Efter 530 dagar av kris och intensiva förhandlingar fick Belgien i december en ny regering, med Elio Di Rupo (från det vallonska Socialistpartiet, den fransktalande socialdemokratin) som premiärminister.Regeringen bildades bara några timmar efter att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors skrivit ned Belgiens kreditbetyg, vilket uttryckte marknadens krav på att politikerna snabbt måste enas bakom åtstramningar.
Den nya regeringen som består av sex partier ämnar i sin budget ta miljarder från sjuka, arbetslösa och äldre. Offentligt anställda ska tvingas jobba längre innan de kan gå i pension, samtidigt som det redan finns 600 000 arbetslösa.
Dagarna innan, den 2 december, Di Rupos regering bildades samlades 80 000 arbetare i Bryssel för att demonstrera mot åtstramningar. Fem dagar senare tågade 40 000 personer, främst fackligt aktiva, på gatorna i Liège för att protestera mot att Arcelor Mittal – världens största ståltillverkare – aviserade jobbslakt.
Demonstrationen i Liège var den största mobiliseringen på länge och krav restes på förstatligande av stålindustrin.
Tre dagar före jul stannades kollektivtrafik, skolor, sjukhus, postleveranser, statliga byggnader och andra tjänster av en 24-timmars riksomfattande strejk mot regeringens attacker på pensionerna. Strejken var en styrkeuppvisning, trots bristande förberedelser och trots att den bara utlysts med tre dagars varsel.
Och nu rustar både offentligfacken och facken i den privata sektorn för en generalstrejk den 30 januari.
Många fackliga aktivister vill se generalstrejken i slutet av januari som början till en serie generalstrejker – 48-timmars- följt av 72-timmarsstrejk – om inte regeringen backar.
PSL/LSP (CWI i Belgien)
