Arbetare vid en av de många diamantgruvor som finns i Centralafrikanska republiken. Gruvarbetare tjänar inte mer än 27 kronor per dag i landet.
Torsdagen den 5 december 2013 tillkännagav president Hollande att franska trupper skickas till Centralafrikanska republiken, under FN-mandat, för att förstärka den lokala militära närvaron. Detta är 40:e gången som Frankrike intervenerar militärt i ett afrikanskt land sedan självständigheten.
Landet är rikt på alla slags mineraltillgångar: ytligt belägna diamantfyndigheter, olja, uran och odlingsbar jord i stora mängder. Alla dessa resurser är dock antingen under- eller fel-utnyttjade, eller helt oanvända. Centralafrikanska republiken är tungt beroende av bomull, en av dess nyckelexportsektorer vid sidan av diamant- och guldbrytning som är på nedåtgående.
Gruvarbetare tjänar inte mer än
27 kronor om dagen. För det mesta arbetar de 80 000-100 000 diamantgruvarbetarna i Centralafrikanska republiken på egen hand i liten skala och utan gruvbrytningstillstånd. De ädelstenar de utvinner säljs ofta till smugglare eller exportfirmor för en väldigt liten andel av återförsäljningsvärdet.
Centralafrikanska republiken har varit självständigt från Frankrike sedan 1958, utan någon verklig social eller ekonomisk utveckling.
Inte en enda av landets ledare är ihågkommen för någon utveckling av landet eller dess sociala infrastruktur. Genomsnittslivslängden är 40 år och HIV utbrett. En långsam kollaps av staten och en nedgång i fråga om levnadsvillkoren har pågått länge.
Den sittande regeringen har, trots dess totala korruption, tvingats vidta åtgärder mot den olagliga diamanthandeln efter åtskilliga gruvarbetares död i mars 2013. Dessa åtgärder har dock bara underblåst gruvarbetarnas rädsla för arbetslöshet.
Många oberoende diamantgruvarbetare har i desperation gått över till guldgruvbrytning, därför att guldpriserna är stabilare än diamantpriserna.
Den illegala guldbrytningen är emellertid ännu värre än diamanthandeln. Gruvarbetarna tvingas delta i olaglig utvinning under farliga arbetsvillkor för att kunna sälja på den svarta marknaden.
Arbetar- och fackliga organisationer finns i landet, även om media i väst inte nämner dem, och de har inte försvunnit.
I början av 2013 ägde flera strejkrörelser rum mot de ökande levnadskostnaderna, för utbetalning av innestående löner och för verklig tillgång till vatten.
I februari genomfördes en demonstration av deltidsanställda lärare inom den högre utbildningen, som blockerade återsamlingen av klasser genom att kräva de löner de inte har fått på 24 månader.
Grundskolelärarna anslöt sig till de första strejkande för kravet på att få statstjänstemannastatus.
Den 13 februari uttryckte invånarna i Gobongodistriktets huvudstad Bangui sin frustration över den påfallande bristen vatten och el i området. De var utan el i drygt tre dagar och under flera månader innan dess var dricksvatten en sällsynthet. Demonstranterna gjorde motstånd mot den massiva polisinsatsen i området.
Michel Djotodia grep makten genom en statskupp i mars 2013, en kort tid efter denna strejk- och protestvåg. Detta var säkerligen ingen tillfällighet. Han upphävde strejkrätten och alla offentliga möten förbjöds. Djotodias allierade, Sélèkarebellerna, strök omkring på stadens och landsbygdens gator och attackerade folk, och det gick inte en dag utan tal om våldsamma incidenter. Allt detta, ovanligt nog, utan någon reaktion i Frankrike.
Frankrike har sedan Centralafrikanska republikens självständighet utövat ett starkt politiskt inflytande på landet. Frankrike stödde under Mitterrand och Chirac de regimer som satt vid makten på grund av Centralafrikanska republikens ekonomiska värde och numera alltmer för dess geostrategiska värde i att förhindra att ytterligare ett afrikanskt land exploderar.
Efter den av Frankrike organiserade statskuppen 1979 tillsatte den forna kolonialmakten ett antal marionettpresidenter under överinseende, mellan 1980 och 1993, av den franske överstelöjtnanten JC Mantion. Frankrike utbildade och tränade Bokassas yngsta general, François Bozizé. Efter ett antal misslyckade försök tog Bozizé makten år 2003 genom en statskupp, med Frankrikes stöd.
