Liv Shange var den yngsta kommunfullmäktigeledamoten i Luleå, för Rättvisepartiet Socialisterna. Idag arbetar hon för Democratic Socialist Movement (DSM), CWI i Sydafrika, och beskriver i denna intervju den brutala situationen i landet.Hur ser Sydafrikas politiska klimat ut idag?
– Det viktigaste med Sydafrikas nuvarande situation är det aktiva sökandet efter ett socialistiskt självständigt alternativ. Sydafrika är nämligen världens mest klasssegregerade ojämlika samhälle. 58 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Arbetslösheten ligger på 40 procent och den består mest av svarta. Så även om apartheidsamhället är försvunnet så lever stora delar kvar.
– Eftersom den kapitalistiska krisen gjort det värre så har det har nu de senaste åren växt fram en massrörelse i arbetar-klassområden och i dessa områden sker lokala uppror. På universiteten håller ungdomar protester regelbundet. Det finns alltså en rörelse som är beredd att kämpa men det saknar ett politisk alternativ att bygga från. Det finns ett stort behov av ett nytt arbetarparti och just den frågan diskuteras nu öppet.
– I det lokala valet i maj vann regeringspartiet African National Congress (ANC) med en stor majoritet, men det var inte det som var det väsentliga med valet. Det viktigaste var det antal oberoende kandidater som ställde upp mot ANC. Ett stort antal ställde även upp från nya vänster- och gräsrotsorganisationer. Det är små steg som inte ska överdrivas, men de är ändå viktiga.
Vilken betydelse har ANC i landet?
– African National Congress kan ju verka som ett parti med massivt stöd. De fick 66 procent av rösterna i riksdagsvalet och 63 procent av rösterna i lokalvalet och ja, de har ett visst sentimentalt stöd fortfarande från rätt många, speciellt bland fattiga och arbetare. Nu i lokalvalet var det dock mer än dubbelt så många som inte röstade alls än som faktiskt röstade på ANC.
– De har alltså fortsatt stöd mest för att det inte riktigt finns något trovärdigt alternativ. När landet blev befriat så red i själva verket bara ANC på en våg av masskamp. Detta försöker de utnyttja i form av en slags helgongloria och det på grund av att de befriat landet från apartheidsamhället. Det klart att det funnits, och finns ännu, mycket tillit, men ju mer de regerar desto mer förlorar de tillit.
– Besvikelsen gentemot partiet växer, i och med den allmänna förväntningen av att slutet på apartheid skulle betyda slutet på fattigdom, slavlöner och förödmjukelser som är vanliga i ett kapitalistiskt samhälle.
– Det program som ANC tog fram 1955, som kallats ”Freedom charter”, eller på svenska “Frihetsmanifestet”, inkluderade förstatligande av de viktigaste delarna inom ekonomin och att till exempel ge alla rätt till bostäder, utbildning och så vidare.
– Men i och med stalinismens fall så övergavs dessa planer under en natt. Även om ANC aldrig har varit socialister skulle införandet av Freedom charter ha betytt en socialistisk omvandling både nationellt och internationellt. Mandela gjorde dock en u-sväng när stalinismen föll och förklarade att privatisering, inte förstatligande, var grunden i ANC:s program.
– partiet är väldigt splittrat. Det existerar bittra fraktionsstrider inom partiet. Politiken de kör nu är väldigt motsägelsefull med högervridning och mer auktoritära direktiv, till exempel har polisen fått tillstånd att skjuta för att döda.
– Man har också gjort fler och osminkade kampanjer i riktning mot att effektivt förbjuda fackföreningar i till exempel skolan. Men trots denna högerauktoritära riktning så finns det ett skikt inom ANC som fortfarande förespråkar förstatligande av gruvindustrin med mera.
Hur går det med DSM:s arbete?
– Det går bra, svarar Liv och fortsätter:
– Det är ju klart att det fortfarande är ett litet arbete när vi är så få men vi har gått framåt det senaste året. Inte i medlemmar dock men vi är mycket mer aktiva och gör mer ingripanden i arbetarkamp, till exempel postanställda som är oerhört utsugna av bemanningsföretag.
– Vi jobbar även inom en metallarbetarfackförening, där vi bland annat deltar i en fabriksockupation. Vad vi nu håller på med är att organisera dessa arbetare under en och samma fackförening som då är under vår politiska ledning.
– Vi har nu också tagit initiativ för att samla alla vänsterinriktade kandidater till möte för att börja diskussioner om behovet av ett nytt socialistiskt arbetarparti. Den första utmaningen är att bygga upp CWI i både medlemskap men framförallt i att utveckla kamrater till att kunna leda organisationen vidare. Vi är den enda kraft som kommer att ta initiativ till att förena de många mäktiga massrörelserna och beväpna dem med ett revolutionärt socialistiskt program.
Intervju: Pontus Weibull Moberger
