En revolution måste fortsätta även när en regim har fallit. För verklig förändring måste hela systemet bytas ut, men även då behöver kampen mot normer, förtryck, ideal med mera fortsätta.
Det är 110 år sedan den första ryska revolutionen då Leo Trotskij först formulerade teorin om den permanenta revolutionen. Riktigheten i teorin bekräftades 12 år senare då den ryska arbetarklassen med stöd av bondemassorna först störtade tsaren i februari 1917 och sedan, då inget egentligen blev bättre, fördjupade och permanentade revolutionen. I oktober 1917 togs det avgörande steget då arbetarklassen grep makten och upprättade en ny ordning, baserad på gemensamma beslut och ägande.
Håller teorin om den permanenta revolutionen för en prövning år 2015? Vad står den moderna trotskismen för?
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och den internationella organisationen vi är en del av, Committee for a Workers’ International (CWI), bygger vidare på trotskismen. Vi pekar på hur världsmarknaden domineras av ett fåtal stormakter i knivskarp konkurrens. De kan visserligen bytas ut, men att alla länder skulle ges utrymme för att bli välmående kapitalistiska ekonomier baserade på borgerlig demokrati händer inte. Det har inte hänt de senaste 100 åren.
Priset har bland annat varit 1930-talets ekonomiska depression, nazismen, stalinismens vulgarisering av begreppet socialism, andra världskriget, Francos 40-åriga diktatur i Spanien, Pinochets blodiga kupp i Chile, imperialismens plundring av fattiga länder under årtionden samt skapandet av ett klimathot som kan utplåna möjligheterna för mänsklig aktivitet på jorden.
Arbetarna har inte blivit mer mogna för socialism. De som påstod detta för 100 år sedan har an-
tingen själva totalt slutat att stå för socialism – socialdemokratin – eller slutat att existera – stalinisterna. Priset är en lägre medvetenhet om socialistiska idéer idag än vid tiden för de ryska revolutionerna.
Att vänta är inget alternativ – det innebär död och utrotning. Fortfarande dör sex miljoner barn under fem år varje år av orsaker som lätt hade kunnat undvikas.
Sju procent av alla djurarter har redan utrotats till följd av mänsklig aktivitet. Därför måste vi trotskister alltid resa den socialistiska fanan.
I de kampanjer som vi är involverade i, i debatter, genom vår tidning, i valkampanjer med mera säger vi vad som behövs i förlängningen och det är socialism. Vi deltar i mycket dagskamp, som till exempel för 15 dollar (130 kronor) i timmen i minimilön i USA eller för att stoppa nedläggningen av fritidsgårdar och simhallar i Sverige. Vi länkar ihop frågor och visar sammanhang.
För att lyckas behöver systemet ifrågasättas. Denna metod att bygga program är en praktisk tillämpning av teorin om den permanenta revolutionen och kallas övergångsprogrammets metod.
Den senaste revolutionära vågen – den arabiska våren – bekräftar vår hållning.
Det var ungdomarna i 6 april-rörelsen som startade upproret i Egypten år 2011. Massdemonstrationerna på Tahrirtorget var imponerande stora, men de körde fast. Det var när arbetarklassen steg upp på kamparenan genom strejker och deltagande som upproret segrade och Mubarak tvingades avgå. RS/CWI argumenterade för att revolutionen måste fördjupas, permanentas. En diktator var utbytt, men systemet var kvar. Militärens makt var påtaglig överallt i samhället, utsugningen av arbetarklassen i företag och stat likaså.
Idag, under president Al-Sisis första 10 månader, har 40 000 människor arresterats. 6 april-rörelsen är förbjuden. Strejker är förbjudna. Imperialismen, som alltid först och främst ser till sina egna intressen, är återigen tyst om förtrycket.
Det finns två andra aspekter av den permanenta revolutionen. En revolutionär process avstannar inte i och med själva maktövertagandet, inte ens om detta går hela vägen. Kampen mot exempelvis miljöförstöring, sjukdomar och hunger, rasism, sexism, klassprivilegier och heteronorm kommer att behöva fortsätta även om en socialistisk ekonomi som grund ger helt andra förutsättningar än under kapitalismen. Detta bekräftas varje dag i pågående rörelser i dessa frågor.
För det tredje blir en revolution som startar i ett land permanent när den sprider sig internationellt. Proteströrelser tenderar att bli större och större.
År 2003 demonstrerade uppåt 30 miljoner människor samma dag mot USA:s bombkrig mot Irak. År 2012 genomfördes den första internationella politiska strejken med deltagande i stora delar av södra Europa och demonstrationer över hela kontinenten. År 2013 strejkade över 100 miljoner indiska arbetare i 48 timmar – historiens största strejk.
Bakgrunden till EU:s ohöljda odemokratiska diktat gentemot Grekland är deras rädsla för spridningseffekter av antikapitalism till andra länder.
Trotskism är också begrepp som den subjektiva faktorns roll och behovet av enhetsfronter. Under hela 1900-talet har ett stort antal revolutioner misslyckats genom att det saknats en subjektiv faktor, ett revolutionärt parti, som ger vägledning till massorna. Just nu är de trotskistiska krafterna små, men det är likaväl vår uppgift att hålla fast vid dem.
Samtidigt ser vi behovet av nya stora arbetarpartier (då dessa har försvunnit i och med socialdemokratins förborgerligande över hela världen) och nätverk – enhetsfronter. CWI är med och bygger nya partier samtidigt som vi inte upplöser oss själva, då det bara leder till att den socialistiska udden försvinner.
Något som skiljer CWI från an-dra som kallat sig för trotskister är att vi har en tilltro till arbetarklassen. Det är just arbetarklassen som genom sin ställning i produktionen kan stanna ekonomin och fälla avgörandet. Ungdomar, ursprungsbefolkningar och fattiga bönder behövs också i kampen, men de kommer inte att kunna ersätta arbetarklassen.
Arbetarklassen är genom de senaste årens industrialisering världen över större än någonsin (oavsett om du har på ett dig blåställ eller en vit rock på jobbet). Detta är den materiella grunden.
Förr eller senare kommer klassen att bli medveten om sin egen potential och kunna förändra framtiden för alla människor, växter och djur på planeten. ■
