Efter 20 år av en relativt sett låg nivå på kampen i Chile
efter Pinochetdiktaturen har de senaste månaderna sett ett veritabelt utbrott av social masskamp
och arbetarstrider som skakat landet.
20 år av ”Concertacions”-regeringar, en
allians med ”vänster” och ”demokratiska” krafter, som bara gav tomma
löften och en fortsättning på diktaturens nyliberala politik, skapade inget
annat än förbittring hos massorna, som hade haft höga förhoppningar, och
alienerade den unga generationen.
Valet av Sebastian Pineras högerregering och dess öppnare anti-arbetarpolitik visade sig vara ”kontrarevolutionens piska” som krossade Chiles period av relativ ”social fred”. Pineras försök att sola sig i glansen från räddningen av de 33 gruvarbetarna och hjälpen vid jordbävningen gav honom endast en väldigt kort smekmånad. Hans popularitetssiffror, över 60 procent vid räddningen av gruvarbetarna, ligger nu på 30 procent.
De senaste veckorna har hundratusentals människor upprepade gånger gått ut
på gatorna. Fackförbundsfederationen CUT tvingades utlysa en 48 timmars
generalstrejk den 24 och 25 augusti i solidaritet med studenternas krav och för
förbättrade arbetsrättslagar och genomgripande politiska och konstitutionella
reformer.
Rapporter i media visar på att trots att byråkratin undergrävt
mobiliseringen fick strejken en ganska effekt, åtminstone i den
offentliga sektorn, och förde många tiotusentals ut på gatorna.
En 16:åring sköts till döds av polisen medan han passerade torsdagsdemonstrationen i Santiago där också en 18:åring skadades svårt. Ilskan sjuder i samhället där mer än 80 procent stödjer studenternas krav i opinionsundersökningar. Locket har öppnats och en period av kamp och konfrontation har inletts. Efter att ha setts som en bastion för nyliberalismen, högerekonomers ”modell” över hela världen, kan Chile nu komma att ses som ett centrum för kamp och motstånd i Sydamerika.
Generalstrejk – ett missat tillfälle? 48-timmarsstrejken var den första strejken av denna längd sedan diktaturens fall. Den utlystes av CUT:s ledning, en konservativ byråkrati med kopplingar till de officiella ”vänsterpartiernas” apparat. Endast ett massivt tryck underifrån av arbetare kunde provocera fram en sådan sak från CUT:s ledning som är mer vana vid att agera som en broms mot att mobilisera arbetarklassens makt. Och studenternas kamp, som i många fall i historien internationellt, verkade verkligen som en murbräcka som öppnade vägen för att hela arbetarklassen skulle gå med i striden. Tanken att studenternas exempel på en militant kamp borde tas efter i hela samhället var avgörande för att generalstrejken utlystes.
Ett tidigare exempel var den massiva och enhälliga strejken koppararbetarna genomförde i hela landet 11 juli. Som svar på Pineras ”omstruktureringsangrepp” och under inspiration från studenterna paralyserade strejken kopparindustrin, som utgör 16 procent av Chiles BNP, i ett land som producerar en femtedel av världens koppar. Solidariteten mellan studenterna i kampen och de strejkande koppararbetarna var instinktiv och kraftfull. Masssmöten i ockuperade skolor och universitet över hela Chile hyllade strejken och organiserade stöddemonstrationer. Men de fackliga ledarna, som öppet avrådde arbetarna från att delta i studentrörelsens protester den dagen, hade emellertid en negativ effekt på hur dessa enighetsstämningar kunde registreras i handling.
Generalstrejken hade en potential att vara ytterligare ett enormt steg framåt. Demonstrationen hade ett utbrett stöd i hela studentrörelsen som mobiliserade till de massiva protester att sammanfalla med strejken. Organisatörerna beräknade att 600 000 människor deltog över hela landet varav 400 000 rapporteras ha deltagit i Santiago.Tragiskt nog följde emellertid CUT:s uppträdande inför strejken ett välbekant mönster: utlys strejken men gör sedan ingenting för att bygga upp för den eller försöka uppn¨å en framgång!
