”Yarden. Gården. En oändlig parkeringsplats indelad i mindre rutor. Ett anonymt kontorshus. Allt inhägnat och omgärdat av rutiner, regler.” Det är i Malmö hamn som denna poetiska korta berättelse utspelar sig. Huvudpersonen upplever det nya Sverige: tillfälliga låglönejobb, utförsäkringar, skulder och en svart arbetsmarknad.
Samtidigt är berättelsen en inre resa. Läsaren får följa med i författarens minnen från en barndom med en psykiskt sjuk mamma och en avvisande pappa från överklassen. Kombinationen av arbetslöshet och mental sjukdom har tvingat honom till Yarden, efter utförsäkring och otaliga korta påhugg.
”Jag har noll kronor i sjukpenning. Jag har varken A-kassa eller möjlighet att söka andra former av bidrag. Jag är pank. Slut. Jag lever ett tag på handlån, försöker förgäves skriva artiklar, recensioner, tvinga till mig förskott på böcker som jag ändå aldrig kommer att få råd att skriva, till slut är det ingen som orkar svara på mina brev eller telefonsamtal. Jag blir sjukskriven men till vilken glädje, då jag inte får ersättning. Jag får en diagnos, jag får ett recept som jag inte har råd att lösa in.”
Dagarna på Yarden är ett helvete. Tusentals importerade bilar ska flyttas, testas och tvättas i isande kyla. Om man gör en skråma på en bil får man i bästa fall avdrag på lönen, men troligast stryks man från lönelistan. De inhyrda, vilka oftast är invandrare, ses som paria av de andra anställda, då de tagit en annan arbetskamrats plats.
En kollega som ibland blev sen från lämning vid dagmamman blev utan bonus, utfryst och till slut degraderad till timanställd ute på Yarden. Vad gör osäkerheten och oron med oss människor?
Skrivandet, ofta timmarna före jobbet, blir en fristad och berättelsen en väg bort. ”Min kropp. Jag äger fortfarande min egen kropp; mitt tal. Det jag säger är: frihet. Under dessa korta minuter, dessa timmar från det att jag vaknar tills det att grinden på Yarden slås igen bakom mig är jag fri, så fri jag nu kan vara.”
Yarden är långt ifrån någon romantisk komedi som ska få läsaren att må bra, men författarens reflekterande och poetiska berättande håller uppe historien. Och det finns både hopp och klara analyser.
”Klasskamp. Får man inte ett lö-jets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp? Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat bryr jag mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formell utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. /…/ Allt oftare tänker jag istället att svaret på den fråga som makten aldrig ställer till oss blir att sluta vända den andra kinden till; att istället ta upp stenen från marken och kasta den, hårt och skoningslöst.”
Läs Yarden. Precis som det nya Sverige är den hård och skoningslös. Men den är bra. ■
