Avlyssningsskandalerna klär av imperialismen

2013-11-15 09:48:44


USA har avlyssnat en mängd länder och statschefer, däribland Tyskland.

– Jag hoppas verkligen att dessa dokument skapar en debatt världen runt om vilken sorts samhälle vi vill leva i. Mitt enda motiv är att informera allmänheten om vad som sker i deras namn och vad som görs mot dem.
Det svarade den modiga visselblåsaren Edward Snowden när han i somras fick frågan om varför han avslöjade massövervakningen.
Sedan dess har nya avslöjanden ständigt presenterats, inklusive om svenska FRA:s samarbete med NSA och den brittiska spioncentralen GCHQ.
Vita huset har också avlyssnat den tyska förbunds­kanslern Angela Merkel och andra regeringschefer, vilket har tenderat att skapa allt frostigare relationer de imperialistiska länderna emellan.
I Tyskland finns nu en växande opinion för att Snowden ska beviljas asyl i landet.
Världen över växer ilskan mot övervakningen och Storebrorssamhället.

Avslöjandena om att USA:s säkerhetstjänster och dess närmaste allierade, i synnerhet Storbritannien, har spionerat på sina föregivna vänner samt tiotals miljoner människor runt om i världen, har mottagits med utbredd ilska världen över och med genans i Washington.
Obamaadministrationen har nu, ställd inför en stigande ilska både på hemmaplan och utanför USA, börjat distansera sig från NSA (National Security Agency, Nationella säkerhetstjänsten).
Dianne Feinstein, den demokratis­ke ordföranden för Senatens underrättelsetjänstkommitté, har plötsligt tillkännagivit att hon ”är helt emot” spionage på USA:s allierade.
Feinstein påstod att Obama ”inte kände till” buggningen av Tysklands kansler Angela Merkels mobiltelefoner, men om detta verkligen stämmer eller är ett försök att rädda ansiktet är oklart.
Kapitalistiska statsapparater står definitivt inte alltid under sina politiska ledares kontroll, de kan agera som en ”stat i staten”. Så långt tillbaka som på 1950-talet varnade den republikanske USA-presidenten Eisenhower för det ­”militärindustriella komplexets” inflytande.
Det är med all säkerhet så att politiska ledare, inklusive solitt prokapitalistiska politiker, inte nödvändigtvis underrättas om vad ”säkerhetsstaten” faktiskt har för sig.
Men den långa tid det tagit för Obamaadministrationen att distansera sig ifrån NSA:s aktiviteter förhö­jer misstankarna om att den nu endast retirerar på grund av trycket från opinionen.
”Visselblåsaren” Edward Snowdens fortsatta avslöjanden kastar ständigt nytt ljus över såväl övervakningens omfattning och försöken att använda ”terroristhot” som en ­ursäkt för inskränkningar av de grundläggande demokratiska rättigheterna, som de väldigt verkliga spänningar som finns mellan dagens ­stormakter, inklusive så kallade ”allierade”.
Det är kanske ingen tillfällighet att USA:s avlyssning av Merkels telefon började i slutfasen av förberedelserna för kriget mot Irak 2003.
Den dåvarande Bushadministrationen litade inte på den franska och den tyska regeringen som båda oppo­nerade mot invasionen av Irak. ­Detta är skälet till att de började spionera på tyska och troligen många andra länders ledare.
Det utgör dock ingen verklig överraskning att stater försöker ­maximera användningsområdena för ny tekno­logi i syfte att öka sin makt. Omfattningen av vad som numera kan ­göras är slående.

USA:s NSA bygger upp en kapacitet för att kunna processa 20 miljar­der ”unika händelser” varenda dag. Det handlar inte om enbart telefonsamtal, hemsidesbesök, sms eller e-postmeddelanden utan också om att NSA, enligt New York Times, kan ”underbygga kommunikationsdata med material från offentliga, kommersiella och andra källor, inklusive bankkoder, försäkringsinformation, Facebookprofiler, passagerarlistor, röstlängder och GPS-lägesinformation, likaväl som fastighetsinnehav och ospecificerade skattedata”.
Det är inte heller någon överraskning att stater, inklusive ­allierade sådana, spionerar på varandra. Det är som det upprepade gånger har sagts sedan Snowden började läcka dokument: i slutänden ­försvarar varje stat sina egna intressen, med andra ord sin härskande klass intres­sen.
Tillsammans med Frankrikes president Hollande kräver nu Merkel att Frankrike och Tyskland släpps in i den USA-ledda ”inre cirkeln” av spioner som för närvarande kallas ”Fem ögon” (USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland) som delar information och ”lovar” att ­inte spionera på varandra.

