Vilka är lärdomarna?

2012-02-03 01:02:32




Strax innan jul kom beskedet om att Husby Träff skulle utrymmas redan den 13 januari och flyttas över till mindre (och sämre och mörkare) lokaler i den stängda Husby krog.

De aktiva i Nätverket Järvas Framtid (NJF) gick i taket och skickade den 4 januari en protestskrivelse till alla berörda politiska styrelser i staden och Svenska Bostäder.
Vi kallade till ett stormöte söndagen den 15 januari, dagen innan evakueringen skulle börja av Husby Träff. Nedläggningshotet bakom ryggen på alla husbybor och alla föreningar som använder träffen till fester, kultur och demo­kratiska möten var en ny provokation som inte kunde passera utan skarpa reaktioner.
Trots att helgerna knappt var över samlades ett 70-tal personer med bred representation från föreningslivet i Husby.
Det var på det mötet som Basar Gerecci från Megafonen och Hugo Witting från ­Rättvisepartiet Socialisterna i Husby gemensamt föreslog en ockupation. I en lång och het diskussion argumentera­de samtliga på mötet till stöd för idén, inklusive två S-föreningsordförande. Stödet från NJF var enhälligt. Ockupationen inleddes direkt efter mötet under namnet Husby Kräver Respekt.

Ockupationen överträffade alla förväntningar, med brett folkligt stöd från boende och föreningslivet, med aktivt deltagande av alltifrån de yngsta till pensionärer i 80-årsåldern, även om det är de unga som gått i bräschen och sovit över i träffen.
Röda korset, som driver träffen, avstod också från att polis­anmäla ockupationen, som var helt öppen, fredlig och mycket engagerande med två stormöten varje dag där alla beslut togs.
Att nyheten om att Husbybadets privatisering stoppats, vilket är en viktig delseger, släpptes under ockupationen var säkert ingen tillfällighet.
I ett kritiskt läge, där Röda korsets nationella chef hotade med omedelbar vräkning, lyckades ockupanterna i stället nå en överenskommelse om att ockupationen skulle fortsätta ytterligare en halv vecka till söndag den 29 januari med en stor musikkväll på fredagen och en Husby- och en förortskonferens på lördagen. Röda korset skulle direkt efter ockupationen inleda en ny dialog om träffens framtid med förening­arna och ett initiativ till nya förhandlingar med ­fastighetsägaren Svenska Bostäder, som planerat att bygga om träffen till kontor och butikslokaler.
Som mest cirka 200 personer, varav de flesta ungdomar, ­deltog på den lyckade musikkvällen.

