BOK | De hatade |
Författare | Magnus Linton |
Förlag | Atlas (2012) |
Jobbik och dess uniformerade gren, det formellt förbjudna Ungerska Gardet, trappade upp våldet på romerna. Linton rapporterar om de rasistiska morden och attackerna i byn Tatárszentgyörgy. En tiondel av landets poliser har gått med i den ”fackförening” som Jobbik har startat.
Fidesz har framför allt använt nationalismen som murbräcka för sina attacker på pensioner, löner och jobb. EU och utländska banker – ofta utpekade som judiska – har sagts ligga bakom den ekonomiska krisen och nedskärningarna.
Fidesz har rensat ut bland statliga chefer, attackerat och stängt ner kritisk media och lämnat över en stor del av skolan till kyrkorna. ”Kyrkorna är en sorts propagandamaskiner för regeringen”, konstaterar statsvetaren Zsolt Enyedi, som intervjuas i boken.
Regeringen har också anammat ett av Jobbiks huvudförslag i ”zigenarfrågan”. Den ”ungerska arbetsplanen” har satt 300 000 personer – de flesta romer – i arbetsläger där de bor i baracker och arbetar för motsvarande 2 600 kronor i månaden.
Rasisterna i Västeuropa använder sig främst av islamofobi, även om Geert Wilders parti PVV på sistone också har blivit ökänt för sin hatblogg mot östeuropéer. En stor likhet med Fidesz är att PVV är starkt nationalistiskt och EU-kritiskt.
Wilders är stödparti till den holländska regeringen. Det märks bland annat på de utrensningar som har gjorts inom kultur och forskning av allt som benämns ”multikultur”.
PVV:s argument om att ”islam tar över Europa” används ofta av liknande partier, som Sverigedemokraterna och norska Fremskrittspartiet (FrP). Linton visar hur FrP-ledaren Siv Jensen har sagt att ”sharialagar tagit över Malmö” och att FrP anklagat socialdemokratiska Arbeiderpartiet för att ta död på ”norsk kultur”.
Det som massmördaren Behring Breivik kallar ”kulturmarxism” är detsamma som högerdebattörerna kallar ”politiskt korrekt”. Behring Breiviks politiska bakgrund är densamma som tusentals högerextrema islamofober runt om i Europa har, till exempel i SD:s riksdagsgrupp.
Men Linton visar också hur de etablerade partierna tar efter rasistpartiernas politik. År 2007 utvisades 10 000 romer från Frankrike, utmålade av Sarkozys regering som kriminella. Och när Socialdemokraterna vann valet i Danmark försäkrade den nya statsministern att den rasistiska kurs som lagts av Dansk Folkeparti inte skulle ändras.
Lintons bok ingår i bokförlaget Atlas lovvärda projekt med aktuella reportageböcker om Europa (se recensioner i Offensiv 991 och 989).
Det enda negativa med boken är att Linton envisas med att intervjua en ”teoretisk” professor vardera i Ungern, Nederländerna och Norge. Dessa har lite att tillföra från verkligheten och än mindre kan de ge några förklaringar.
Norske Thomas Hylland Eriksen påstår till och med att ”radikalhögerns kärna” är ”väl förankrade i breda folklager”. Bland det konstigaste i boken är citatet från Aftonbladets Olle Svenning, om att utvecklingen i Kina är bättre än i Västeuropa. Som om de inte är beståndsdelar i samma globala arbetsdelning och som om valet stod mellan dessa bägge alternativ.
Bättre förklaringar ges dock av Ali Esbati, V-medlemmen som bor i Norge och som var med på Utøya. Han visar hur rasism och högerextremism har fått näring av att Socialdemokraterna och vänstern har tappat förankring.
Vilket utrymme rasisterna får beror på vilken arbetar-, antirasistisk och socialistisk rörelse som finns. Det behövs kamp mot rasismen, men också mot den ekonomiska krisen och högerpolitiken som ger rasismen grogrund. Lintons bok är väl värd att läsa, gärna tillsammans med Lisa Bjurwalds Europas skam.
Per-Åke Westerlund