CWI: En historisk världskongress

2016-02-03 12:40:43

foto: Natalia Medina


Tidpunkten för CWI:s elfte världskongress den 25-30 januari kunde knappast ha varit lämpligare – efter COP21 i Paris och mot bakgrund av att året inletts med globala börsras, ny revolt i Tunisien och där ett spöke börjar gå runt i kapitalismens metropol USA – socialismens spöke, för att parafrasera Kommunistiska manifestets ord.

Totalt deltog mer än 130 kamrater från alla delar av världen på det veckolånga historiska mötet.

Kongressen inleddes som sig bör med en diskussion om världsläget. Därefter följde särskilda diskussioner om de olika kontinenterna: USA och Bernie Sanders utmaning, Europa, Latinamerika, Afrika och södra Asien, CWI och den globala kampen mot kvinnoförtryck – för jämställdhet, hur bygga CWI och dess sektioner (anslutna partier och grupperna) och en avslutande punkt med bland annat val av ny styrelse (IEC).

Offensiv kommer under de kommande veckorna att spegla kongressens diskussioner och levandegöra CWI:s arbete med hjälp av en rad intervjuer med kamrater från olika länder.

Världen idag kännetecknas av enorma klasskillnader. Precis innan världskongressen hade hjälporganisationen Oxfam publicerat en ny rapport om de växande klass­orättvisorna. Världens 62 rikaste individer sitter på en gemensam förmögenhet som är större än vad den fattigaste hälften av världens befolkning äger. Vid CWI:s förra världskongress 2010 hade världens 388 rikaste individer en lika stor sammanlagd förmögenhet som den fattigaste hälften.

Fattigdom och ökad ojämlikhet mitt i det växande överflödet visar på att den globala kapitalismen är inne i en total återvändsgränd. 

– Det är en vändpunkt i världsutvecklingen. Det är en värld som präglas av organisk ekonomisk, politisk och social instabilitet samt hotande katastrofer till följd av klimat- och miljökrisen, sade Peter Taaffe från CWI:s ledning när han öppnade diskussionen om världen. Kampen mot dessa kriser är sammanlänkad eftersom roten är densamma – kapitalismen. 

När den globala makteliten möttes i Davos den 20-23 januari diskuterade topparna bland annat en rapport kallad ”World Protest Intensity” (Världens protester och dess intensitet). Rapportens slutsats är att antalet protester världen runt har varit stadigt uppåt­stigande sedan år 2010 och nu har ”protesternas intensitet nått en ny nivå/platå”. Slutsatsen var att under 2016 kommer protesterna intensitet att öka. Det i sin tur ger CWI nya möjligheter.

Kapitalismens sociala reserver har försvagats. Även medelklassens, till och med den övre medelklassens, jobb och levnadsstandard attackeras. Nya grupper är ute i kamp, som exempelvis de brittiska underläkarnas strejk i januari, böndernas pågående kamp i Grekland och Egypten ifjol där polis i strejk attackerades av säkerhetsstyrkor. 

År 2016 har inletts med flera globala börsras, med början i Kina, som hittills raderat ut nära 68 000 miljarder kronor på världens börser, enligt nyhetsbyrån Reuters. Börsrasen är en indikation på tillståndet i världsekonomin efter vändningen nedåt i Kina. CWI är den enda socialistiska organisation som förutom medlemmar i Hongkong och Taiwan också når in i till fastlands-Kina.

Vändningen i Kina var självfallet en av de avgörande förändringar som stod i fokus under CWI-kongressen. Kina har varit den globala kapitalismens tillväxtmotor sedan år 2010. Den investeringsledda uppgången i Kina var en viktig orsak till att krisen åren 2007-2009 inte utvecklades till en ekonomisk kollaps som under 1930-talet. Men Kina höll världen uppe till priset av ökad skuldsättning. Kina är nu en av världens tre mest skuldtyngda nationer.

De totala skulderna i Kina fyrfaldigades från 60 000 miljarder kronor år 2007 till 240 000 miljarder kronor i mitten av 2014 – över 280 procent av BNP. Enligt färska uppskattningar växte skulden under förra året till 346 procent av BNP. 

I Kina utvecklas en kapitalistisk kris med överkapacitet och överproduktion. 

