USA:s bombattacker kommer inte att bringa till stånd någon förbättring för det kurdiska folket.
USA:s nya bombkrig mot den så kallat Islamiska statens (IS, som tidigare kallades ISIL eller ISIS) till tänderna beväpnade extremister i både Irak och Syrien håller redan på att utvecklas till ett nytt och präktigt fiasko för imperialismen.
IS pågående offensiv för att inta kurdernas största stad Kobanê, strax söder om den syriska gränsen mot Turkiet, är en slående illustrering av hur ineffektivt ett sådant flygkrig utan understöd av trupper på marken kan vara.
I anfallen mot de kanske 2 000-3 000 kurdiska kämparna i de kurdiska självförsvarsgrupperna YPG/YPJ i Kobanê är IS både numerärt överlägsna och bättre utrustade med tunga vapen, inklusive tanks och artilleri.
När detta skrivs (den 7 oktober) rapporterar Patrick Cockburn i brittiska The Independent att IS samtidigt rycker fram emot de sunnimuslimska delarna av västra Bagdad, vilket snart kan hota den irakiska huvudstadens flygplats.
USA:s flygkrig mot IS i Irak inleddes den 8 augusti, med ett mer eller mindre stöd och deltagande av flera europeiska stater och Australien. Detta stöds här och där av irakisk-kurdiska Peshmergakrigare, enheter ur den irakiska armén och shiamuslimska miliser. I Syrien inleddes bombningarna den 23 september med stöd av Saudiarabien, de övriga Gulfstaterna och Jordanien, men utan andra trupper på marken än kurdiska självförsvarsstyrkor.
Än så länge har inget av detta kunnat rubba IS. Det tycks tvärtom ha pressat IS till att både glesa ut sina styrkor för att göra dem mer svåråtkomliga och samtidigt påskyndat deras militära operationer mot strategiskt viktiga städer, som Kobanê i Syrien, staden Hit i den irakiska Anbarprovinsen och dess provinshuvudstad Ramadi. Och när så USA har bombat i till exempel Hit har en marknadsplats träffats med massor av döda och lemlästade civila, som bara ökar hatet.
Om Kobanê faller stärks IS kontroll i dagsläget över hela det vidsträckta området från Mosul i öster till Aleppo i nordvästra Syrien. Samtidigt riktas ett svårt slag mot den kurdiska revolutionen i Rojava.
Kobanê är huvudort i en av de tre kantoner i Syrien, där de syriska kurderna under ledning av det Demokratiska Unionspartiet, PYD, och dess närstående självförsvarsstyrkor YPG/YPJ i ett par år har haft kontrollen över de områden med 2,5 miljoner kurder som bildar Rojava.
Till Rojava, som inte har låtit sig dras in i det sekteristiska inbördeskriget, har också länge andra syrier kommit för skydd mot alla reaktionära sidor i det syriska kriget.
Den turkiska regimens avvisande hållning gentemot de syriska kurdernas kamp, även i ett läge där IS har ryckt fram ända till den turkiska gränsen, är grundat i den turkiska statens eget långvariga och blodiga krig sedan 1984 mot det syrisk-kurdiska PYD närstående turkisk-kurdiska PKK:s kamp för kurdiskt självstyre i Turkiet.
Samtidigt kan Kobanês fall hota den bräckliga fredsprocess som har pågått i snigelfart under flera år mellan den turkiska regeringen och PKK:s fängslade ledare Abdullah Öcalan. Turkiet, som är en senkommen och av allt att döma mycket motvillig allierad till USA i dess nya krig mot IS-terrorismen, har inte gjort något annat för att hjälpa de syriska kurderna än att öppna gränsen till de senaste veckornas stora flyktingström av 160 000 kurder.
