i en region som bara för några år sedan låg i topp i Ny Tekniks rankning av landets tillväxtregioner. ”Regionen [Göteborg] är Sveriges verkstad, med en stark koncentration av exportinriktade storföretag, med hög tekniknivå”, skrev Ny Teknik 2005. Varslet kan direkt och indirekt beröra tiotusentals jobb.Då redovisade Volvo Personvagnar fortfarande stora vinster som ägarna, Ford, la beslag på. Under millenniets första år gjorde Volvo Personvagnar vinster i storleksordningen sex till sju miljarder kronor per år. Men ägarna krävde mer vinst , genom besparingar och färre anställda, istället för långsiktiga investeringar.
År 2005 krävde Ford att Volvo Personvagnar måste sänka kostnaderna med en miljard kronor. ”Besparingarna innebär att 1 000-1 500 jobb försvinner” (Dagens Industri den 24 augusti 2005).
I slutet av förra året menade Volvo Personvagnars vd Fredrik Asp, som efter rekordvarslet gått under jorden, att:
– Under de senaste två åren har vi minskat kostnaderna med sammanlagt 4 miljarder kronor och minskat antalet anställda med 2 700. Hade vi inte gjort det hade vi haft det riktigt besvärligt idag. Det visar också att den analys som Volvo AB gjorde i slutet av 1990-talet var helt korrekt, vi skulle inte ha klarat oss på egen hand i längden (Svenska Dagbladet den 12 november 2007).
Mindre än ett år senare ska 1 200 avskedas och vd Asp utesluter inte fler varsel. Hans försvar av Volvos styckning och Fords uppköp är befängd.
Volvos kris är en del av krisen för den internationella bildindustrin som till följd av marknadens kaos länge brottats med överproduktion och överkapacitet. Det har producerats fler bilar än vad det finns köpare till. Den globala bilindustrin har idag en överkapacitet på minst 20 procent.
Med hänvisning till överkapacitet och minskade vinster samt försäljning drar biljättarnas ägare ned antalet anställda och skär i produktionen. Men det är samma ägares kortsiktiga vinstjakt som skapat överkapacitet.
Ford har exempelvis sedan 2006 gjort sig av med 47 000 anställda och lagt ned elva fabriker. Biltillverkarna skyller dagens kris på dyrare bränslekostnader och svagare dollar. Ökade bränslepriser och sjunkande dollarkurs har accelererat krisen och gjort den mer akut. Men bara för några år sedan låg dollarn på en historiskt hög nivå och bränslepriserna steg inte mer än andra priser.
Huvudorsakerna är istället kapitalismens vinstjakt, som är ett hinder för långsiktiga, hållbara satsningar.
För några år sedan lade Volvo ner sin tillverkning av gasbilar och bensinsnåla småbilar har ledningen aldrig varit intresserad av.
”När bilköparna vill ha bränsle-snåla småbilar har Volvo satsat på bensin- och dieseltörstiga stadsjeepar.” (Dagens Nyheter den 26 juni i år).
Ford har vid ett flertal tillfällen signalerat att man vill sälja Volvo, efter att under lång tid ha använt Volvo som en kassako och mest varit intresserad av att behålla varumärket.
Hela företagets framtid står på spel. Volvo och bilindustrin måste förstatligas under de anställdas styre och kontroll. En demokratisk plan måste utformas för hållbar alternativ produktion som tar tillvara det kunnande och den teknik och erfarenhet som finns och som nu kastas bort för att tillfredställa ägarnas vinstbegär.
Volvos varsel kommer samtidigt som antalet varsel i övrigt ökar snabbt i Sverige.
Hur facken på Volvo svarar kan bli avgörande i kampen för jobben. Omedelbart krävs tvärfackliga demonstrationer för jobben i Göteborg och Olofström, förberedelse för strejk och vädjan om solidaritet och sympatiaktioner från andra Volvoarbetare i Sverige och utomlands.
