Storstrejken 1909 slutade i ett bittert nederlag för arbetarklassen. Däremot var segern dyrköpt för arbetsgivarna och strejken stärkte den kommande arbetarkampen.
Klasskampen lever så länge det kapitalistiska klassamhället existerar och skärps på nytt i tider av kris. Behovet av kamp mot abetsgivarnas och högerpolitikernas attacker framträder allt tydligare. Är det kanske dags för att förbereda en ny storstrejk?
Denna artikel publicerades för första gången i Offensiv i juli 2009, 100 år efter att storlockouten och storstrejken startade. De frågor som då ställdes är lika aktuella idag; Vad var anledningen till storstrejken 1909? Vad hände? Vad blev konsekvenserna på kort och lång sikt? Vad kan vi lära för framtiden?
Storstrejken 1909 kan bara förstås i ljuset av de kraftigt växande klassmotsättningarna mellan den unga men totalt rättslösa arbetarklassen och den svenska kapitalismen, som via oupphörliga strider i Sverige på 1880-talet hade stegrats till bristningsgränsen ända sedan industrialiseringens, fackföreningarnas och arbetarrörelsens födelseår.
Sommaren 1881 genomfördes den första fackföreningsledda strejken i Sverige av Stockholms snickare, som genom framgången för sin förening snabbt lockade många fler att organisera sig.
Samma år återvände också den socialistiske skräddaren August Palm, som hade vistats några år i Tyskland och Danmark, till hemlandet, fast besluten om att införa socialismen i Sverige.
Med hjälp av en grupp klassmedvetna arbetare i Stockholm inledde Palm kampen för arbetarnas självständiga organisering.
År 1889 bildades Sveriges socialdemokratiska arbetarparti och året därpå samlade det första 1 maj-firandet 20 000 demonstranter i Stockholm och 50 000 deltog på 1 maj-mötet.
1890-talet var ett årtionde av skärpt, men också alltmer framgångsrik och offensiv klasskamp, då arbetarna särskilt i mitten av årtiondet kunde dra fördel av ett mäktigt industriellt uppsving och öka sina löner. Fackföreningsrörelsens medlemstal ökade, särskilt under 1890-talet, dramatiskt från 8 000-9 000 medlemmar till 66 000 medlemmar. Allra mest dramatisk var ökningen från 15 000 till 60 000 under de tre åren före LO:s grundande år 1898.
Fem år senare (1902) deltog 120 000 i en framgångsrik politisk tredagarsstrejk för allmän rösträtt, vilket var dubbelt så många som de fackligt organiserade och tre gånger fler än LO:s medlemstal.
Resultatet av denna fredliga, men dagligen aktiva, strejk blev en enorm propagandaseger för den unga arbetarrörelsen. Den politiska storstrejken blev en sådan framgång att riksdagen med två rösters marginal också röstade nej till ett i all hast framtaget lagförslag om allvarliga inskränkningar i strejkrätten.
Varje steg framåt tenderade att föda sin egen motrörelse. På arbetsgivarsidan blev den överraskande framgången för den politiska storstrejken en signal till allmän samling. På sommaren 1902 grundades Svenska arbetsgivarföreningen (SAF, som idag är Svenskt Näringsliv).
Den politiska storstrejken följdes av ett ökat antal fackliga strider och konflikter, som skulle varsla om den dittills största arbetskonflikten i Sverige, under unionskrisens år 1905.
Trots den akuta unionskrisen, som resulterade i att Norge den 7 juni sade upp den svenska kungamakten, valde arbetsgivarorganisationen Sveriges verkstadsförening att kasta ut 18 120 arbetare från 97 arbetsplatser i landet i en storlockout, som kom att pågå i fem månader från den 10 juni till den 13 november.
Storlockouten motiverades med en orubblig vägran att sluta ”kollektivavtal med sina arbetare om minimilön, grundad på ålder” eller att gå med på några överenskommelser om begränsandet av antalet lärlingar. För arbetsgivarna handlade det om en principiell strid till försvar för sin makt i företagen att själva besluta om individuella, personliga avtal, vilket innebar en ny kränkning av föreningsrätten.