Deltagandet i strejken speglade detta. Samtidigt som strejken var utbredd inom den offentliga sektorn, där mer än 80 procent deltog enligt facken, påverkades den privata sektorn mindre. Till och med traditionellt stridbara sektorer – till exempel koppargruvarbetarna och hamnarbetarna – deltog inte, även om de gav strejken stöd. Nyckeln till detta var både rädsla för de drakoniska direktörerna i den privata sektorn och att förlora arbetet, samt den svaga mobiliseringen och strategin från de fackliga ledningarna, som misslyckades med att entusiasmera större delar av arbetarklassen inom den privata sektorn, där den fackliga anslutningen är lägre.
De fackliga ledningens historia av en trivsam relation med Concertacionregeringar, svekavtal och vägran att leda arbetarna i strid, har i hög grad försvagat fackföreningsrörelsen och då speciellt CUT. Ledningen för CUT ses av många som etablissemangets kvarleva, långt ifrån de arbetande människornas kamp. Detta intryck förstärktes när CUT:s högste ledare Arturo Martinez i juli sågs delta i en middag i en lyxrestaurang samtidigt som en massdemonstration med Valparaisos hamnarbetare gick förbi! Det lägre deltagandet i generalstrejken visar på de begränsningar som lagts på kampens utveckling av Martinez och andra byråkrater.
En viktig del av den nödvändiga strategin för att övervinna
CUT-ledningens vägspärr ligger i de ”regionala församlingar” som
vuxit fram i vissa områden. Sådana församlingar, med massdeltagande och
demokratiskt uppbyggda på regional och nationell nivå, visar på det perfekta
medlet för att bygga en framgångsrik generalstrejk underifrån. Sådana församlingar är också nyckeln till att
smida starka band mellan studentkämparna och arbetarklassmilitanter i en
massrörelse genom det medvetna deltagandet av representanter från
arbetsplatserna i församlingarna. De kan också bli uttrycksmedel för vanliga
fackliga medlemmar i deras viktiga kamp att bekämpa fackliga högerledare och
omvandla facken till verkliga kampinstrument.
Socialismo Revolucionario (CWI i Chile) kräver att dessa församlingar sprids över hela landet, länkas samman demokratiskt och att en demokratisk plan för att trappa upp kampen ska antas. Detta skulle inkludera både att fortsätta studenternas protester och ockupationer men även börja förbereda för en verklig generalstrejk, organiserad underifrån med stridsparoller som kan mobilisera majoriteten av arbetare i kampen för ett alternativ.
Dödsskjutningen av en 16-åring och en liknande attack mot en
18-åring, vars liv fortfarande hänger i en skör tråd, är resultatet av regeringens vidriga användande av repressiva styrkor vilket gjorde att
hundratals greps och dussintals skadades enbart på torsdagen. Vattenkanoner och
tårgas användes i kopiösa mängder, till en kostnad av flera miljoner peso mot unga demonstranter där
vissa reste barrikader och blockerade huvudvägar i direkta fältslag mot
”carabineros”.
Detta fortsatta brutala förtryck utgör en del av etablissemangets försök att brännmärka studenterna som vettlösa och våldsamma. Tyvärr för kapitalismen har dess försök emellertid misslyckats på ett spektakulärt sätt, då stödet för studenterna tvärt om ökat och förstärkts i samhället. Och Pineras inställning har heller inte mjuknat. Som svar på händelserna hotade regeringens talespersoner med att införa ett speciellt ”undantagstillstånd” enligt en gammal lag som aldrig tidigare använts. Detta, tillsammans med uttalandet från höga tjänstemän i regeringen, som tycks ha förespråkat dödandet av en central ledare för studenternas protester med en terminologi som Pinochet gjort berömd (genom att säga ”om hyndan dödas försvinner skräpet”) har tjänat till att förstärka hatet mot regeringen och dess koppling till arvet efter Pinochetdiktaturens brutala förtryck.
En så mordiskt förtryck, att ta unga liv, kan slå tillbaka mot regeringen och etablissemanget och provocera fram ytterligare en explosion av de ungas och arbetarnas vrede. Svaret från arbetarnas och studenternas rörelse på en sådan utveckling måste bli snabb och beslutsam. Uttalanden gjorda av argentinska arbetare organiserade av CGT att de är villiga att genomföra blockader mot den chilenska gränsen i solidaritet mot detta förtryck måste följas av handling på chilensk jord att göra klart att en sådan brutalitet inte kan tolereras.
