foto: Wikimedia Commons / Frankie Fouganthin
Att ”ekonomin är urstark” märks inte för vanligt folk.
Sveriges ekonomi ”är urstark” och ”går som tåget”, säger finansminister Magdalena Andersson. Men för offentlig service och dess anställda fortsätter svältkuren, trots en del bra reformer i årets budget.
Några fakta som visar hur begränsade årets reformer är:
• Offentliga sektorns andel av landets hela ekonomi, BNP, minskade från 52,3 procent till 49 procent under 10 år, från 2006 till 2016. Skillnaden – 3,3 procentenheter – är 144 miljarder kronor.
• Enbart under 2017 väntas BNP öka med 135 miljarder kronor.
Det är mot dessa belopp som höstbudgetens nyheter på 40 miljarder ska jämföras. Att det finns ett större ”utrymme” redan idag visas också av att regeringen tänker spendera lika mycket, 40 miljarder, på att betala av statsskulden. Det mesta av det går till svenska banker, försäkringsbolag och pensionsfonder som spekulerat i statens tidigare underskott. I budgeten finns också en procents överskott, alltså också drygt 40 miljarder kronor.
Det kan också jämföras med statens militärutgifter, som beräknas öka från 42 miljarder kronor år 2013 till 58 miljarder år 2020.
Den största invändningen mot bilden av att ”allt går åt rätt håll” är att inkomstökningen inte är stabil. Oavsett när en ny finanskris – eller annan form av ekonomisk kris – inträffar, innebär dagens nyliberala schema för staten och hela den offentliga sektorn att nya stora nedskärningar är oundvikliga.
Under den djupa nedgången på 1990-talet infördes ett ”finanspolitiskt ramverk”. Syftet var att tvinga politikerna att besluta om åtstramningar, eller snarare att politikerna skulle ha regler att gömma sig bakom. Reglerna, som också är samordnade med EU:s regler, betyder:
• Överskottsmål för hela den offentliga sektorn.
De offentliga finanserna ska ha ett överskott på en procent över en konjunkturcykel, det vill säga att ett tillfälligt underskott ska kompenseras under kommande år. Huvudskälet var att använda överskottet till att betala på statsskulden, alltså betala 100-tals miljarder till banker och kapitalister.
Målet på en procent har i år sänkts till 0,33 procent. Samtidigt antogs ett ”riktmärke” för statens skulder på 35 procent av BNP från 2019.
• Utgiftstak för staten.
Under Göran Perssons regeringar sänktes de statliga utgifternas andel av BNP från 33 till 30 procent och är idag alltså klart under 30 procent. I detta ingår både statsbudgeten och utgifter för pensioner som inte ingår i budgeten.
Sedan 1992 finns samtidigt krav på att kommuner och landsting ska ha sina budgetar i balans. En effekt är ett hårt tryck för att hålla lönerna nere. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, är i detta fall minst lika beslutsamma som Svenskt Näringsliv. Samtidigt går en allt högre andel av offentliga sektorns pengar direkt till privata bolag inom skola, omsorg, vård, kollektivtrafik, IT med mera.
Alla dessa regler sätter enorm press vid en ekonomisk nedgång. Även utan dessa regler innebar 1990-talets kris att offentliga sektorns andel av BNP föll från närmare 70 procent till 60 procent. Det betydde enorma nedskärningar i vården, kommunerna, pensioner med mera. Ett annat resultat var att arbetslösheten ökade från 1,7 procent till 8,2 procent. Idag är arbetslösheten redan i utgångspunkten sex procent.
Socialdemokraterna med finansminister Magdalena Andersson i spetsen betonar att deras budget är ”stram”, till skillnad från alliansregeringarna som de anklagar för att ha slösat. Men S+MP-regeringen har inte gjort något för att återställa skattesänkningarna för de rika eller återinföra arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt som togs bort av högerregeringen.
”Vänsterpartiet hyllar regeringens budget” var en av rubrikerna i september. V uppger att de har fått igenom reformer för 12 miljarder kronor i utbyte mot att stödja budgeten. Här ingår flera bra steg, som höjda barn- och studiebidrag, mer pengar till förlossningsvård och avdragsrätt för fackavgiften.
Det finns flera krux med inställningen hos V-ledningen. För det första är priset för vissa begränsade steg framåt att V måste stödja budgeten i sin helhet – inklusive mer pengar till militären och mindre till migration på grund av de extrema försämringarna för flyktingar.
För det andra ges bilden av mer eller mindre hemliga förhandlingar som en väg framåt. Men för att verkligen utmana högern och kapitalet behövs en kamprörelse med bas på arbetsplatser, i bostadsområden och bland unga. Sådan kamp finns redan – bland hamnarbetare, sopgubbar, post- och vårdanställda, samt förstås rörelsen mot utvisningar av flyktingar.
För det tredje ges ingen beredskap för vad som komma skall. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer vid en ny ekonomisk nedgång inte att tveka en sekund innan de driver igenom nya stora nedskärningar. Det visade de under 1990-talet i Sverige, liksom den politik som socialdemokratiska partier har fört i Europas krisländer sedan 2007.
Precis som med rekordvinsterna i privata storföretag och banker är statens förbättrade finanser ett gyllene tillfälle att ställa offensiva krav. Mer pengar till offentlig service, fler anställda, bättre arbetsscheman, offentliga investeringar för bostäder, infrastruktur och miljö – allt detta skulle vara möjligt med en kämpande fackföreningsrörelse och ett nytt kämpande arbetarparti. ■
