Afrikas och Asiens kolonisering

2009-09-02 16:34:19




BÖCKERSöndra och härska, Imperiernas tid
Författare
Hank Wesseling
FörlagHistoriska Media
På 20 år, mellan 1880 och 1900, koloniserade Europas stormakter i genomsnitt en miljon kvadratkilometer i Afrika årligen, det vill säga 2-3 gånger Frankrikes yta. Bak­om denna extrema imperia­listiska expansion låg jakten på råvaror, marknader, makt och prestige.

Förlaget Historiska Media har förtjänstfullt gett ut två böcker av den holländske historieprofessorn Henk Wesseling. Temat är europeisk imperialism på 1880-talet, Söndra och härska handlar om Afrika medan Imperiernas tid även behandlar Karibien, Asien och Stilla havsområdet.
”På 1770-talet existerade ingen bild av ett utvecklat och överlägset västerland gentemot ett underutvecklat och eftersatt öst”, konstaterar Wesseling. Konstantinopel var länge Europas största stad, medan Nanjing, Peking och Kanton i Kina även på 1800-talet var betydligt större och mer utvecklade än London eller Paris. Världens största stad år 1800 var dock Tokyo med en miljon invånare. Wesseling betonar att många i väst på den tiden beundrade utvecklingen i Asien.
Afrika, däremot, ansågs vara hopplöst efterblivet. De europeiska makterna intresserade sig länge enbart för slavhandeln från afrikanska kuststäder till Amerika. Mellan 1450 och 1900 fraktades 11 698 000 slavar – 26 000 människor per år under 450 år – som varor på de europeiska skeppen. Slavarnas arbetskraft skulle ersätta de 80-90 procent av befolkning- en i Nord- och Sydamerika som dog som ett resultat av de europeiska er­övrarnas ankomst.

Det var först med kapitalismens framväxt som koloniseringen på allvar inleddes under 1800-talets andra hälft. Explosionen av produktivkrafter och kapital, främst i England och Tyskland, sprängde de nationella ramarna. Imperialismen beskrevs av Lenin som kapitalismens högsta stadium, vilket betydde stormakternas och monopolen ständigt pågående kamp och uppdelning av världen. He­la jorden blev en marknad – världshandeln ökade med 600 procent 1850-1914.
Under denna tid koloniserades Franska Indokina, Nederländska Ost-indien (Indonesien) och i stort sett hela Afrika. Efter krigen mot Spanien hade även USA kolonier, i Puerto Ri­co, Kuba och Filippinerna. ”Det koloniala införlivandet av stora delar av Asien och i stort sett hela Afrika genomfördes med våld”, skriver Wesseling.
Koloniseringen mötte hela tiden motstånd och uppror, från Frankrikes invasion av Tunisien 1881 till samma stormakts övertagande av Marocko 1912. Engelska trupper användes öv­er hela världen, t ex i flera krig mot ashantifolket på Guldkusten (Gha-na). 160 000 afrikaner dödades enbart i maji-maji-upproret i tyska Östafrika 1905-06. I Asien bedrev Nederländerna ett blodigt krig i Aceh mellan 1873 och 1903. I Europas huvudstäder beskrevs ständigt hur nya regioner ”pacificerats”, d v s att motstån- det krossats i blod. Samma uttryck används för övrigt idag av USA i Irak och av Kina i Xinjiang/Östturkestan. I Kongo innebar Belgiens kung Leopolds påstått humana ”fristat” att befolkningen halverades 1880-1920, från 20 till 10 miljoner.

Uppdelningen av Afrika, som Wesseling noggrant redovisar, inleddes på Berlinkongressen 1878 och fortsatte med Berlinkonferensen, från november 1884 till februari 1885. Under den tyske kanslern Bismarcks ledning fick Frankrike fria händer i Tunisien, England fick Egypten, kung Leopold tog makten i Kongo och Tyskland kunde upprätta kolonier i Namibia, Kamerun och Tanzania.
En av de få deltagarna i Berlin som varit i Afrika, äventyraren och imperialisten Henry Morton Stanley, beskrev till exempel Kongo som bördigare än Mississippi, ”ett nytt Indi­en”. På ett möte med textilkapitalister i Manchester förklarade han: ”Om varje invånare i Kongobäckenet skulle köpa en söndagskostym… var det re­dan nog för att avsätta 300 miljoner yard manchestertyg”.
Möjligheten till nya marknader och råvaror – gummi, elfenben, guld, diamanter och palmolja komplettera­de snart slavhandeln – var en särskilt stark drivkraft för den engelska kapitalismen. Som en av dess ideologer förklarade: ”Handeln tog oss till Västafrika; handeln får oss att stanna kvar i Västafrika. Den är källan och ursprunget till vår närvaro i Västafrika.” Wesseling redovisar de ekonomiska kalkylerna: ”Mellan 1882 och 1898 ställdes 70 miljoner afrikaner under brittisk överhöghet. Den genomsnittliga kostnaden uppgick till 15 pence per person”.
Imperialismen betydde att kapitalet sökte sig ut över gränserna för att säkra ännu större vinster. Denna kapitalexport var till större delen ett utbyte mellan de mer utvecklade ekono- mierna, men en del gick också till utsugningen av kolonierna. Kraftmätningen mellan främst de europeiska stormakterna blev global. Att skaffa styrkefästen i Afrika och Asien var därför inte enbart en fråga om vinstjakt, det handlade också om militär strategi och prestige. I begreppet stor-makt ingick helt enkelt att ha koloni­er.

