Vinst före behov

2006-11-29 12:55:33




Varje år dör miljontals människor till följd av infektionssjukdomar. Majoriteten av dem bor i fattiga länder. För flera av sjukdomarna, som malaria och tuberkulos, finns mediciner – bara inte där de sjuka finns. I Afrika saknar varannan person helt tillgång till mediciner, vilket bland annat syns i Hiv-statistiken. Hiv-aids dödar omkring 8 000 människor om dagen, 85 procent av dem bor i Afrika söder om Sahara.

För andra sjukdomar, till exempel sömnsjuka och denguefeber, finns idag inga effektiva mediciner.
”Skälen till att människor saknar tillgång till mediciner som kan rädda liv är många. Ett av dem är att läkemedelsbolagen tar ut priser som varken vården eller den enskilde patienten i fattiga länder har råd att betala.”, skriver Fourm Syd i en nyutkommen rapport. Detta missförhållande förstärks av det globala patentavtal, TRIPS, som förhandlades fram 1994 av de rika WTO-länderna.

Avtal mot fattiga

Den 1 januari 2005 blev också de fattiga så kallade u-länderna skyldiga att tillämpa TRIPS. En av följderna kommer bli att resultaten av ny forskning i större utsträckning än tidigare kommer att hamna utom räckhåll för fattiga patienter och patienter utan försäkringsskydd. Men mest förödande blir TRIPS för tillverkningen av så kallade generiska mediciner, billigare kopior av redan utvecklade läkemedel. Generika är helt avgörande för att fattiga länder ska ha någon som helst chans att bekämpa till exempel hiv.
När generiska mediciner började säljas, ledde konkurrensen till att priset på den första linjen av bromsmediciner föll dramatiskt: från 10 000 dollar till drygt 500 dollar för ett behandlingsår. För de generiska bromsmedicinerna har priset sjunkit ännu mer och ligger idag på 132 dollar.
I Indien var det tidigare tillverkningsmetoden och inte produkten som var patentbelagd. Men från och med 2005 är det, i och med TRIPS, inte tillåtet att tillverka generiska varianter av nya läkemedel. Eftersom Indien sedan 1995 har varit tvunget att ta emot patentanstökningar, som registrerats för att nu tas om hand, kommer förbudet mot generikatillverkning bland annat att omfatta andra linjens hiv-mediciner. Resultatet blir att priset för att behandla en person, vars virus utvecklat ett motstånd mot de tidigare varianterna av hivmediciner, åter stiger, från under 150 dollar till 5 000 dollar per år.
Invånarna i de fattiga länderna betalar oftast hela vårdkostnaden med sina egna mycket begränsade tillgångar, medan i-ländernas medborgare oftast får ekonomiskt stöd genom sjukförsäkringar. Det här gör att patentreglernas effekter – också om de är ytterst små – på läkemedelspriserna, inte kommer att märkas nästan alls för västvärldens invånare, medan de kan vara helt avgörande för människorna i tredje världen.

Inget nytt problem

Att utvecklingsländer är beroende av de stora läkemedelsbolagens mediciner, men oförmögna att betala marknadspriserna för dem, är inget nytt problem. Inte heller att det snarare förvärras av olika frihandelsavtal. Så har en effekt av NAFTA (North American Free Trade Agreement) till exempel varit att i Mexico, där medelinkomsten är en tredjedel av EU-ländernas, är läkemedelspriserna lika höga som i Kanada eller Frankrike.
2001 antog WTO-medlemmarna enhälligt en folkhälsoöverenskommelse, paragraf 6, vilken gav u-länderna rätt att kringgå TRIPS för att avvärja hot mot den nationella folkhälsan. Malaria, tuberkulos och Hiv-Aids räknades till de hoten. Paragraf 6 erkänner nationella myndigheters rätt att åsidosätta patentinnehavaren och utfärda tvångslicenser för billigare tillverkning av en medicin. Den gör det också möjligt för länder att köpa in läkemedel från ett land där patentinnehavaren säljer dem till ett lägre pris, så kallad parallellimport.
Men omfattande byråkratiska processer – och motstånd från läkemedelsbolagen – gör det mycket svårt att i praktiken utnyttja paragrafen, och Oxfam konstaterar att den i praktiken inte har förändrat någonting. Till exempel har Kanada, ett av få rika länder som infört paragraf 6 i sin lagstiftning, gjort den ännu mer komplicerad. ”Obrukbar” var Läkare utan gränsers uppgivna kommentar efter att man ägnat två år åt att försöka få till stånd en export av generiska bromsmediciner med hjälp av Kanadas lagstiftning.
Doharundan kollapsade i juli – mycket beroende på USA:s ovilja att samarbeta kring handelsavtalen. Istället har USA fortsatt med sin egen handelsstrategi, och i den finns inget utrymme för solidaritet med fattiga länder.
Oxfam skriver:”Genom frihandelsavtal och unilateral press har USA påtvingat utvecklingsländer ett skydd av intellektuell egendom som överskrider TRIPS-avtalet. Andra rika länder, och särskilt EU:s medlemsländer, har tigande sett på och skördat frukterna av USA:s handelsagenda.”
USA spelar en helt avgörande roll när det gäller att hålla fattiga länder borta från billiga mediciner som skulle kunna rädda livet på deras ännu fattigare befolkningar.
I USA har läkemedelsbolagen 20 representanter i rådgivande kommittéer till USTR, det statliga organ som upprättar internationella handelsavtal. De handelsavtal USA träffat med utvecklingsländer på senare år utmärks av att de upprätthåller eller till och med skärper restriktionerna kring produktionen av generiska läkemedel. Oxfam konstaterar dessutom att varje frihandelsavtal mellan USA och ett annat land riskerar att höja priserna på mediciner i det landet och hålla dem på en hög nivå över tid. Det får en ”potentiellt förödande” effekt för fattiga och hotar också ländernas befintliga, men begränsade, offentliga hälso- och sjukvårdsprogram.