Lördagens konferensdag, med en Husby- och Järvakonferens kl 12-15 och en Förortskonferens kl 16-19, blev på många sätt mycket lyckad. Trots att inga flyg­blad och affischer hunnit göras deltog uppskattningsvis cirka 50 personer i den första ­Järvadelen, som var öppen för alla.
Husby- och Järvamötet var tänkt att diskutera ockupationen mot bakgrund av de senaste år­ens protester som ett inspirerande exempel för en organisering runt hela Järva, liksom i andra förorter.
Basar Gerecci berättade om ungdomsföreningen Megafonens utveckling de senaste 2-3 åren alltifrån den s k Järvadialogen 2009, som ”vi var intresserade av och trodde på”, men hur ­detta vändes till besvikelse och frust­ration när inget av de konkreta förslagen förverkligades, och hur nedläggningen av Vårdcentralen blev droppen.
Adalgisa Valente, som i 34 år har bott på Trondheimsgatan, berättade om protesterna mot rivningshoten 2007 och om varför hon flyttade till Husby just på grund av den trygga trafiksepareringen för barnfamiljerna. Monika Ahlström från Husby S-före­ning hyllade ockupationen med orden ”Otroligt bra ordnat av de som organiserat den, inget stök och bråk”. Eddie Bazira som själv hela tiden deltagit i ­ockupationen och även han är medlem i S, menade att ockupationen var ”en seger för demokratin”.
Veteranen Gunnar Johansson, som i alla tider har varit en av de mest drivande aktiva i Husby, menade att ockupationen började i rätt ände med att försvara det offentliga rummet.
Gunnar var imponerad av de ungas jobb, men beklagade att media inget intresse visade för att även gubbar på 80 år deltagit.
Jämnåriga Inga Harnesk, som också hela tiden deltagit i ockupationen, berättade om den fantastiska service som förut fanns i Husby innan 1990-talets nedskärningar.
Flera, däribland Ennio Casoni, Peter Boon och Erling Sundström, hyllade ockupationens stormöten som ett exempel på en levande demokrati, liksom Al­exander från Occupy Stockholm.
Hagi Farah från Järvas Föräldraallians i Rinkeby betonade ockupationens betydelse som en träffpunkt för yngre och äldre.
Förslag och idéer om vad som skulle behöva ingå i ett Järvamanifest haglade.
Det gällde t ex att ordet RESPEKT ska ingå i ett manifest, liksom försvaret av det offentliga rummet.
Manifestet ska också innehålla kamp mot nedskärningar och privatiseringar, liksom för en verklig dialog med lokal demokrati.
Kampen för att rädda de kommunala skolor som hotas av nedläggning, som Bredbyskolan i Rinkeby och Bussenhusskolan i Tensta, beto­nades också, liksom motstånd mot Förbifarten med dess motor­vägskors ovan jord vid Hjulsta och Akalla.
Murat från Pantrarna i Göteborg underströk att det inte räcker med ett rödgrönt styre som i Göteborg, där de tvingas till samma sorts kamp för skolorna och det offentliga rummet. Det gäller därför att inte förlita sig på de etablerade partierna utan att bygga en rörelse för demokrati och inflytande underifrån.

Konferensernas program hade inte diskuterats på något stormöte, vilket gjorde att uppläggningen på den följande Förortskonferensen överraskade många deltagare.
Bara ett 30-tal från några inbjudna grupper hade inbjudits till att delta i själva diskussionen medan resten, ett 60-tal personer, satt som åhörare.
Målsättningen var uppenbarligen att diskutera ett utkast till Förortsmanifest som grund för en ny rörelse av rörelser i förorterna, ”med rötter bland dem som många partier exkluderat och inte lyckats fånga upp”, som någon uttryckte det.
Ingen har invänt emot den goda tanken att i diskussionen om en ny förortsrörelse ge ordet till dem som ärligt försöker mobilisera förorternas unga. Men nu skulle Nätverket Järvas Framtid, Husby kräver Respekt liksom RS, vars medlemmar i många år har spelat en viktig roll i att samla Husbys kamp, enbart vara åskådare medan flera SSU-klubbar och Ung vänster var inbjudna till diskussionen tillsammans med Megafonen, Forix (”Förortsriksdagen”), Pantrarna i Göteborg och Linje 17 m fl. Flera andra förortnätverk saknades också.

Under diskussionen uppstod också en spänning mellan till exempel Forix, som starkt betonade identitetsfrågor, och andra, som ställde sig frågande till SSU-klubbarnas närvaro. Efteråt frågade även flera SSU:are varför ­bara de var inbjudna och inte till exem­pel RS.
Till dem som menar att ”Vi skapar inte nätverk för nätverkandets skull, utan vi vill mobilisera de som många partier exklu­derat och inte lyckats fånga upp”, måste frågan ställas om vilka som skapar nätverk för nätverkandets skull?
Megafonens arbete med till exempel Harakat café är ett exempel på hur en ny sorts folkbildningsarbete kan startas och alla i Nätverket Järvas Framtid har varit överlyckliga över Megafonens inträde i den lokala kampen.
Men för att bygga förortsrörelser som kan vinna strider som dem mot rivningar och lyxrenoveringar, stadshusets strukturplaner, inskränkningen av det offentliga rummet, privatiseringar och nedläggningar av skolor krävs det en demokratisk massrörelse.
Vi måste både bygga på erfarenheter av tidigare kamp och använda nya metoder. Vi måste mobilisera så att alla som vill kan delta i kampen.
Det är den enigheten i den gemensamma kampen som kan ge styrka att vinna fler segrar i de nu pågående striderna, såväl i Husby som utanför.
Det är också den verkliga lärdomen av Husbys kamp.
Arne Johansson