foto: Kim Silfving
Statens rasism mot samer lever kvar, vilket hänger ihop med dess iver att blidka de stora gruvbolagen.
Gállok – Kampen i sameland är en dokumentär som den 16 augusti hade premiär i SVT. Den handlar om den ihärdiga kampen mot multinationella företag och gruvetablering samt om rasism.
För 5 år sedan påbörjades en lång tvist och kamp om en ny gruvetablering i Gállok/Kallak by i Jokkmokks kommun, som Offensiv skrivit flera artiklar om. Kampen omfattade samebyar, miljöaktivister, konstnärer, polisinsatser och stora rovgiriga företag. Men gruvfrågan har ofta också fått med sig frågan om arbetstillfällen i glesbygdskommuner, något som självfallet har hejats på av såväl politiker som arbetare, men vilken är verkligheten om jobben och vilken miljöpåverkan har en gruva?
I SVT:s dokumentär Gállok – Kampen i sameland får tittarna följa naturfotografen och miljöaktivisten Tor i kampen och se delar av livet för en aktivist. Även den andra sidan dokumenteras, den klimathotsförnekande företagsledningen och de som vurmar för gruvan och arbetstillfällena, den andra sidan som gärna slänger in lite rasism för att göra sin poäng.
Genom dokumentären följer vi Tor som deltar på dialogmöten med politiker, lokalbefolkning och ledningen för Jokkmokk Iron Mines – företaget som för 5 år sedan drev frågan om en gruva i Gállok. Vi får följa med Tor på ett undercover-besök vid en stor dagbrottsgruva för att samla information. Vi får även följa honom när han besöker samebyar som skulle drabbas av en gruvetablering och när han deltar vid de blockader som miljöaktivister och samer höll för att hindra de grävmaskiner som skulle användas för provtagningar på prospekteringsområdet.
Men dokumentären lyfter inte bara fram höjdpunkter från kampen, utan visar de sidor vi aktivister i olika frågor kan känna igen oss i: Tors samtal om slitningar i familjen på grund av hans gedigna engagemang, gliringar han får utstå av motståndare när han handlar mat med familjen och många stunder vid telefonen för att knyta samman aktivister eller göra efterforskningar. Helt enkelt visar dokumentären en bild av människan bakom aktivisten.
Vi får även se det kända klippet från huvudföretaget Beowulf Mining när VD:n skrattar och berättar hur han av aktieägare har fått frågan om vad lokalbefolkningen tycker om en gruvetablering, på vilket han visar en bild på en tom skog och säger ”vilken lokalbefolkning?”.
Den gamla postkoloniala och rasistiska synen på samer lyfts fram i många diskussioner om vem som kan kalla sig för same, att det är ett epitet som endast får tillskrivas renägare.
Det är en kvarleva från den tid då Sápmi kolonialiserades där icke renägande och/eller bofasta samer skulle assimileras till svenskar och jordbrukare, där endast nomadiserande och renägande samer skulle få finnas kvar och isoleras, allt i enlighet med gammal svensk rasbiologisk nationalistisk politik.
Även Tors huvudfråga lyfts fram på ett bra sätt i dokumentären: kampen mot gruvan och därmed miljöhotet. Intrånget på naturen och rovdriften, och den obefintliga ”efterbehandlingen” där gruvföretag ska återställa den förstörda naturen genom att täcka tungmetallsavfall med mänsklig avföring som forslas från Stockholm till Sápmi och Norrbotten. Kostnaderna som hamnar på skattebetalarnas bord, där Blaikengruvan i Västerbotten är ett exempel som kommer att kosta skattebetalarna 300 miljoner kronor att städa upp. Och de riskabla slamdammarna som ofta har brustit och dödat allt vattenliv i närheten (se exempelvis Talvivaara i Finland).
Men det som främst lyfts fram är det Tor och andra med honom lyckades med i gruvkampen – att förena olika sociala rörelser, i det här fallet miljöaktivister och urfolksaktivister. ■