Sanktioner

Men det är värre än så. Om ett land inte lever upp till de TRIPS-liknande reglerna på ett sätt som tillfredsställer USA, hamnar landet på en slags övervakningslista, vilket betyder att det kan påläggas handelssanktioner om det bryter avtalet.
När EU spakt blir sittande vid sidan av och ser på medan USA stryper fattiga länders tillgång till mediciner och andra varor, är de väl medvetna om att också de europeiska läkemedelsbolagen tjänar pengar på dessa, extra handelsavtal. För även om PhRMA är USA-baserat, har det många europeiska dotterbolag, till exempel Glaxo-smith Kline i England, Sanofi-Aventis i Frankrike och Bayer i Tyskland.
En snabb titt på läkemedelsföretagens tillgångar visar att de satsar mer på marknadsföring än på forskning, hellre tillverkar dyrare varianter på gamla mediciner än framställer nya och helt blundar för behovet av forskning på medciner mot de sjukdomar som fortsätter att svårt plåga tredje världen.
En ynka procent av medicinerna som lanserades mellan 1979 och 1999 riktar sig mot sjukdomar som drabbar tredje världen.

Satsar på reklam istället

Det är inte alls konstigt: de fattiga utgör nämligen en värdelös marknad. 90 procent av läkemedelsförsäljningen sker i Nordamerika, EU-länderna och Japan. 2004 spenderade läkemedelsindustrin 14 procent av sin omsättning på forskning och utveckling, men hela 32 procent på marknadsföring. Oxfam påpekar att enbart ”glassiga tidningsannonser” slukar omkring 25 miljarder dollar av de här företagens årliga budgetar.
I länder som har lyckats stå emot de så kallade ”frihandelsavtalen”, har medborgarprotester och gräsrotsrörelser varit avgörande. På Filippinerna har en licens för generisk tillverkning av Pfizers blod-trycksmedicin passerat byråkratin trots intensiva påtryckningar från USA och PhRMA.
I Kenya var det trycket underifrån som resulterade i en lag som gjorde det möjligt att kringgå TRIPS-reglerna. Det var 2001 och effekten blev att generiska varianter av första linjens bromsmediciner kunde säljas till en tredjedel av priset för den patentskyddade medicinen. 2006 visade regeringen dock var den stod och svek landets 3,1 miljoner hivsmittade genom att presentera en lagändring som åter skulle inskränka tillgången till generiska mediciner. Parlamentet har ännnu inte tagit ställning till förslaget och rörelsen fortsätter med demonstrationer och utbildningskampanjer.
I Indien har Novartis sökt patent för sin cancermedicin med hänvinsing till TRIPS. När Novartis hade ensamrätt på tillverkningen, kostade cancermedicinen tio gånger så mycket som idag. En intresseförening för cancersjuka kämpar med att försöka hindra Novartis patentansökan, som, om den lyckas, skulle kunna utmana Indiens fortsatta rätt att kringgå TRIPS.

Global kamp

De tre ovanstående exemplen visar, att så länge läkemedelsproduktionen är underställd marknaden, kommer det att vara vinster och inte behov som styr vilka mediciner som säljs, var och till vilket pris. Och det kraftfullaste motståndet kommer underifrån, från de som drabbas, från de sjuka, från vanligt folk.
För marknaden har aldrig hindrat att miljarder satsas på tidningsreklam istället för på att rädda människoliv. Läkemedelsjättarna måste omedelbart förstatligas som och en global plan, innehållande massiv upprustning av sjuk- och hälsovård, samordnad forskning och utveckling samt medicin till behövande, upprättas.
Ulrika Waaranperä

Källor:
Oxfam: Patents versus Patients, 14 november 2006
Forum Syd: Öppna sår i den globala politiken, 2006