1981 – vänsterns historiska valseger

2006-12-09 23:29:09




”Frankrike har röstat för förändring”, skrev den amerikanska tidskriften Time efter att vänsterns kandidat Francois Mitterrand vunnet det franska presidentvalet i maj 1981. På valnatten gick hundratusentals ut på Paris gator för att fira valtriumfen.

Det första Mitterrand gjorde efter att ha blivit president vara att upplösa parlamentet och utlysa nyval. Vänsterunionen – bestående av socialistpartiet (PS, Mitterrands parti), kommunistpartiet (PCF) och det lilla vänsterradikalerna – vann en förkrossande seger i parlamentsvalet. Det franska valsystemet och dess brist på proportionalitet, som de kapitalistiska partierna hoppats kunna använda till att för evigt förhindra vänstern från att vinna majoritet, bidrog istället till att socialistpartiet fick närmare 70 procent av platserna i parlamentet. ”Den mest ointagliga parlamentariska majoritet som något vänsterparti uppnått någonstans i Europa efter 1945” (Donald Sasson, Hundra år av socialism).

Oemotsvarad majoritet

Vänsterunionen hade vunnit valet på ett mycket radikalt program. Det fanns enorma förväntningar på den nya regeringen, där även kommunistpartiet hade fyra ministerposter.
Regeringen hade ett starkt folkligt stöd, inte bara bland arbetare och ungdomar utan även hos medelklassen. Dessutom hade man en förkrossande parlamentarisk majoritet. Det var med andra ord svårt att hitta ursäkter för att inte genomföra de vallöften man gett.
I vänsterunionens valplattform fanns bland löften om: ”avsevärda” löneökningar, höjda barn- och bostadsbidrag, kortare arbetstid och längre semestrar, offentliga arbeten, förstärkt anställningsskydd, demokrati på arbetsplatserna, förstatligande av banker, finansinstitut och de stora industrijättarna.
Under förväntningarnas tryck började regeringen också att genomföra stora delar av sitt program. Minimilönerna höjdes med drygt tio procent, det skedde en kraftig höjning av pensioner och barn- och bostadsbidrag. Under de första 18 månaderna skapades 100 000 nya offentliga jobb. 1982 förstatligades 39 banker, två finansinstitut och fem stora industriföretag. Åtgärderna var inte tillräckliga för att bryta med kapitalismen, men mer än tillräckliga för att kapitalisterna skulle svara med investeringsstrejk och kapitalflykt. Kapital hade börjat strömma ur Frankrike redan innan Mitterrand vann presidentvalet.

Kapitalets utpressning

Bara drygt ett år efter sitt makttillträde kapitulerade den nya vänsterregeringen. Kapitulationen var ovillkorlig, en följd av att varken socialist- eller kommunistpartiet hade ett verkligt socialistiskt program. Båda dessa partier saknade ett program och perspektiv på hur kapitalismens skulle avskaffas och var dessutom rädda för att massorna själva, som man gjort 1968, skulle träda in på den politiska arenan.
I juni 1982 frös regeringen löner och priser, vilket alltid betyder lönestopp men fortsatta prishöjningar. De ökade priserna (inflationen) urholkade i sin tur de beslutade höjningarna av pensioner och bidrag. Sedan följde nedskärningar. På våren 1983 hade regeringen helt lagt om kursen. Den politik man bedrev var en kapitalistisk åtstramningspolitik som resulterade i ökad arbetslöshet.
Förstatligandena av banker och vissa storföretag hade genomförts utan en medveten strategi för socialism och massmobiliseringar. De blev statskapitalistiska företag i den marknadsekonomi som socialistpartiets ledare öppet började hylla efter 1983.
Kommunistpartiet å sin sida kastades först ut ur regeringen för att sedan förlora nästan hälften av sina arbetarklassväljare i valet 1986. Vänsterns och särskilt kommunistpartiets svek och kapitulation öppnade vägen för högerextrema och rasistiska Nationella fronten under Jean-Marie Le Pen, som efter 1986 års val för första gången vann plats i parlamentet.

Stannade på halva vägen

Mitterrands och vänsterunionens snabba politiska kursändring fick stora återverkningar inom arbetarrörelsen i såväl Frankrike som resten av Västeuropa. För socialdemokrater och många vänsterintellektuella blev Frankrike 1981-82 det slutliga beviset på att det inte var möjligt att driva en anti-kapitalistisk politik. Men det motsatta var fallet; Frankrike 1981-83 visade att en anti-kapitalistisk politik hade både stöd och möjligheter. Men också att det krävs en medveten, organiserad kamprörelse för att bryta med kapitalismen och att kampen för socialism är internationell. Mitterrands regering stannade på halva vägen och gjorde inga försök att mobilisera stöd för en kamp för att verkligen avskaffa kapitalismen.
Dessutom visade Frankrike 1981-83 att ingen privilegierad grupp eller klass frivilligt ger upp sin makt. Det omedelbara svaret på kapitalisternas oundvikliga sabotage mot varje ny vänsterregering måste vara förstatligande av alla större banker och företag under arbetarnas kontroll och styre, massmobiliseringar och inte minst en vädjan till arbetare i andra länder om aktivt stöd.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!