
”Frankrike har röstat för förändring”, skrev den amerikanska tidskriften Time efter att vänsterns kandidat Francois Mitterrand vunnet det franska presidentvalet i maj 1981. På valnatten gick hundratusentals ut på Paris gator för att fira valtriumfen.
Det första Mitterrand gjorde efter att ha blivit president vara att upplösa parlamentet och utlysa nyval. Vänsterunionen – bestående av socialistpartiet (PS, Mitterrands parti), kommunistpartiet (PCF) och det lilla vänsterradikalerna – vann en förkrossande seger i parlamentsvalet. Det franska valsystemet och dess brist på proportionalitet, som de kapitalistiska partierna hoppats kunna använda till att för evigt förhindra vänstern från att vinna majoritet, bidrog istället till att socialistpartiet fick närmare 70 procent av platserna i parlamentet. ”Den mest ointagliga parlamentariska majoritet som något vänsterparti uppnått någonstans i Europa efter 1945” (Donald Sasson, Hundra år av socialism).
Oemotsvarad majoritet
Vänsterunionen hade vunnit valet på ett mycket radikalt program.
Det fanns enorma förväntningar på den nya regeringen,
där även kommunistpartiet hade fyra ministerposter.
Regeringen hade ett starkt folkligt stöd, inte bara bland arbetare
och ungdomar utan även hos medelklassen. Dessutom hade man en förkrossande
parlamentarisk majoritet. Det var med andra ord svårt att hitta
ursäkter för att inte genomföra de vallöften man
gett.
I vänsterunionens valplattform fanns bland löften om: ”avsevärda” löneökningar,
höjda barn- och bostadsbidrag, kortare arbetstid och längre
semestrar, offentliga arbeten, förstärkt anställningsskydd,
demokrati på arbetsplatserna, förstatligande av banker, finansinstitut
och de stora industrijättarna.
Under förväntningarnas tryck började regeringen också att
genomföra stora delar av sitt program. Minimilönerna höjdes
med drygt tio procent, det skedde en kraftig höjning av pensioner
och barn- och bostadsbidrag. Under de första 18 månaderna
skapades 100 000 nya offentliga jobb. 1982 förstatligades 39 banker,
två finansinstitut och fem stora industriföretag. Åtgärderna
var inte tillräckliga för att bryta med kapitalismen, men mer än
tillräckliga för att kapitalisterna skulle svara med investeringsstrejk
och kapitalflykt. Kapital hade börjat strömma ur Frankrike
redan innan Mitterrand vann presidentvalet.
Kapitalets utpressning
Bara drygt ett år efter sitt makttillträde kapitulerade den
nya vänsterregeringen. Kapitulationen var ovillkorlig, en följd
av att varken socialist- eller kommunistpartiet hade ett verkligt socialistiskt
program. Båda dessa partier saknade ett program och perspektiv
på hur kapitalismens skulle avskaffas och var dessutom rädda
för att massorna själva, som man gjort 1968, skulle träda
in på den politiska arenan.
I juni 1982 frös regeringen löner och priser, vilket alltid
betyder lönestopp men fortsatta prishöjningar. De ökade
priserna (inflationen) urholkade i sin tur de beslutade höjningarna
av pensioner och bidrag. Sedan följde nedskärningar. På våren
1983 hade regeringen helt lagt om kursen. Den politik man bedrev var
en kapitalistisk åtstramningspolitik som resulterade i ökad
arbetslöshet.
Förstatligandena av banker och vissa storföretag hade genomförts
utan en medveten strategi för socialism och massmobiliseringar.
De blev statskapitalistiska företag i den marknadsekonomi som socialistpartiets
ledare öppet började hylla efter 1983.
Kommunistpartiet å sin sida kastades först ut ur regeringen
för att sedan förlora nästan hälften av sina arbetarklassväljare
i valet 1986. Vänsterns och särskilt kommunistpartiets svek
och kapitulation öppnade vägen för högerextrema och
rasistiska Nationella fronten under Jean-Marie Le Pen, som efter 1986 års
val för första gången vann plats i parlamentet.
Stannade på halva vägen
Mitterrands och vänsterunionens snabba politiska kursändring
fick stora återverkningar inom arbetarrörelsen i såväl
Frankrike som resten av Västeuropa. För socialdemokrater och
många vänsterintellektuella blev Frankrike 1981-82 det slutliga
beviset på att det inte var möjligt att driva en anti-kapitalistisk
politik. Men det motsatta var fallet; Frankrike 1981-83 visade att en
anti-kapitalistisk politik hade både stöd och möjligheter.
Men också att det krävs en medveten, organiserad kamprörelse
för att bryta med kapitalismen och att kampen för socialism är
internationell. Mitterrands regering stannade på halva vägen
och gjorde inga försök att mobilisera stöd för en
kamp för att verkligen avskaffa kapitalismen.
Dessutom visade Frankrike 1981-83 att ingen privilegierad grupp eller
klass frivilligt ger upp sin makt. Det omedelbara svaret på kapitalisternas
oundvikliga sabotage mot varje ny vänsterregering måste vara
förstatligande av alla större banker och företag under
arbetarnas kontroll och styre, massmobiliseringar och inte minst en vädjan
till arbetare i andra länder om aktivt stöd.
Per Olsson