1952: ”Landet lamslogs av en generalstrejk”

2011-02-09 12:58:14




”Den 25 januari 1952 stred den egyptiska polisen mot brittiska stridsvagnar och artilleri, och landet runt antogs att den egyptiska armén snart skulle ansluta sig. Da­gen efter lamslogs hela landet av en generalstrejk. Stu- denter och arbetare marsch­erade till stadens [Kairos] centrum och hörde tal av premiärministern som lovade att omedelbart bryta med Attlees Storbritannien och sluta fördrag med Sovjetunionen.”

Så beskriver författaren Tariq Ali masskampen i Egypten för snart 60 år sedan. Åren dessförinnan präglades av väpnade bondeuppror på landsbygden och av bygget av kämpande fackföreningar i städerna. Stor­britannien, som i början av 1950-talet hade en socialdemokratisk Labour­regering under den nämnde Clement Attlee, tvingades lämna det Egypten man i praktiken hade styrt sedan Suezkanalen stod klar 1869.
Egypten var en måltavla redan för Napoleon, som invaderade landet år 1798 men tvingades dra sig tillbaka redan 1802 mot ottomanska (turkisk­a) trupper som hade brittiskt understöd – men den verkliga imperialistis- ka maktkampen i Mellanöstern inleddes med upptäckten av oljan i början av 1900-talet.
Under första världskriget lovades araberna befrielse från det ottoman-ska imperiet om de stred på den fransk-brittiska sidan. Löftet sveks sedan omedelbart.
Frankrike tog kontroll över Syrien inklusive det som nu är Libanon, me­dan England tog över Irak, Jordanien och Palestina. De hemliga planerna för detta avslöjades när bolsjeviker-
na tog makten i Ryssland, som innan dess var Frankrikes och Storbritanniens allierade i kriget.
Både England och Frankrike slog med våldsam kraft ner en rad uppror. Bland annat använde de sig av brandbomber och kemiska vapen från flygplan. Tiotusen irakier dödades när brittiska trupper slog ner en revolt år 1920.
De imperialistiska makterna tillsat­te sina lydregimer, t ex blev den tidigare emiren i Syrien 1922 utsedd av England till kung av Irak medan hans bror blev kung i Transjordanien. I Egypten styrde britterna med de rika jordägarna som sina allierade. I Pale­stina krossade 25 000 brittiska soldater ett uppror 1936.

Upproret i början av 1952 i Egypten ledde fram till de Fria Officerarnas maktövertagande på sommaren. Britterna och den egyptiske kungens regering använde sig förutom av mili-tären också av Muslimska brödraskapet, som bildats 1928, för att slå mot arbetarnas och böndernas uppror, men den folkliga revolten påverkade också de officerare som inte kom från den rika jordägarklassen. De Fria Officerarna, som kom att ledas av Ga­mal Abdel Nasser, genomförde en kupp som väckte både nationalistis-ka och socialistiska förhoppningar i arabvärlden. I Egypten besvarade massorna kuppen med en ny våg av strejker och bondekamp. Att den brittiska imperi­alismen äntligen slängdes ut gjorde att regimen betraktades som radikal. Nassers regering slog dock ner på oppositionen från arbetare och vänster. Strejkande arbetare möttes med militär. Kommunisterna, som byggt fackföreningarna och haft stort inflytande i bondeupproren, hämmades av sin totala lydnad till Stalins diktatur i Moskva. Det betydde att de, som Moskva ville, stödde staten Isra­el som bildats 1948 och att de använ­de sig av en stalinistisk tvåstadieteori som betydde stöd till Nassers regering. Den nya regimen allierade sig dock först med Muslimska brödraskapet mot kommunisterna, vars ledning och aktiva fängslades.
Därefter, i oktober 1954, olag-
ligförklarades Muslimska brödraskapet efter ett mordförsök på Nasser. Den nya regimen tog sedan ytterligare steg vänsterut när Suezkanalen förstatligades 1956 och en brittisk-fransk militär invasion slutade i fiasko. Nasser tillkännagav också en på pappret radikal jordreform, som dock till sist bara omfattade 10 procent av de stora ­jordegendomarna.
Nasser blev en hjälte i arabvärlden och internationellt för att han utmanade imperialismen.
Officerarnas kupp innebar en politisk revolution, d v s att det politiska systemet förändrades i grunden. Militären tog makten och hämtade inspiration från de stalinistiska staterna. Det var inte en social revolution, d v s det var inte arbetarklassen som tog makten och det kapitalistiska ekonomiska systemet avskaffades inte. Detta satte gränsen för vilka reformer och steg framåt som kunde tas.
De uppror och revolter som sedan ägde rum i Irak, Jordanien och andra länder i Mellanöstern saknade socia­listiska organisationer och ledning.
Efter förlusterna i krigen mot Israel 1967 och 1973, samt efter Nassers död, knöt den nye ledaren Anwar Sadat Egypten till USA-imperialism­en. Hans ”fredsavtal” med Israel blev sedan grunden för Mubaraks långa period som USA-allierad president och diktator.
De egyptiska arbetarna och förtryck­ta massorna på landsbygden har en tradition av kamp, inte minst från de senaste åren (se artikel här intill). Det som saknats och som behövs nu är kämpande demokratiska massorga­nisationer beväpnade med ett klart socialistiskt program.
Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!