I helgen hade Enhedslisten i Danmark en välbesökt kongress med över 500 deltagare. Enhedslisten, som föddes när flera vänstergrupper gick samman 1988, är idag den enda kraften i folketinget som står för ett alternativ till högerpolitiken och den ökade rasismen.
Opinionsmätningar spår att de skulle få dubbelt så många mandat om det var val idag, vilket bidrog till den optimism som speglade kongressen.
Men ledningen blir allt mer valinriktad och talar om behovet av en ”ny röd-grönregering”. Detta mötte mothugg då flera delegater var upp i talarstolen och varnade för ”valfixering”. Kritikerna tryckte på för att partiet inte får ställa upp på några nedskärningar och att mer energi måste läggas på såväl det fackliga arbetet som att ingripa i och stödja arbetar- och elevkamp.
Kongressens stora debatt var om Enhedslistens beslut att stödja den NATO-ledda militära interventionen i Libyen, ett stöd de fick dra tillbaka efter en protestvåg från medlemmarna.
Kongressdebatten visade på en växande klyfta mellan partiets parlamentsgrupp och medlemsbas. På kongressen var partistyrelsen defensiv men lyckades ändå med nöd och näppe rösta ner ett förslag som skulle inneburit ett ökat medlemsinflytande över parlamentsledamöterna.
På den internationella kommissionen debatterade främst de internationella gästerna Libyen- frågan.
Jag själv från Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Michael O’Brien från United Left Alliance på Irland polemiserade mot Celine Meneses från franska Gauche (Vänstern) som försvarade sitt stöd till det militära ingripandet med att det hade FN-stöd.
Michael O’Brien påminde om vänsterns tidigare misstag att stödja brittiska trupper till Nordirland 1969, för att ”skydda katolikerna” eller indiska trupper till Sri Lanka 1988, för att ”skydda tamilerna”.
Imperialismen har lika tydliga intressen då som nu. Jag tog upp att FN är en lika dålig ursäkt som NATO då båda representerar Västmakternas intresse att kväva revolterna; att bombningarna – likt i Serbien 1999 – inte försvagat Gaddafi utan istället passiviserat de massor som behövs för att fälla honom och att de officiella oppositionsledarna i Benghazi inte står för något demokratiskt alternativ.
Socialisters roll är inte att stödja kapitalistiska regeringar, utan att stödja den kaft som kan fälla Gaddafi – arbetarnas och de fattigas egen masskamp.
Även Kamal Abouaita från Egypten kritiserade ”interventionisterna” och Mamdouh Habashi, från Egyptiska socialistpartiet, lät representanten från Gauche veta att han stödde RS/CWI:s beskrivning ”till 100 procent”.
Mattias Bernhardsson
