När högerregeringen pratar om ”reformer” menar de fortsatta attacker och ökade klyftor. Huvudbudskapet i årets budget är:- Mest pengar går till skattesänkningar för företagen.
- Försämrade löner och villkor påstås ge fler jobb.
- De privata bolagen i välfärden ska försvaras.
Men i tv och tidningar, och av regeringen själv, presenteras budgeten som spendersam jämfört med de senaste åren. Reinfeldt och Borg har ju hört till de toppar inom EU som krävt åtstramningsbudgetar, tillsammans med regeringarna i Tyskland, Nederländerna och Finland.
Nu sägs det plötsligt att det finns ett ”reformutrymme” på 23 miljarder kronor. Detta trots att även budgeten innehåller kraftiga varningar om en fortsatt nedgång i ekonomin, särskilt i Europa.
Att regeringen nu satsar mer bygger på en prognos att Sveriges BNP efter 1,6 procents tillväxt i år kommer att öka kraftigt till 2,7 procent nästa år och 3,7 för 2014. Det ligger långt över alla andra prognoser, t ex Handelsbanken som tror att tillväxten blir 1,9 procent 2013.
Den andra grunden för ”nya satsningar” är finansministerns skryt om att ”de offentliga finanserna är bland de starkaste i EU”. Men regeringarna i både Irland och Spanien betonade samma sak när krisen slog till – de hade överskott i statsbudgeten och låga statsskulder.
Så klart finns det skillnader, men faktum är att Sverige både är mer utlandsberoende och har en större banksektor i förhållande till ekonomin än dessa båda länder. Bara tre länder i EU har en större banksektor. I slutet av förra året var hälften av de svenska bankernas upplåning i utländsk valuta. Dessutom fortsätter hushållens skulder att vara höga – 160 procent av den disponibla inkomsten. En annan sak som kan utläsas i budgeten är att Reinfeldtregeringen räknar med fortsatta inkomster från privatiseringen av statliga aktieinnehav.
Huvudtemat i budgeten är sänkningen av bolagsskatten från 26 till 22 procent. Upprepade gånger betonar regeringen att detta ”ger starka incitament för näringslivet att öka sina investeringar”. Argumentet är att de svenska bolagsskatterna år 2000 låg klart under medelvärdet i EU och OECD (de mest utvecklade ekonomierna i världen), men nu ligger något över.
Det pågår över hela världen en ”kapplöpning mot botten” där stater konkurrerar med sänkta skatter, försämrade villkor för arbetare och minskade offentliga utgifter. Det är i sig avslöjande för hur företag och rika jagar vinster och flyttar pengar med inte sällan förödande konsekvenser för arbetarfamiljerna. Marknadens diktatur pressar regeringarna, vilket t ex ger den svenska högerregeringen möjlighet att ta pengar från offentlig sektor och ge till företagen. Budgeten upprepar tidigare prognoser om att de offentliga utgifterna ska sjunka som andel av BNP – från 49,8 procent 2012 till 46,1 procent 2016.
Faktum är att storföretagen redan nu betalar långt under 26 procent i skatt. Sveriges Televisions undersökning av 1 206 företag i våras visade att en tredjedel av de 20 största koncernerna nolltaxerar. ”Atlas Copco, Nordstjernan, Sandvik, SCA, Securitas, Volvo AB och Volvo Personvagnar betalar ingenting eller mycket lite i bolagsskatt år 2010 trots att samtliga koncerner redovisar vinst till sina aktieägare samma år.”
Regeringen skänker dessa miljarder till storföretag som redan gör miljardvinster. Även i budgeten konstateras det att det finns ”gott om riskkapital i Sverige”. Att investeringar uteblir beror inte på brist på pengar utan på företagens krav på kommande vinster.
Skattesänkningarna för företagen kostar en tredjedel av ”reformutrymmet”, d v s 8 miljarder kronor per år. Över fyra år, 2013-2016, blir det 32 miljarder kronor. Den mycket omskrutna satsningen på infrastruktur kostar under samma tid 18 miljarder kronor, varav en tredjedel utlovas först det sista året, 2016. Här ingår järnvägarna, som förutom att satsningar ligger sent får mindre än vad t ex Trafikverket ansett vara nödvändigt. En annan jämförelse är att skattesänkningen för företagen kostar över tio gånger mer än utlovade satsningar på bostadsbyggande, 2,6 miljarder kronor under fyra år.
Efter allt tal om ”arbetslinjen” och ”jobbpolitik” är den växande arbetslösheten ett av regeringens största fiaskon. I augusti var 139 000 ungdomar mellan 15-24 år arbetslösa.
Budgeten räknar med att arbetslösheten ökar till 7,6 procent i år. Trots prognoserna om stark ekonomisk tillväxt väntas den fortfarande ligga på 6,7 procent år 2014.
I budgeten läggs ansvaret på de arbetslösa själva – det handlar om att ”den enskilde ska hitta försörjning”. Bland annat genom hårdare press på jobbsökande och dem som har försörjningsstöd (socialbidrag).
Men regeringen hoppas också på urholkade regler och avtal på arbetsmarknaden. De berömmer sina ”diskussioner med fack och arbetsgivare” om ”hur ungas inträde på arbetsmarknaden kan underlättas och hur jobben kan bevaras i svåra ekonomiska kriser”. I klartext betyder det sänkta ingångslöner och sänkta löner vid ekonomisk kris.
Redan i vårbudgeten betonade regeringen arbetslösheten bland ungdomar och utlandsfödda. Dessa ska erbjudas ”okvalificerade” servicejobb på en låglönemarknad. Det är bakgrunden till de nya yrkesutbildningarna. Redan införda tvååriga gymnasielinjer som inte ger behörighet till högskola och universitet ska nu kompletteras med en ettårig linje och utbyggd lärlingsutbildning.
Förslaget ska också rädda skolminister Jan Björklund från fiaskot att efter sex år med honom som utbildningsminister lämnar var tionde elev grundskolan och var tredje gymnasiet utan fullständiga betyg. Regeringen låtsas inte om att de nya yrkeslinjerna inte lockar eleverna, just av det skälet att de stänger vägen för vidareutbildning senare. I budgeten kan man också se att 30 procent inte fullföljer de nya lärlingsutbildningar som har införts i Norge.
I budgeten lanserar regeringen 16 000 nya utbildningsplatser nästa år, däribland 2 000 lärlingsplatser. Men redan tidigare har det rapporterats om att universitet och högskolor tappar 15 000 platser under de närmaste åren på grund av nedskärningar. Enbart Mittuniversitet i Sundsvall tappar 1 600 platser.
Att ansvaret läggs på de arbetslösa visas också i regeringens betoning av ”krav” på nyanlända invandrare. Det framställs utan några som helst fakta som om dessa tackar nej till jobb för att ”leva på bidrag”.
Budgeten tvingas konstatera att ”Samtidigt har frågor kring kvalitet, vinster, försäljningar och privata aktörer inom välfärdssektorn aktualiserats på senare tid”. Att kritiken därmed handlar om hela systemet med upphandlingar och privatiseringar sägs dock inte, lika lite som vilka fakta om Carema m fl som har orsakat en proteststorm.
Regeringen hoppas att en ”renodlad inspektionsmyndighet” i välfärden och ”krav på ägare” ska avleda kritiken, särskilt om Socialdemokraterna ansluter sig till detta. Men förhoppningen om att riskkapitalisterna ”inte agerar ekonomiskt kortsiktigt” kommer naturligtvis aldrig att infrias.
Per-Åke Westerlund