För verkstadsföreningen, som förmodligen räknat med att kunna utnyttja ett undantagstillstånd med krigslagar under unionskrisen till att med statens hjälp kväsa verkstadsarbetarna, blev den massiva antikrigsrörelsen en missräkning. I stället blev verkstadskonflikten ett nytt hinder för de chauvinistiska högerkretsarna.
Proteströrelsen mot krig, som också utmärktes av en intensiv agitation bland soldaterna, leddes av det nya Socialdemokratiska ungdomsförbund (SDUF) som bildades 1903. När det nya ungdomsförbundet, i början av 1905, höll sin första kongress hade det redan vuxit från de första 450 medlemmarna till 7 000 i över 100 klubbar och två år senare till mer än dubbelt så många, 17 000.
Det var de unga arbetarnas politiska förbund. En fjärdel av arbetarklassen, och den i särklass friaste och mest lättrörliga delen, var unga arbetare under 25 år. Ungdomsförbundets antimilitaristiska manifest Ned med vapnen spreds under 1905 i 120 000 exemplar, utöver hundratusentals andra flygblad.
Makthavarnas rädsla för den socialistiska ungdomsrörelsen, som under året 1905 höll 250 antimilitaristiska möten med målet att påverka de värnpliktiga, skärptes ytterligare av den revolutionära utveckling som inleddes i början av november 1905 i Ryssland och Finland.
Hela den fem månader långa verkstadslockouten, som slutade med en imponerande seger för arbetarna, genomfördes till tonerna av den första ryska och finska revolutionen 1905-1906. För fackföreningsrörelsen ledde segern till en ökning av medlemstalet det närmaste året med 53,5 procent.
Arbetarrörelsens väldiga framryckning, mot en bakgrund av både ekonomiskt uppsving och viktiga segrar under åren 1902-1905 ända fram till ett godkännande av föreningsrätten i det nya verkstadsavtalet och till tröskeln av en rösträttsreform, provocerade makthavarna till nya kontrarevolutionära åtgärder.
Sedan konjunkturen börjat vika i slutet av 1907 blev rena lönesänkningar, som besvarades med lokala strejker, allt vanligare. Antalet arbetare som berördes av 1908 års 293 strejker eller lockouter uppgick till 40 000. Inte sedan storstrejksåret 1902 hade konflikterna varit så omfattande.
Den omedelbara bakgrunden till storstrejken 1909 förklaras utmärkt i den proklamation om storstrejk, som LO själv utfärdade den 24 juli:
”Sedan över ett år tillbaka har de organiserade arbetsgivarna här i landet bedrivit en den mest hänsynslösa och aggressiva taktik. Med den första fallande konjunkturvinden framträdde arbetsgivarna på stridsfältet med sina lockoutförklaringar. Slag i slag och utan uppehåll har lockoutproklamationerna därpå slungats emot oss. Även de minsta tvistefrågor har härvid tagits som intäkt för och givit anledning till nya lockoutförklaringar, alltid av vittomfattande art, och under över ett års tid har varje förhandling måste föras under trycket av hotet om en storlockout.”
Faktum är att det sommaren 1909, d v s innan storstrejken började, tycktes som om avtalsfrågan var löst till arbetsgivarnas fördel för det stora flertalet arbetare.
”Majoriteten hade låtit sig övertalas att ge efter för att, som det sas, ta skadan igen efter de dåliga konjunkturerna.” (citerat i Knut Bäckströms Arbetarrörelsen i Sverige del 2)
Fyra gånger hade facken böjt sig för omfattande lockouthot redan under 1908.
Ställd inför denna revanschistiska motoffensiv hade SAF förmått LO att tvinga Transport att godta §23 om arbetsgivarnas rätt att ensamma leda och fördela arbetet medan verkstadsarbetarna under lockouthot kapitulerade för en femårig förlängning av det avtal som hade slutits år 1905. Textilarbetarna hade därmed gått med på ett treårigt lönesänkningsavtal.
Bara ett tiotal mindre konflikter var ännu olösta i mitten av 1909, varav de flesta var lockouter. När SAF den 14 juli meddelade sitt ultimatum, att de den 26 juli tänkte lockouta 50 000 arbetare, den 2 augusti ytterligare 30 000 och efter hand samtliga 163 000 anställda inom SAF:s område om inte facken gav med sig över hela linjen, ansåg till sist LO att måttet var rågat och att det var nödvändigt att besvara den hårda ”nävrättspolitiken” med en allmän arbetsnedläggelse.
