Så var det dags att summera 2007 års Trästockfestival. Den må vara en av Sveriges minsta festivaler men är garanterat Sveriges största gratisfestival. Totalt under helgen var det över 50 uppträdanden, vilket är imponerande med den lilla budget som festivalen har. Redan från starten 1991 har kommunen stått för större delen av finansieringen och mer eller mindre lokala musikaliska genier stått för huvuddelen av programmet. De mindre musikaliska men ändå så musikintresserade har stått för arbetet med att rodda festivalen, på detta sätt har Trästocks nu vuxit långt utanför stadsgränsen och till över 20 000 besökare.
Personligen tycker jag mest om att bli överraskad på en mindre scen av något obskyrt band som få hört talas om. Denna festival bjöd på en rad glada överraskningar som var oväntade vid en snabb anblick i programmet. Att Totalt jävla mörker uteblev var en besvikelse för alla som tycker om att se riktigt bra ös sådär en gång per år, men besvikelsen avhjälptes redan första kvällen då Appleforth, ett lokalt hardcoreband, fyllde tomrummet mer än väl.
Synth-blip
En annan trevlig upptäckt är att blippbloppande tevespel även går att imitera och spela live.Visst, det är ingenting nytt, band som Pluxus brukar vara en stående punkt på schemat i det alternativa tältet men han uteblev tyvärr detta år, även detta tomrum fylldes upp och med råge! Radon Riders gjorde en superinsats, och alla som ville lyssna fick inte plats i tältet – de drog till och med en större publik än mer välkända synthpopbandet ”Familjen”.
Till sist så är det ändå de stora banden som drar folk, framför allt den lite äldre publiken som tycker att en eller två konserter på en kväll är ungefär lagom. Och givetvis blev det mest publik på Marit Bergman och på Eldkvarn. Detta trots att det var ett otroligt stort utbud på sådär halvstora band.
Eller vad sägs om fredagskvällens lineup? Stefan Sundström, The Concretes, Of Montreal, Marit Bergman, och sist ut Svenska akademin.
Bästa politiska band var helt klart Lasse Fabel. Lasse Fabel bjöd på en hårdnackad politisk estradpoesi, och tidvis reggaegungande hiphop. Trots att Mattias Alkberg samtidigt spelade på stora scenen, stannade de som kommit för att höra Lasse Fabel. Trästockfestivalen är verkligen en av sommarens höjdpunkter, och jag gissar att jag dyker upp där nästa år igen.
Joel Eriksson
