Nazistisk terrorvåg, ett rasistiskt parti på frammarsch och politiska skumraskaffärer. Serien Blå ögon på SVT följer en fiktiv svensk valrörelse inifrån. Parallellerna till verklighetens politiska spel är välgjorda, men ändock politiskt förvirrade.
Det är slutspurt i valrörelsen och vi får följa det principlösa spelet bakom kulisserna. Bakom politikernas utspel ligger noggrant röstkalkylerande pr-strateger. Hellre tomma paroller som ”trygghet” och ”ansvar” än politiskt konfliktfyllda debatter, liksom verklighetens politiskt uttömda valrörelser som alla de etablerade partierna driver.
Vi får följa Elin Hammar på justitiedepartementet som blir insyltad i en konspiration som visar sig involvera politiker på högsta nivå. Hennes företrädare Sara Farzin försvinner under mystiska omständigheter och nyfikenheten leder Elin till att nysta i turerna kring en topphemlig förändring av grundlagen för att avskaffa den kommunala vetorätten mot uranbrytning.
Sverigedemokraterna har upprörts över att det fiktiva Trygghetspartiet är allt för likt dem. I ärlighetens namn är det en oerhört välgjord imitation: Ett parti som försöker att putsa fasaden, men bortom strålkastarljusen väller rasismen igenom fördämningen.
När Trygghetspartiets lokala representant i Uddevalla, Annika Nilsson, mördas efter ett torgmöte, inleder partiledningen en kampanj för att utnyttja mordet för att fiska röster. Partiets kriminalpolitiske talesperson Olle Nordlöf får i uppdrag att övertala Annikas barn att bidra med sin välsignelse till partiets kampanj och fastnar på köpet med händerna i en muthärva.
Annikas dotter Sofia kommer i kontakt med Mattias Cedergren via ett högerextremt nätforum. Mattias kommer från en överklassfamilj på Lidingö och är numera den kallsinte kuggen i den nynazistiska terrorcellen Veritas, som står bakom en våg av mord.
Det är i skildringen av nazisterna som Blå ögon trasslar in sig. När terrorcellen i direktsändning avrättar en riskkapitalist som gjort mångmiljonvinster på privat äldreomsorg, genom att försämra för brukarna, tvingas offret att läsa upp ett manifest som mest påminner om vänsterns motstånd mot vinster i välfärden. Mattias tar avstånd från sin bakgrund med orden ”de här kapitalisterna, de har ingen solidaritet med sitt eget folk”.
Den nazistiska terrorcellens ideologiska motiv är i första hand antikapitalistiska och rasbiologin klistras pliktskyldigt på i efterhand. Men fascismen är inte emot kapitalismen, utan försvarar kapitalister tillhörande den ”starka rasens” rätt att suga ut arbetarklassen oavsett etnicitet.
Blå ögon har hur som helst fått mig att sitta klistrad framför burken på söndagskvällarna – ett omdöme gott nog. ■