Storbritanniens närhet och
så kallade ”speciella relation” till USA härstammar från den brittiska kapitalismens och det forna imperiets historiska nedgång sedan mitten av 1800-talet och framåt.
Ställd inför uppåtstigande konkurrenter försökte den brittiska kapitalismen manövrera mellan nya internationella stormakter som exempelvis USA och  Tyskland.
För att framgångsrikt kunna utmana den framväxande tyska imperialismen kom den brittiska kapitalismen gradvist att bli alltmer beroende av USA.
Andra världskriget cementerade denna relation och var grundvalen för 1946 års underättelsetjänstöverenskommelse som till slut kom att bli ”Fem ögon”-gruppen, en underrättelsedelningsoperation som ursprungligen upprättades av USA och Storbritannien 1946 och sedan under de tio följande åren utvidgades till att inkludera Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Det påföljande brittiska beroendet av USA har ställt Cameron i en besvärlig position allt eftersom Snowden fortsätter att läcka.
Fler och fler bevis kommer fram om Storbritanniens roll i USA:s spionageoperation och GCHQ:s (Government Communications Headquarters, den brittiska spioncentralen) inblandning i massövervakning av nät- och telefontrafik.
Den brittiska regeringen försöker desperat sopa igen spåren efter sig och tysta kritik genom ändlösa upprepningar av påståendet om att Edward Snowdens läckor skadade kampen mot terrorismen.
MI5-chefen Andrew Parker har därför sagt att dessa läckor har orsakat ”enorm skada”.
I sina första kommentarer till avslöjandena om att Merkels telefon buggats avfärdade Cameron kritiken mot avlyssningen och menade att det handlade om klagomål mot Storbritanniens ”modiga” spioner.
Han undvek att besvara frågan om brittiska underrättelsetjänster var inblandade i spionage på andra europe­iska ledare eller inte. Hur ”modiga” säkerhetstjänsterna måste vara när de buggar europeiska ledare är en öppen fråga.

Dessa vädjanden om att lita på statsmakten och politikerna är inte trovärdiga.
Ett av skälen till Snowdens ageran­de var att hans chefer ljög inför den amerikanska kongressen. Ingen har glömt de lögner som omgav den brittiska regeringen och USA:s regering angående kampanjen inför invasionen av Irak.
Detta fortsatta ljugande och slingrande är en av anledningarna till varför de civila och militära säkerhetstjänsterna själva inte är ”säkra”.
Operatörer som Snowden, Chelsea Manning (tidigare känd som Bradley Manning) och andra läcker ut information i avsky över vad de ser. Internationellt finns det en växande folklig känsla av att staten – ”Store­bror” – får mer och mer makt över och vetskap om vanligt folks liv. Det finns också en utbredd vämjelse över telekommunikations- och de multinationella sociala mediaföretagens generösa följsamhet inför säkerhetstjänsternas krav.
I Camerons Storbritannien undergräver de tilltagande avslöjandena och ifrågasättandena av polismetoderna, inklusive lögner, ytterligare förtroendet för staten.
Om man för en endaste minut tror på Camerons fantasifulla inställ­ning till buggningen av Merkel så är naturligtvis konsekvenserna långtgående.

Om USA:s och Storbritanniens regeringars enda mål är kampen mot terrorism, då är implikationerna av avlyssningen av Merkels mobiltelefon att hennes regering planerar terroraktioner.
Verkligheten är dock att en av de aspekter som Snowden har avslöjat är rivaliteten mellan nationalstater, vilket är skälet till att USA lät bugga Merkel och andra utländska ledare. Den republikanske ordföranden för USA:s representantshus underrättelsetjänstkommitté var tämligen ­öppen om det, då han talade om för CNN att USA borde försöka försvara sina intressen ”på hemmaplan och utomlands”, med tillägget att ”ibland har våra vänner förbindelser med våra motståndare”. Detta är anledningen till att, som Wall Street Journal har rapporterat, buggningen av en del av de 35 utländska ledare som NSA valt ut fortfarande pågår.
Det har under de två senaste decennierna ägt rum en grundläggande förändring av världssituationen.
Till en viss grad tillhandahöll uppdelningen av världen i ­konkurrerande kapitalistiska och ickekapitalistiska sektorer efter 1945 det lim som höll samman de flesta av de stora kapitalistiska makterna. De kapitalistiska makterna kände sig då gemensamt hotade av ett rivaliserande system som visade att kapitalismen inte var det enda samhällssystemet globalt.
Detta trots faktumet att dessa icke-kapitalistiska länder, oavsett deras formella namn, inte var socialistiska utan stalinistiska stater som styrdes av   totalitära eliter. När dessa regimer sedan kollapsade 1989-91 uppstod en ny världsordning präglad av tilltagande rivalitet de imperialistiska makterna emellan.
Även om kapitalets globalisering har nått en högre nivå än någonsin tidigare och därmed delvis kunnat motverka att dagens globala ekonomiska kriser följts av dramatiskt försämrade relationer mellan makterna, har motsättningarna mellan konkur­rerande makter inte försvunnit.
Det är ingen tillfällighet att aspekter av USA:s buggningskampanj av andra länder uppfattas som en del av ett försök att få en starkare giv i handelsförhandlingar. Andra länder gör dock med all säkerhet samma sak då de försöker sno åt sig fördelar på var­-andras bekostnad.