Till sist blev, trots alla tidigare reträtter och kanske till stor del tack vare dem, den allmänna och obegränsade strejken ett faktum, efter att LO:s representantskap fattade sitt beslut.
Undantag gjordes bara för vården av sjuka och djur samt för el, vatten och renhållning. Det visade sig strax att omfattningen skulle bli ännu större än arbetsgivarna hade kunnat föreställa sig då, utöver LO:s 200 000 organiserade, även 100 000 icke-organiserade arbetare lämnade sina arbetsplatser. Till allmän häpnad anslöt sig även det ”gula” strejkbrytarfacket Svenska arbetarförbundets medlemmar till strejken!
Utanför stod endast de icke LO-anslutna typograferna och järnvägsmännen, som hotades med massavskedanden om de skulle lägga ned arbetet. Men när borgartidningarna genast började sprida lögner om strejken lade även typograferna ner arbetet, medan järnvägsmännen tyvärr röstade för att inte delta, men att på alla sätt stödja kampen ekonomiskt.
Endast LO:s egen dagliga strejktidning Svaret, som spreds i 150 000 exemplar, kunde nu komma ut med typografernas medverkan, vilket dessvärre mest drabbade arbetartidningarna, då borgarpressen snart gavs ut igen med hjälp av strejkbrytare.
Entusiasmen dämpades inte ens av LO:s besked att det inte fanns några ekonomiska möjligheter att hjälpa de strejkande, vilket man bedömde skulle ha kostat 1,5 miljoner kronor per vecka och pengar måste sparas till stöd för eventuella offer efter strejken. Ingen lön skulle heller utbetalas till förbundens funktionärer.
LO:s ledning, som tidigare ständigt varnat för att det inte skulle gå att vinna en obegränsad storstrejk, hade till sist insett att en total kapitulation utan strid vore en flathet som aldrig skulle förlåtas av medlemmarna. Nu tändes ändå ett hopp om att den ”obrottsliga solidaritet och enighet” som manifesterades ändå skulle kunna ge en seger – eller i varje fall pressa regeringen att gripa in med någon sorts medling.
Makten tycktes ligga i de 549 lokala strejkutskottens händer. Det var de som, på LO:s uppdrag, skulle organisera strejken, upprätthålla ordningen och se till att de samhällsfunktioner som undantagits från strejken kunde upprätthållas.
För de nödvändiga transporterna utfärdade de frikort, ungefär som när kungen under storkonflikten år 1980 tvingades begära dispens från LO för att kunna flyga ut på ett statsbesök till Jugoslavien.
”De hade sålunda fullmakt att bestämma över samhällslivet och utgjorde faktiska organ för arbetarklassens makt under den tid storstrejken pågick”, skriver Bäckström.
Men detta var dessvärre inte hela bilden, för i hela landet hölls krigsmakten till både lands och sjöss, på regeringens order, i högsta beredskap, liksom polisen vars antal utökades kraftigt.
”Håll allt i beredskap, men visa så litet som möjligt”, löd civilministerns order till länsstyrelserna. En särskilt provokativ åtgärd från makthavarna var bildandet av frivilliga borgerliga skyddskårer av köpmän, kontorister, ingenjörer och studenter, även några kvinnliga, organiserade efter militär modell i fem städer och tolv län, för att som det hette ”upprätthålla samhället, helt neutralt”. I Stockholm fungerade dessa mest som en extra strejkbrytarkår för att upprätthålla en viss kollektivtrafik.
När svälten efter tre-fyra veckor stod för dörren och hyrorna inte kunde betalas satte stödinsamlingarna till nödhjälp för de allra mest behövande igång. Från en hel arbetarvärld strömmade stöduttalanden och insamlade pengar in till den strejk, som den ryske revolutionsledaren Lenin kallade en av vår samtids största.
Totalt 2,7 miljoner kronor inbetalades till LO, varav de största bidragen kom från Tyskland. Men för att hålla ut skulle det ha behövts tre miljoner kronor i understöd varje vecka.
De strejkande tvingades därför självklart också göra vad de kunde för att klara livhanken genom att i stor omfattning plocka bär, fiska och söka stöd från bönder och andra mindre utblottade sympatisörer. Vissa sökte också hjälp till en biljett för att kunna emigrera.
