
I Storbritannien är hyrorna helt avreglerade sedan 1989. Medan privata hyresvärdar i Sverige måste sätta hyror som ligger i nivå med allmännyttans, finns ingen sådan bestämmelse i Storbritannien. I Lewisham är det istället Londonhyrorna som i praktiken fungerar som ”målhyror” och som pressar upp hyresnivåerna, också för social housing.
Social housing är bostäder som kommunerna erbjuder de svagaste grupperna. De får ibland den talande svenska översättningen ”särnyttan”. Tanken med allmännyttan i Sverige är att alla ska ha råd att bo bra. Eftersom ”särnyttan” bara riktar sig till dem som inte har råd att bo någon annanstans, fungerar social housing också socialt stigmatiserande.
När Blairs regering nu kräver att kommunernas fastigheter ska rustas upp utan att man samtidigt skjuter till några extra pengar till renoveringar, är det i praktiken ett sätt att driva på för att kommunerna ska göra sig av med fastigheterna. Särnyttan övertas då av så kallade Housing Associations, som är en sorts välgörenhetsorganisationer. Andra kommunala fastigheter övergår till ett slags bostadsrättsföreningar, där bara en tredjedel av styrelseledamöterna behöver vara hyresgäster, eller läggs ut på entreprenad.
Alla tre formerna drivs idag i vinstgivande syfte. Politikerna vill gärna, som i fråga om all privatisering, få det att låta som att valet står mellan privatisering eller sämre kvalitet.
Hands off our homes
Men det finns ett tredje alternativ, vilket Greenwich, som är Lewishams grannkommun, bevisat. I Greenwich utnyttjade hyresgäster och hyresvärdar sin möjlighet att vägra utförsäljning. Formellt sett har nämligen hyresgästerna i Storbritannien rätt att kräva en omröstning innan fastigheten privatiseras. Istället för försäljning, ledde gräsrotskampen i Greenwich till att man fick kommunen att kräva 200 miljoner pund till renoveringar.Men 70 procent av försäljningarna sker utan att hyresgästerna har tillfrågats. Det visar hur viktig kampanjen ”Hands off our homes” är.
Ulrika Waaranperä