Folkpartiets ledare Jan Björklund gjorde i förra veckan ett utspel om att han vill att rektorernas möjlighet att förbjuda heltäckande slöjor i skolan ska skrivas in i lagen.
Skolan kan redan idag förbjuda heltäckande slöjor, enligt ett beslut från Skolverket år 2003. Trots att detta alltså redan är möjligt sedan sju år tillbaka och trots att det inte utgör något problem i skolan (Diskrimineringsombudsmannen har bara ett fall på sitt bord) gör nu Björklund ett sånt här utspel. Då måste man fråga sig varför.
Själv hävdar han att lagstiftningen är otydlig, men när en partiledare gör ett uttalande som detta så kort tid innan valet handlar det förstås om cynisk valtaktik, att försöka vinna över Sverigedemokraternas väljare genom att imitera deras politik och att spä på rasistiska stämningar för att flytta fokus från de egna misslyckandena.
Detta exempel är, som t ex redovisas på Alliansfritt Sveriges hemsida, bara ett i raden av FP:s allt hjärtligare kramande av främlingsfientlighet.
Philip Wendahl som är förbundssekreterare i FP:s organisation för integrationsfrågor är kanske den folk- partist som sticker ut mest: han delar många av Sverigedemokraternas värderingar och har profilerat sig genom att sprida fördomar och generaliseringar om muslimer. Han är även, vid sidan av sitt folkpartistiska uppdrag, krönikör för en norsk främlingsfientlig tankesmedja, HRS, som har nära kopplingar till det högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Han har dessutom varit föreläsare för Fremskrittspartiets ungdomsförbund och har hyllat euro-peiska högerextremister.
Utåt har Wendahl kritiserat Sverigedemokraterna, men har låtit sig fotograferas då han muntert sitter och skålar champagne med en lika glad Jimmie Åkesson, partiledare för SD. Eftersom FP har låtit Wendahl hållas, visar detta hur nära dessa partier egentligen står varandra – men det avslöjar också SD:s retorik om att de skulle skilja sig från de etablerade partierna.
FP:s flirtar med extremhögern slutar inte där. I Landskrona fick SD en vågmästarroll och är en accepterad samarbetspartner till de borgerliga partierna av vilka FP är det största.
Bjarne Kragh, folkpartist i Malmö, samarbetar hellre med SD än med Socialdemokraterna. Han kräver att SD släpps in i den borgerliga gemenskapen och har fått medhåll från andra FP-medlemmar i sin omgivning.
Erica Nagy som är FP:s ordförande i Olofström har sagt sig inte ha några problem att förhandla med SD. Hon kritiserades av partiets gruppledare i kommunfullmäktige Emanuel Norén såväl som av partiet centralt, men fick stöd för sin linje hos en majoritet av de lokala FP-medlemmarna. Hon sitter kvar som ordförande i Olofström och kandiderar till kommunfullmäktige med budskapet ”Våga vara svensk” – en slogan som hon även har låtit trycka upp på disktrasor.
Kritiken mot Nagy var förmodligen endast pliktskyldigast, inte minst då samme Emanuel Norén höll tyst när alliansen i Karlskrona tecknade ett hemligt samarbetsavtal med SD efter valet 2006. Det hela blev allmänt känt i juni 2010, då en avhoppad FP-medlem avslöjade alltihop.
Detta leder oss osökt in på övriga allianspartiers SD-kramande.
I Eslöv sökte det moderata kommunalrådet stöd för budgeten hos SD och en blåbrun överenskommelse klubbades igenom. Till en början förnekade kommunalrådet att det överhuvudtaget fanns någon samverkan, men erkände till sist.
Även KD:s partiordförande Göran Hägglund är öppen för samreagerande med brunhögern. Skulle SD komma in i riksdagen, håller Hägglund alla dörrar öppna för att kunna ha kvar regeringsmakten.
I samband med att en KD-medlem i Ronneby hoppade av och istället gick med i SD, uttryckte KD:s gruppledare Ulla Svensson förståelse för partibytet, då det ”inte är någon nämnvärd skillnad” mellan de två partierna.
SD är alltså ett parti som grundades av nazister 1988 och som så sent som 1996 demonstrerade framför nazistflaggor och som 2008 avslöjades med att ha företrädare som gav ekonomiska bidrag till den nazistiska rörelsen – men det är inte någon nämn- värd skillnad mellan Alliansen och SD och de trivs bra tillsammans.
SD är inte de rebeller och etablissemangskritiker de utger sig för att vara, utan står för samma brutala högerpolitik som de andra etablerade partierna – kryddat med nationalistisk jar- gong. Och Alliansen i sin tur kommer inte att tveka att spela ut rasistkortet – om det är vad som krävs för att upprätthålla klassamhället.
Johan Hannu Fagervall