De styrandens rädsla för revolution på hemmaplan var också en drivkraft för koloniseringen. Den franska revolutionen 1789 och de följande åren hade följts av nya revolutioner 1830 och 1848, den senare i hela Europa. Utan kolonisering återstod bara klasskamp, ”krig mellan fattiga och ri­ka”, varnade en berömd fransk författare. Den engelske imperialisten Cecil Rhodes förklarade att den som inte vill ha inbördeskrig måste bli imperialist. Kolonierna bidrog till att regeringar och kapitalister kunde göra vissa eftergifter till den egna arbetar­klassen. Men framför allt användes de koloniala krigen i nationalistisk och chauvinistisk propaganda.
Lenin varnade i början av 1900-talet för faran att arbetare infekterades av kolonial chauvinism och att detta måste besvaras av arbetarrörelsen.
Internationella avtal och uppgörel­ser som i Berlin kunde inte förhindra utbrottet av första världskriget 1914, vars första militära strider ägde rum i Togo i Afrika. Kolonierna spelade en viktig roll under kriget, som leverantörer av råvaror och inte minst soldater. Storbritannien mobiliserade 1,4 miljoner soldater från Indien, 50 000 rekryterades till den franska armén från Franska Västafrika o s v. Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig, förlängnin­gen av det kapitalistiska systemets konkurrens. Den tyska imperialismen utmanade den brittiska, till ett fruktansvärt pris för befolkningen på båda sidor. I Afrika tog Frankrike och England efter kriget över Tysklands kolonier.
Inte heller revolutionen kunde avvärjas med hjälp av kolonier. Den rys­ka revolutionen 1917, i en stat vars ”kolonier” var grannländerna, skaka­de om hela världen och spreds över en stor del av Europa. Den blev ock­så inledningen på en utvecklad masskamp i kolonierna.

Det fanns också
en stark ideologisk, rasistisk propaganda till stöd för koloniseringen. Wesseling beskriver Englands ledande politiker 1885-1902, Lord Salisbury:
”Han var emot jämlikhet, demokrati och utvidgad rösträtt… Än mer illa tyckte han om ateism, klasskamp och socialism. Att ge irländarna röst-rätt ansåg han vara lika dåraktigt som att ge hottentotterna rösträtt…”.
Salisburys samtida, Joseph Chamberlain, ”trodde uppriktigt att den ’brittiska rasen’ – som han så gärna uttryckte det – var det bästa folket i världen…”. Denna linje sammanfattades i uppslagsverket Encyclopaedia Britannica, som om afrikaner menade att ”rasens historia” talade emot alla krav på jämställdhet.

På de svenska moderaternas hemsida år 2009 hänvisar man stolt till sin historia från 1800-talets slut. Hur förklarar och försvarar dagens ”salisburyister” – såna som Carl Bildt – den tidens grova rasism, krigen, plundringen, slavhandeln? Sanningen är att de struntar i den. Dessutom förs ju dagens krig, som USA:s krig i Irak, med samma argument, om än lite mer sofistikerade. Desto mer makabert är det därför när högerpolitiker idag angriper socialister för ”kommunismens brott”. Marx och Lenin var till skillnad från sin tids borgare motståndare till kolonisering och rasism, som båda är uttryck för det kapitalistiska systemet.
Henk Wesselings böcker rekommenderas till alla som är intresserade av koloniseringen och särskilt Afrika. De är skrivna ur ett tydligt europeiskt perspektiv, många afrikanska berättel­ser behövs som komplement, men det understryker samtidigt kapitalismens nakna maktpolitik.
Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!