Det chilenska skolsystemet är ett paradexempel på nyliberalism. Pinochetdiktaturen uppmuntrade privatskolornas spridning och dominans. Detta nyliberala tillvägagångssätt fortsatte och vårdades av Concertationregeringarna. Profitdrivna universitet styrda av storföretagare, inklusive politiker ur etablissemanget, dominerar utbildningssektorn. Den före detta utbildningsministern, Lavin, som försökte framstå som en ”neutral” medlare mellan studentrörelsen och universiteten men avsattes av Pinera i ett desperat försök att ”möblera om”, har själv stor aktiepost i ett av de större universiteten i Chile! Utbildning har blivit ett lönande investeringsfält för kapitalisterna. Höjda avgifter och en allt sämre standard blir därmed den logiska följden för studenterna.
Universiteten är kroniskt underfinansierade. Chiles Universitet, landets främsta ”offentliga universitet”, får till exempel endast 14 procent av sina pengar från staten. Detta lägger tonvikten på finansiering på orimliga avgifter och studenters bidrag. Medelstudenten lämnar universitetet med 300 000 kronor i skuld!
Dagens rörelse i protest mot denna situation har nu varat i tre månader. Veckor av massmobiliseringar kulminerade med massiva protestdagar den 30 juni och 20 augusti då 500 000 människor deltog i de största demonstrationerna sedan Pinochets fall. Den överväldigande majoriteten av de offentliga universiteten och gymnasierna har ockuperats.
Rörelsen har verkligen skakat regeringen. De svarade först med att avstänga klasser och avsluta ”förhandlingarna” med rörelsens representanter. Eftergifter, vilket inkluderar en höjning av finansieringen av utbildningen, har kommit från La Moneda (regeringsbyggnaden) som alltid är rädda för en upptrappning av kamp och sociala protester. Men rörelsen, med dess radikala huvudkrav på fri utbildning, förkastade den senaste veckan ett tredje försök av regeringen att få ett slut på protesterna genom att lova sänkta räntor på studielånen.
Detta var helt klart ett riktigt beslut då rörelsen har Pinera mot väggen. Regeringens svar, pendlande från eftergifter till brutalt förtryck, understryker presidentens svårigheter. Politikernas och direktörernas representanter har till och med beskrivit situationen som ”oregerlig”. För att uppnå rörelsens krav, rätten till en fri och bra utbildning, är en strategi för att trappa upp masskampen nödvändig. Förhandlingar med representanter för direktörernas regering, ett politiskt etablissemang som i sig själva är fulla av utbildningsprofitörer, kan uppnå vissa eftergifter men kan inte i grunden bryta med det profitdrivna utbildningssystemet vilket är vad studenterna kräver.
Pineras regering fortsätter att rättfärdiga sin existens med ”framgången” för sin ekonomiska politik. I år förväntas den chilenska ekonomin att växa med över 6
procent och går mot världsdepressionens trend, som en i raden av latinamerikanska länder som Brasilien och Argentina vilket bygger på den bräckliga kinesiska
marknaden.
Pinera fördömde generalstrejken då den utgjorde en fara för den ekonomiska tillväxten. Kapitalismens propaganda att chilenarna ”aldrig haft det så bra” rimmar emellertid illa med den verklighet majoriteten av arbetarna, de unga och fattiga lever i. Det kapitalistiska profitsystemets ekonomiska tillväxt berikar bara en väldigt liten elit än mer som genom sin växande förmögenhet hittat ett nytt och växande självförtroende att angripa rättigheter och levnadsstandard. Pinera som själv är Chiles rikaste man är en direkt och trofast representant för sin klass, och ses som sådan i allt högre grad. ”Opinionsundersökningarna visar att samhället uppfattar denna regering som en regering för företagare och direktörer”, sa en kommentator som citerades i Financial Times den 11 juli.