Ännu efter tre veckor strejkade enligt en räkning 92 procent. När regeringen den 28 augusti meddelade att den inte tänkte gripa in, då det ”för den stora mängden arbetare skulle framstå som en seger för deras kamp mot samhället”, försäkrade LO att 255 000 arbetare fortfarande strejkade i god stämning och fast beslutsamhet.
Bara ett par dagar därefter började dock LO-basen Herman Lindqvist tala om ordnad reträtt och en avveckling genom ”rationell klyvning”. Den 4 september kom en order om återgång för alla arbetare som inte tillhörde den lockoutförklarande SAF, vilket väckte en storm av harmsna protester i hela landet.
När strejken efter ytterligare några veckor inte hade lyckats pressa fram en lösning beslutade LO:s representantskap om ännu en begränsning av strejken. Det godkändes även att de som gick tillbaka skulle tillåtas gå med på personliga löften att inte tillhöra eller stödja en fackförening.
Storstrejken var på många sätt märklig. Först och främst för den enastående stridsviljan, disciplinen och kampmoralen, som uppvisades i denna gigantiska drabbning efter ett årtionde av strider. Men den var inte som 1902, då strejken fördes aktivt och offensivt för bestämda och inspirerande krav.
Nu var de flesta redan bundna av träffade tre- till femåriga avtal, vilket betydde att storstrejken inletts under fullständigt defensiva former, utan att det ställts några ekonomiska, politiska, sociala eller andra krav alls utöver att lockouterna skulle dras tillbaka, de tio ursprungliga konflikterna lösas och arbetarklassen bevisa att den inte lät sig hunsas. Nära hundratusen lockoutade blev plötsligt strejkande utan att särskilt mycket annat ändrades än att inget lockoutstöd skulle utgå.
Nederlaget blev svidande för arbetarklassen, när hela striden till sist rann ut i sanden och många drabbades av arbetsgivarnas hämnd, även om det sved i skinnet även på de arbetsgivare där striden pågick längst. Formellt var striden över först den 1 december 1910, mer än ett år senare. Tusentals avskedades eller vägrades återanställning och svartlistades och många tvingades emigrera. LO:s medlemstal, som år 1907 toppats med 186 226 medlemmar, hade redan under reträtternas år 1908 fallit till 161 391. Efter storstrejken rasade det till 85 522 medlemmar år 1910 och som lägst 79 926 år 1911, innan det åter vände uppåt och i slutet av första världskriget nådde nya rekordsiffror.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundets ledare Zeth Höglund hör till dem som långt efteråt menade att storstrejken ändå inte bara kan ses som ett nederlag. Han skrev att ”Det förkrossande slag mot arbetarnas organisationer och allmänna strävanden, som arbetsgivarna åsyftat, blev denna storstrid långt ifrån. Om den för några år framåt minskade fackföreningarnas kraft och bragte individuella olyckor över många, alltför många, och kanske ofta de bästa, så växte på djupet en ännu fastare vilja till kamp mot den klass och det samhällssystem, som skapade sådant förtryck och sådana lidanden… Framtiden skulle visa, att arbetsgivarna förlorat en seger och arbetarna vunnit ett nederlag”.
Storstrejken 1909 har ibland kallats ”de korslagda armarnas revolution”. Visst förekom även i denna ”uthållighetskamp”, särskilt i början, dagliga massmöten, strejkmöten, demonstrationer, föreläsningar och insamlingar. Men vad kunde ha gjorts annorlunda eller bättre?
I den upprörda debatt om taktiken som fördes under nio långa dagar på LO:s uppskjutna kongress den 22 till den 30 november 1909 var kritiken mot hur strejken förts både skarp och omfattande, även om den spretade åt olika håll. Ingen hördes någonsin ifrågasätta det nödvändiga i att utlysa storstrejken.
Tyngst vägde den utbredda kritik som redan funnits i flera år mot att kampen inte tagits tidigare, helst redan 1906-1907. Förutsättningar att vinna hade varit betydligt bättre innan konjunkturen vek och arbetsgivarna tilläts pracka på facken §23 och fick blodad tand. Samt att strejken när den väl inleddes fördes i så passiva former, utan massdemonstrationer och tydliga paroller. ■