Den kurdiska vreden kokar idag mot Turkiets brutala försök att stoppa kurder från att ta sig över gränsen för att ansluta sig till försvaret av Kobanê, samtidigt som inget har gjorts för att hindra jihadister från hela världen att ansluta sig till IS och andra rebellgrupper som strider mot Assad över den turkiska gränsen. Till och med USA:s vicepresident Joe Biden menade nyligen, vid ett möte på Harvarduniversitet i förra veckan, att härskarna i Turkiet, Saudiarabien och Förenade arabemiraten UAE har ”öst hundratals miljoner dollar och tiotusentals ton av vapen över vem som helst som varit villig att bekriga Assad, fast de som fick vapnen var al-Nusra och al-Qaida och de extremistiska jihadister som kom från andra delar av världen”.
Att det turkiska parlamentet samma dag röstade för att förlänga regeringens mandat att ingripa med trupper över gränsen till Irak och Syrien för att bemöta hot mot nationen och ta kampen mot ”terrororganisationer” ändrade inte precis detta intryck, då den enda ”terrororganisation” som nämndes vid namn var PKK, medan inget sades om IS. PYD:s ledare Saleh Muslim uppges också under ett nyligt möte med den turkiska militära säkerhetstjänsten ha fått beskedet att någon militär hjälp från Turkiet bara skulle ges om de syriska kurderna gav upp sina anspråk på självbestämmande och självstyrande kantoner och gick med på en turkisk buffertzon inne i Syrien.
Inte heller har kurderna i Syrien någon hjälp att vänta från till exempel de 5 000 så kallade ”moderata” rebeller mot Assadregimen som USA också vill låta Saudiarabien utbilda och träna som marktrupper mot både IS och Assad, men som idag har krympt till en västlig fantasi i takt med inbördeskrigets brutalisering. Redan innan IS växte fram som det primära hotet har kurderna flera gånger och ibland med uppenbart stöd av Turkiet angripits av andra rebeller, som både Jabhat al-Nusra och flera grupper inom den så kallade Fria syriska armén, vilka alla vägrar att acceptera någon kurdisk självbestämmanderätt.
USA:s bombningar av det framåtryckande IS, och i andra delar av Syrien även mot den al-Qaida-anslutna Nusrafronten och andra särskilt extrema jihadister, har samtidigt bara ökat IS prestige bland flertalet av dess tidigare rivaliserande grupper och medfört ökad nyrekrytering till IS.
Den kurdiska frihetskampen kan inte tacka nej till vapen för att skydda sig från vem det vara månde, men har ingen eller mycket liten och villkorad hjälp att vänta från vare sig Turkiet eller USA-imperialismen med dess bombkrig, som bara kan öka hatet bland många sunnimuslimer i drabbade områden eller någon av dess reaktionära allierade regimer i Mellanöstern. Desto viktigare för framtiden är det att vända imperialismen ryggen och söka nya allierade underifrån i regionen bland arbetare, ungdomar och förtryckta folk som redan vänder sig mot alla reaktionära sidor i de pågående inbördeskrigen och som inspireras av kurdernas modiga frihetskamp, som länge har kunnat hålla både IS, Assad och andra reaktionära grupper stången.
Förr eller senare kommer det ur dagens nattsvarta katastrofer i Syrien och Irak att växa fram en ny, arbetarbaserad, icke-sekteristisk och demokratiskt socialistisk vänster i både Turkiet, Syrien, Irak och andra länder i närområdet och därbortom i Iran, Egypten, Europa och USA och så vidare. Endast ett enat motstånd från arbetare och fattiga kan förhindra att dagens terror och våld är början till en mardröm utan slut.
Rättvisepartiet Socialisterna ger helhjärtat stöd till kurdernas nationella självbestämmanderätt, inklusive rätten att bilda en egen stat. För att detta ska bli mer än befästa och hårt pressade enklaver krävs i framtiden en revolutionär förändring av dagens maktförhållanden i hela regionen, som bäst kan tryggas genom en frivillig konfederation av demokratiskt socialistiska stater. ■
Stöd till kurdernas motståndskamp
Omkring 1 000 personer demonstrerade på tisdag kväll i Göteborg till stöd för kurdernas kamp mot IS terrorkrig. I den samtidiga demonstrationen i Stockholm deltog flera hundra personer. ■