Motsägelsen mellan ekonomisk tillväxt och mångas kamp för bröd för dagen har visat sig vara en explosiv mix. En högt prisad reform från regeringen, som höjde minimilönen i Chile med 10 000 pesos, räcker inte ens till att täcka den senaste prishöjningen på bröd! En nyligen genomförd opinionsundersökning visade att 65 procent av människorna trodde att ekonomisk tillväxt ”inte gjort något för dem”.
De framträdande stämningarna mot partier inom
studentrörelsen är ett svar från den unga generationen på deras erfarenheter av
de existerande partierna. Detta är ett arv från det nyliberala samförståndet i det politiska etablissemanget och den långa raden av förräderi från
vänster och höger under de senaste årtiondena. Denna stämning mot partier som är mycket tydlig i Chile, har även utgjort en del av rörelser på andra
håll, i synnerhet i Spanien men även i Grekland. Detta är emellertid ett drag
under de inledande stadierna av kampen.
På grundval av erfarenheter och lärdomar från historien kan en medvetenhet om att det behövs alternativa politiska krafter växa fram. Även kommunistpartiet som i årtionden anslutitit sig till nyliberala Concertacionregeringar ses inte som i grunden annorlunda än andra partier. Men detta är knappast överraskande, givet det faktum att kommunistpartiet självt sköter ett vinstdrivande universitet i Santiago! Men att beskriva rörelsen som opolitisk vore ett allvarlig fel. Det finns en utbredd stämning mot profitörer, liksom ett massivt stöd för socialistiska åtgärder som förstatligande av kopparindustrin. Behovet att organisera runt sådana krav och koppla dem till ett omfattande program för omvandlingen av ekonomi och samhälle är avgörande. Ur detta stiger behovet av att bygga nya politiska organisationer baserade på kampen.
Generalstrejkens krav gick längre än frågan om utbildning och krävde även en grundläggande förändring i det politiska systemet, för att en ny konstitution ska ersätta den nuvarande som är ett arv från Pinochet och för större demokrati i det politiska beslutsfattandet. Dessa krav, även om de är mer estetiska än verkliga när de kommer från den fackliga byråkratin med kopplingar till kapitalismens politiska krafter, speglar en växande desillusionering med systemet som helhet. Ansamlingen av vrede och frustration efter sveket mot miljontals människors hopp om ett bättre samhälle efter ”övergången till demokrati” tycks bryta fram under denna våg av kamp. Detta utgör en korrekt erkännande att systemet inte i grunden har förändrats sedan Pinochet, att kapitalets diktatur förblir och att man återigen måste ta masskampens väg för att ersätta den.
Socialismo Revolucionario (CWI i Chile) har deltagit i rörelsen från början. Vi argumenterar för ett revolutionärt alternativ istället för dagens system, ett slut för pinochettidens konstitution och miljonärernas och miljardärernas parlament. På grundval av en massrörelse med demokratiska församlingar demokratiskt organiserade och kontrollerade underifrån, kan en ny konstituerande församling etableras med verkliga representanter för arbetarna och de fattiga. En sådan församling skulle då kunna inleda organisering av en regering för arbetarna och fattiga som för över kontrollen av Chiles rika resurser och ekonomin till arbetarnas och de fattigas händer.
Studenternas krav på förstatligande av kopparindustrin för att betala för fri utbildning utgör fröet till ett sådant alternativ till systemet – ett demokratiskt offentligt ägande och kontroll av resurserna och industrin. På denna grund skulle ett socialistiskt samhälle kunna byggas som skulle kunna uppfylla förväntningarna hos de chilenska och latinamerikanska massorna, som har en rik historia av revolutionär kamp mot kapitalism och imperialism. Rörelsens internationalism som illustreras av den betydelse de spanska ”indignados” revolt fått i Chile och de argentinska arbetarnas solidaritet har stor betydelse. De tumultartade händelserna i Chile och dess inverkan märks starkt i andra länder i regionen vars arbetarmassor skulle kunna gå ut i aktion. Sålunda skulle målet med en socialistisk federation i kontinenten, som en del i en socialistisk värld, inte vara abstrakt. Dess potential skulle märkas av i masskampens kraft över alla gränser.
Celso Calfullan, Socialismo Revolucionario (CWI i Chile) och Danny Byrne
Översättning: Per-Olov Eklund