Under 2013 verkade Bozizé vilja byta ekonomiska allierade och utlovade oljekontrakt till Kina och Sydafrika; allierade mot den franska och amerikanska imperialismen i regionen. Hollandes taktik i denna situation blev att inte intervenera mot störtandet av Bozizé i mars 2013 som genomfördes av Sélèka (eller ”koalitionen” på Sangospråket, som omfattar alla de krafter vars gemensamma nämnare är opposition mot Bozizé) och Michel Djotodia, då Frankrike var tungt engagerat i Mali.
Frankrike intervenerar nu under FN-mandat därför att Michel Djotodias auktoritet är starkt försvagad. Målsättningen som skissas upp av FN och som återupprepas av försvarsminister Le Drian är att ”återuppbygga ett sönderslaget land”.
Huvudmotivet är i verkligheten och i likhet med Mali att undvika statens fullständiga kollaps och att återupprätta en regim, vilken regim som helst, så länge den befinner sig under imperialismens stövel.
Landet är dock så utmattat av åratal av instabilitet och har plundrats på så mycket av sina resurser att imperialisterna allvarligt tvivlar på om de kan återupprätta någon regim överhuvudtaget, såvida den inte står under utländska arméers permanenta kontroll i imperialisternas tjänst, men med ett FN-mandat som en formsak för att det ska se bra ut.
Detta land har utgjort en brännpunkt under så lång tid att det har kommit att bli en instabilitetsfaktor i regionen.
Den överväldigande befolkningsmajoriteten är kristen, särskilt i de södra regionerna.
Sélèkarebellerna är mestadels unga arbetslösa från de norra delarna och muslimer.
Michel Djotodia är även han muslim. Majoriteten av befolkningen har levt fredligt i religiöst blandade områden, men den växande fattigdomen, accelererad av den ekonomiska krisen, har ökat spänningarna.
Under dessa omständigheter antar konflikten en religiös karaktär, men inte på grund av någon ”historisk” splittring.
Centralafrikanska republiken är belägen mitt i en region med gränskonflikter som de i Sudan.
Den västra delen av landet ligger i närheten av norra Kamerun som redan används som en reträttzon av Boko Harams muslimska trupper som bekämpar den nigerianska regeringen.
Strider har redan ägt rum nära den kamerunska gränsen. Det står klart att Centralafrikanska republikens sammanbrott har nått ett såpass avancerat stadium att faran ökar för en regional explosion.
Den franska interventionen har alltså framförallt en geostrategisk roll: att pacificera regionen och neutralisera Sélèkatrupperna som förstör landet utan något annat mål än att plundra och ödelägga. För imperialisterna, i synnerhet Frankrike och USA, skulle den centralafrikanska statens fullständiga kollaps hota regionens stabilitet. Frankrikes ambition är att organisera valet 2014.
FN-trupper och franska trupper har aldrig utgjort någon skillnad i fråga om våld och plundring. De har ingen rätt att befinna sig i Centralafrika! Vi kan inte ha något förtroende för Seleka eller Bozizé, av vilka båda försvarar sina egna intressen. Vad vi behöver är icke-religiöst anknutna självförsvarsmiliser som är öppna för alla och demokratiskt organiserade.
Ställda inför landets sammanbrott behöver ledande aktivister och strejkledare från rörelserna i februari 2013 spela en nyckelroll i utvecklandet av en oberoende rörelse av arbetare, bönder och städernas fattiga för att utmana de varandra avlösande regeringarnas korrupta ledare. Detta är vad som händer i Sydafrika med grundandet av Workers and Socialist Party efter den historiska gruvarbetarstrejken förra året.
En sådan rörelse skulle vara demokratisk samt religiöst och etniskt obunden och skulle föra fram krav som tillgång till vatten, hälsovård, utbildning med mera.
Med landets fattigdom grinande i ansiktet måste dess enormt rika tillgångar användas och tas tillbaka från de företag som exploaterar dem. Konfiskering av och gemensamt ägande genom förstatligandet av guld- och diamantgruvorna skulle göra det möjligt för de egenanställda gruvarbetarna att undkomma fattigdomen, att försörja och utveckla landet under arbetarnas och folkets demokratiska kontroll och styre.
Leila Messaoudi
Gauche Révolutionnaire
(CWI i Frankrike)
