Ett enat eller delat Belgien är frågan som överskuggar allt annat i det land som varit utan regering i över 160 dagar. Under tiden har alla sociala, politiska och ekonomiska frågor blivit hängande i luften.LSP/MAS, CWI i Belgien, höll konferens i helgen. De menar att vad som behövs är ett nytt parti som driver en politik för arbetare och unga.
LSP/MAS var drivande i ett första försök att bilda ett sådant parti inför valet tidigare i år. CAP, Kommittén för en annan politik, var delvis ett resultat av lärdomarna som drogs under kampen mot pensionsreformerna år 2005.
Två generalstrejker ledde visserligen till att den dåvarande socialdemokratiska regeringen tvingades att backa från de hårdaste förslagen, men de låga pensionerna har förblivit ett stort och växande problem i Belgien. Slutsatsen bland många grupper blev därför att en generalstrejk inte är tillräcklig i sig, utan att en politisk linje och ett politiskt ledarskap är nödvändigt.
Lågt valresultat
Stora åsiktsskillnader mellan de olika grupperna och att CAP:s båda förgrundsgestalter hoppade av under valrörelsen bidrog till ett lågt resultat i valet. Det är talande att CAP fick en mindre andel av rösterna än vad LSP/MAS ensamma brukar få i sitt starkaste fäste i Bryssel.Att nya formationer inte gör succé i sitt första val är dock inte ovanligt och LSP/MAS kommer att fortsätta arbeta inom CAP, eftersom det har betytt att man har kommit i kontakt med nya skikt av arbetare och ungdomar. De två nya medlemmar som värvades under konferensen var till exempel kontakter från arbetet i CAP.
För tillfället överskuggar den nationella frågan allt annat i belgisk politik.
Det politiska dödläget mellan de flamländska respektive vallonska systerpartierna, som vann valet, fördjupades i november. Då röstade de flamländska parlamentsledamöterna igenom en delning av Bryssels enda blandade valdistrikt, vilket skulle betyda att 150 000 valloner förlorar möjligheten att rösta på kandidater som talar deras språk. Det är första gången som flamländarna utnyttjar sin majoritetsställning på det här sättet.
Splittringen har blivit så djup att det har talats om ett delat Belgien. Särskilt landets franskspråkiga media påstår att den vallonska delen av befolkningen vill dela landet, men i en opinionsundersökning som gjordes nyligen är det bara 14 procent som stödjer en delning.
Sociala problem på is
Nu börjar belgarna tröttna på att politikerna fokuserar på interna gräl istället för att lösa landets verkliga problem. 14 procent av Belgiens arbetare lever under fattigdomsgränsen, vilket är en ökning med 250 procent sedan 1980-talet.I Bryssel har 47 000 hushåll inte råd att betala sina elräkningar på grund av de uppdrivna elpriserna. ”Slutet för medelklassen i Belgien” löd en talande tidningsrubrik i en av landets större dagstidningar under veckan som gick.
I förra veckan hölls en demonstration för ett enat Belgien.
– Att 30 000 personer gick ut på gatorna visar att det är en arbetarfråga. Att bevara Belgien ses som ett sätt att bevara den sociala tryggheten. Därför är det viktigt att vi inte låter frågan passera, konstaterade Els Deschoemacker:
– Den nationella frågan utnyttjas för att ställa klasskampen åt sidan medan man genomför ett nyliberalt program.
Det enda som med säkerhet kan sägas om den nya regeringen är att den kommer att fortsätta salamitaktiken, alltså att bit för bit skära ned i den offentliga sektorn – men att skivorna kommer att bli tjockare.
Belgiens ekonomiska tillväxt förutspås minska under nästa år, och budgetunderskottet är redan ett faktum.
De borgerligt liberala partiernas hjärtefråga är att sänka skatterna, medan kristdemokraterna gick till val på att höja stödet till de fattigaste. Någonstans måste pengarna tas, och de överenskommelser som träffats mellan de olika partier som möjligen kan komma att ingå i en regering pekar mot mindre pengar till sjukvård och avskedanden av offentliganställda.
Micha Teller, som arbetar som lärare i Antwerpen, förklarade att man redan sparar på skolan. I Antwerpen kommer en elev av sex från fattiga familjer och 60 procent har invandrarbakgrund, vilket gör att skolan behöver mer resurser. Istället fortsätter politikerna med gradvisa nedskärningar, som höjd pensionsålder och förlängd arbetsvecka för lärarna.
Enligt en undersökning är 80 procent av Antwerpens fackanslutna lärare beredda att strejka genast, men facket använder förhandlingarna med utbildningsministern som svepskäl för att undvika strid.
Den 6 december kommer det dock att genomföras en nationell protest mot utbildningsministerns politik.
Övergångskrav
Denna fortsättning på nyliberalismens offensiv gör att gränsen för vad som är övergångskrav – det vill säga krav som inte kan förverkligas inom ramarna för kapitalismen – flyttas, vilket Peter Delsing konstaterade under diskussionen om det revolutionära partiets roll:– Kravet på fri och gratis utbildning, liksom på offentlig sjukvård är övergångskrav idag. När vi argumenterar för ett nytt arbetarparti är det också ett övergångskrav. Därför måste vi i varje pamflett fundera över hur vi kan öka medvetenheten om behovet av ett nytt system.
Ulrika Waaranperä