Regimens siffror om att ekonomin fortfarande växer med nära 7 procent är det ingen som tror på. Kinas ekonomiska djupdykning tenderar att dra med sig resten av världen. Inte minst de råvaruproducerande länderna i Afrika och Latinamerika samt Australien drabbas av detta.

Att utvecklingen i Kina har tagit en vändning som går i riktning mot att landet kan bli ett nytt Japan är skälet till varför regimen stärker sin regim och försöker piska upp nationalismen. Från år 1950 och fram till kraschlandningen i början av 1990-talet var Japan världens mest framgångsrika kapitalistiska land. Efter kraschen har landet varit i en depressionskris av kronisk stagnation och världens högsta skuldsättning.

”Kina står inför ett skuldproblem av en storleksordning som världen aldrig tidigare har skådat.” Detta uttalande från en analytiker kan sammanfatta den kinesiska krisens djup och omfattning.

– Vi hade trott att krisen åren 2007-2009 skulle innebära en renässans för den socialistiska medvetenheten. Det var en förhastad slutsats, sade Peter Taaffe vidare.

Trots kampen och protesternas utbredning släpar medvetenheten efter. Men om medvetenheten hittills har reflekterat ett ökat missnöje med följderna av kapitalismens härjningar, regeringarnas åtstramning, den ökade utsugningen och tilltagande marginalisering samt alienation, kommer framtidens medvetenhet att uttryckas i antikapitalism och systemkritik. En ny kris kommer att skaka om och börja svepa bort de illusioner som finns om det rådande systemet och släcka hoppet om att det kanske blir bättre ändå.

En förvarning om hur snabbt läget kan ändras är det ökade intresset för socialismen på amerikansk mark och att Bernie Sanders, som kallar sig demokratisk socialist, har fått ett masstöd, särskilt bland unga. I USA har också antalet CWI-anhängare tredubblats sedan år 2013.

Ett annat exempel är Jeremy Corbyns jordskredsseger i valet av ny ledare för brittiska Labour (Socialdemokraterna). Ingen, allra minst Corbyn själv, hade trott att han skulle bli vald. Det var mest av en slump som Corbyn ställde upp; ”Det var min tur” sade han själv, att vara kandidat för vad som finns kvar av Labourvänstern. Till det ska läggas att högern var så säkra på att vinna att man gjorde valet till ett slags primärval, där det räckte med att betala dryga 30 kronor för att få vara med och rösta. En röst på Corbyn blev en röst mot åtstramning. Efter valet är Labour två partier.

Vid den förra världskongressen 2010 diskuterade CWI möjligheten av en kommande revolution i Egypten. Det var ingen gissning, utan en följd av de ökade motsättningar som har resulterat i strejker och sociala rörelser samtidigt som regimen blev allt svagare.

Den arabiska våren som inleddes i Tunisien och snabbt spreds till Egypten och andra länder i Nordafrika och Mellanöstern var den första fasen i en revolutionär process. Det vore att begära för mycket av massorna om inte bakslag skulle vara oundvikliga. Det var utan program, parti och ledning och efter årtionden av diktatoriskt förtryck som massorna reste sig och fällde diktaturen. Det skulle ha krävt medvetna och självständiga arbetarorganisationer, som kan utgöra embryot till en ny statsmakt och socialistisk demokrati, för att konsolidera de första segrarna. 

Tidigt varnade CWI för att i avsaknad av arbetarorganisationer var risken stor för att resningen i Syrien, som till viss del var orsakad av klimatkrisens torka, skulle kunna kidnappas och avledas av sekteristiska grupper. Idag har ingen av de sekteristiska grupperna styrkan att besegra den andra. Inbördeskriget i Syrien har dragit in världens alla makter och kriget i Jemen fortsätter.

Men utvecklingen i Tunisien visar att den revolutionära viljan inte är helt bruten och Iran kan gå mot en ny revolution. Till följd av proteströrelsen i Tunisien kunde inte medlemmar från CWI i Tunisien delta på Världskongressen (läs mer på sid 12). 

Flyktingkatastrofen i världen var ett tema i diskussionen om Europa som inleddes av Hannah Sell. Världen har blivit en farligare plats under senare år. Allt fler dödar allt fler och tvingar allt fler på flykt. Terrorhotet är globalt och epidemiskt.