Många i länder som Frankrike och Spanien har chockats av historier om hur tiotals miljoner telefonsamtal, text- och e-postmeddelanden har granskats av NSA under en enda månad. Klagomålen från dessa länders regeringar är dock hyckleri då deras egna säkerhetstjänster inte är bättre. De har haft sina egna säkerhetsskandaler.

I Tyskland ställs det frågor helt öppet om hur det kan komma sig att landets säkerhetstjänster var oförmögna att spåra upp eller stoppa den underjordiska nazistiska gruppen NSU, som mördade tio personer, och varför säkerhetstjänsters informationsdossierer om NSU förstördes.
Franska regeringar har varit särskilt beredda till brutala ­ingripanden för att försvara sina intressen, vilket har varit något ofta återkommande i de fransktalande delarna av Afrika, men också på ett bredare fält än så.
Under 1985, under den så kallade ”socialistiske” presidenten Mitterands styre, försökte den franska utrikessäkerhetstjänsten förhindra varje som helst inblandning i ett planerat kärnvapentest genom att bomba Greenpeaceflottans flaggskepp, Rainbow Warrior, med dödsoffer som följd. Detta medan fartyget låg för ankar i den nya zeeländska kuststaden Aucklands hamn.

För socialister är försvaret av demokratiska rättigheter för massan av den arbetande befolkningen avgörande.
Detta inkluderar opposition mot utökade maktbefogenheter för oansvariga och därför odemokratiska statsapparater och deras styrkor.
Historien har gång på gång visat att ingen statsapparats övervakning och repression kan hålla tillbaka ett folk som reser sig i kamp.
Egypten utgör just nu ett bra exempel på det. USA:s moderna tekno­logi kunde inte förhindra att deras allierade Mubarak störtades under år 2011. Såväl den egyptiska militären som dess USA-allierade tvingades istället att retirera och hoppas på att kunna utnyttja den revolutionära rörelsens svagheter för att vinna tid och förbereda ett motslag. Militären försöker nu olyckligtvis under general Sisi steg för steg återkonsolidera sin makt.

Historien om den egyptiska revolutionen är emellertid, som arbetarkampen nyligen har visat, inte över. I likhet med alla andra revolutioner kommer den egyptiska revolutionens öde inte att avgöras av buggning eller hackning utan av hur massrörelsen utvecklas, särskilt ifråga om huruvida de arbetande människorna kan komma överens om ett socialistiskt program som kan ge dem makt och bryta de oansvariga eliternas och deras säkerhetstjänsters ­styre.
Detta är skälet till att det i slut­än­den inte kommer att vara spioner utan arbetande människor som kommer att ha möjlighet att omskapa världen.

Robert Bechert, CWI

FRA, NSA och brittiska GCHQ

Det står klart att den brittiska spioncentralen GCHQ är navet för det europeiska systemet för massövervakning.
Sverige och FRA pekas ut som en av GCHQ:s främsta samarbetspartner.
Uppgifter finns också om ett nära samarbete mellan FRA och amerikanska NSA.
Brittiska The Guardian avslöjade i november att Sverige är ett av de viktigaste samarbetsländer­na för brittisk nätövervakning.
GCHQ hälsade det som en stor framgång att FRA år 2008 fick rätt att övervaka trafiken i fiberoptikkablar.
Enligt The Guardian ska  GC­HQ tillsammans med FRA ha hållit en gemensam konferens ”för diskussioner om den nya lagstiftning som rullats ut” och den brittiska spioncentralen noterade med förtjusning att FRA ”äntligen funnit en pragmatisk lösning för att möjliggöra överföring av underrättelseinformation till Säpo”.
Det är också värt att påminna om att den svenska regeringen inte med ett ord har kommenterat övervaknings- och avlyssningsskandalerna.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!