Fogdar Osman har befunnit sig i Sverige i 9 år. Han var 25 år när han kom till Sverige från irakiska Kurdistan och känner nu att han har bestulits på en stor del av sitt liv.Osman gläds idag över sin lilla son Raman på 10 månader, men är ständigt rädd att familjen ska utvisas.
Osmans fru Walat Haji Mustafa är 23 år och har befunnit sig i Sverige i två år. Även hon kommer från Kurdi-stan i norra Irak. Hela familjen riskerar nu att utvisas.
– Det är ständigt upptrappade etniska konflikter, vi följer dagligen rapporterna och ser en upptrappning av våldet mellan araber och kurder. Det sker dagliga attacker och terrordåd. Hur kan man säga att det är lugnt när folk fortsätter att fly? Ingen lämnar frivilligt sin familj och vänner, säger Osman.
– Min fru flydde inte från kriget, utan från hedersförtryck. Hennes pappa och två bröder ville tvinga fram ett giftermål. De har kusiner och annan släkt på sin sida. Hon flydde till Sverige i rädsla för vad som skulle hända när hon vägrade att gå med på det arrangerade giftermålet.
– Det var en annan släkting som hjälpte henne att fly. De kommer aldrig att förlåta henne. Det anser att hon har vanärat släktens heder.
– Om vi båda utvisas dit skulle det vara en katastrof. De skulle aldrig tillåta att vi skulle leva tillsammans.
– Svenska myndigheter måste se till barnens bästa. Hur kan man se till barnens bästa om vi utvisas till en tillvaro av ständig rädsla?
– Migrationsverket säger ”Vänd er till irakiska myndigheter”, men det är inte som i Sverige. De skulle försvara hennes familj, de känner inte mig. Där är det vem som känner vem som avgör din säkerhet.
– De kan inte garantera vår säkerhet och har inget intresse av att garantera min och min familjs säkerhet.
– Här har jag jobbat i flera år och lärt mig språket, men all stress gör det omöjligt att leva. Vi är rädda för att allt ska tas ifrån oss.
Intervju: Kristofer Lundberg