Oavsett hur höga flyktingmurar och -stängsel som EU bygger kommer man inte att kunna hindra att en del av världens dryga 60 miljoner flyktingar också försöker nå Europa. Flyktingkatastrofen har gett upphov till att EU är i sin djupaste kris någonsin. I ett desperat försök att stoppa flyktingar från att komma till Västeuropa föreslår nu EU att gigantiska flyktingläger ska byggas i Grekland, ett land som EU och Trojkan har skjutit i sank, och att Makedonien, som inte är med i EU, ska få pengar för att bygga en mur mot Grekland. 

I det försvagade och splittrade EU bygger regeringarna nya murar efter Schengens fall i en inbördes tävlan om vem som hårdast attackerar flyktingar. Motsättningarna växer och polariseringen ökar.

Kampen för asylrätt och för jobb, välfärd och bostad till alla – mot högerpolitik, rasism och sexism står i förgrunden i alla europeiska länder. Det är kamp för arbetarklassens enhet som hämtar sin styrka från den våg av flyktingsolidaritet som svepte över Europa hösten 2015. 

På världskongressen gavs många exempel på den tongivande roll som CWI:s partier spelar i den kampen. Från Köln i Tyskland och de måndagsdemonstrationer som kamraterna i Berlin organiserar, från Wien i Österrike och till Grekland där människors beredskap att hjälpa flyktingar med mat, medicin, kläder och att ta sig vidare blev dominerande i en tid präglad av miss­modet efter Syrizas förräderi och ökat armod, som Eleni från Xekinima berättade om. ■


CWI går till val på Irland

Om några veckor är det val på södra Irland. Anti­ÅtstramningsAlliansen (AAA),  där Socialist Party (CWI i Irland) ingår, ställer upp med 14 kandidater, merparten från Socialist Party. Laura Fitzgerald, som var på Världskongressen, men åkte tillbaka tidigare för att delta på valupptakten i Dublin den 29 januari, berättar:

– Det var närmare 300 personer på vår valupptakt och stämningen var fantastisk. Det är med entusiasm som vi drar igång valkampanjen. 

– Vi går till val under parollen ”Det behövs en politisk revolution”, den sammanfattar och uttrycker den vrede människor känner mot det politiska etablissemanget, korruptionen, orättvisorna samt att den omskrivna återhämtningen bara är en återhämtning för de riktigt rika. På våra valaffischer står det även ”Ta från de rika för att betala vård, utbildning och bostäder”. Vi står för en verklig förändring, inte små förändringar i marginalen som nationalisterna och populisterna förespråkar.
– Vi hoppas åtminstone på att vinna två parlamentsplatser i Dublin och kanske kan vi också vinna i någon annan stad.■ 

 


”En värld att vinna”

–Det här var den viktigaste kongressen sedan CWI:s grundande 1974, säger Peter Taaffe från CWI:s ledning till Offensiv när vi träffar honom strax efter att kongressen avslutats med den internationella socialistiska rörelsens kampsång Internationalen.
– Vi står inför en ny global kapitalistisk kris. Ingen kan säga exakt när. Men kapitalistklassen är oförmögen att leverera vad som krävs för att ge majoriteten ett drägligt liv. Gapet mellan fattig och rik är groteskt. De som kontrollerar världens rikedomar är inte fler än att alla skulle få plats i en Londonbuss, säger Peter Taaffe vidare och fortsätter:

– Samtidigt skärps den politiska krisen. De etablerade partierna förlorar stöd och saknar förankring. Förtroendet är i botten för kapitalismens alla institutioner. Det finns heller ingen makt som ensamt kan utöva kontroll och diktera villkoren i världsutvecklingen. I den meningen påminner situationen i världen om den som rådde innan första världskrigets utbrott 1914.
– De styrande har ingen lösning på de kriser de har skapat. Lösningen ligger i att världens arbetare förenas. Framför oss ligger en tid som också ger utslag i ökad socialistisk medvetenhet och i ett växande ökat intresse för socialistiska idéer som vi börjat se i USA. CWI vill sprida ett budskap som ger hopp och visar en väg framåt. Världskongressens diskussioner, debatter och beslut (resolutionerna kommer på CWI:s hemsida inom kort) har gett oss en politisk grund för framtiden. 

– För att segra måste vi ha ett parti, program och ledarskap som är beredd att driva kampen till seger. Vi strävar efter att tillsammans med andra bygga den globala politiska kraft som behövs för att genomföra en serie segerrika socialistiska revolutioner och forma en demokratiskt socialistisk värld, avslutar Peter Taaffe. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!