foto: Per-Åke Westerlund
Peluola Adewale, Dagga Tolar och Abbey Trotsky från CWI Nigeria.
Samma vecka som CWI:s världskongress (i slutet av januari) höll fackföreningarna i Nigeria en presskonferens som varnade regeringen för de elprishöjningar som nu genomförs. Att Chinedu Bosah (CWI) var en av talarna på presskonferensen visar på kamraternas förankring.
CWI i Nigeria, Democratic Socialist Movement (DSM), tog år 2013 initiativ till ett nytt parti, Socialist Party of Nigeria (SPN). Delegaterna på världskongressen var bland de mest aktiva, med inlägg i alla diskussioner. Deras beskrivningar av utvecklingen i hemlandet ligger långt från ekonomernas beskrivningar av ett land som är på väg upp.
– När jag var på besök i Kaduna i nordvästra Nigeria för ett möte med SPN stod det stora grupper svältande barn vid restaurangerna. De omringade borden i väntan på rester eller möjligheten att kunna ta sig en matbit, berättade Dagga Tolar.
– Många anställda i delstaterna får inte ut sina löner. 3 000 arbetare har fått sparken i delstaten Imo, som styrs av presidentens parti APC, rapporterade Peluola Adewale.
Nigeria är Afrikas folkrikaste land med 180 miljoner invånare. Landet har efter självständigheten år 1960 präglats av auktoritära regimer, under långa perioder militärstyre, otaliga generalstrejker och massprotester samt ett oljeberoende som har gött både elitens korruption och multinationella bolag.
År 2015 valdes Muhammadu Buhari till president på löften om stopp för korruptionen och en upprustning av landet. Han lovade också att sätta stopp för terrororganisationen Boko Haram.
– Buharis nya budget är den största i Nigerias historia. Bland annat ökas utgifterna för nya vägar och reparationer av vägar kraftigt. Men med sjunkande oljepriser kommer Buhari inte att kunna infria löften och förväntningar. Statsskuld och underskott kommer att öka, och med en politik som utgår från kapitalismens grundval kommer oundvikligen nya åstramningar, sade Peluola Adewale.
– Valutan naira har devalverats kraftigt. Det gör att både landets skulder i utländsk valuta och importen blir mycket dyrare. Nigeria är mycket importberoende och många företag har redan tvingats att minska produktionen då importvarorna blivit för dyra.
Oljepriset har rasat från 116 dollar per fat till mindre än 30 och forstätter att sjunka. Det slår hårt mot Nigeria, där oljan står för 90 procent av landets inkomster i utländsk valuta. Den stora massan av befolkningen, som inte har fått någon del av tillväxten när oljepriset var högt, kommer att få betala för nedgången.
Även om Buharis budget är expansiv är det ingen verklig kursändring jämfört med den tidigare presidenten, Goodluck Jonathan. Skolor och utbildning får mindre pengar i årets budget än åren 2012-2015. FN:s organ för utbildning, Unesco, rekommenderar att 26 procent av budgeten ska gå till utbildning, men i Nigeria är det omkring 10 procent.
– Buharis smekmånad blir inte lång. Han har stöd i sina tal mot korruptionen, där också några har fängslats. Men hittills har tidigare presidenter och styrande alltid sluppit undan, sade Dagga Tolar.
Nigeria har skakats av många generalstrejker och massprotester. Den största var i januari 2012, då stora delar av befolkningen slöt upp bakom facken och arbetarna mot höjda bränslepriser. Den stora elbristen i landet gör att de allra flesta är beroende av egna bensindrivna elaggregat, plus att de behöver fotogen till belysning och matlagning. Regeringen tvingades backa något, men de fackliga ledningarna skyndade sig att avleda kampen istället för en verklig utmaning om makten.
Den 1 februari höjdes elpriserna. Facken har utlovat kamp, men det är oklart i vilken form. Men kommande prisökningar kan när som helst utlösa nya massprotester.
Den sociala nöden, till och med svält, förklarar tillsammans med bristen på arbetarkamp existensen av organisationer som Boko Haram. De närs av desperarationen. Viktigt är att under generalstrejken 2012 upphörde Boko Harams aktiviteter helt. Tidigare väpnade grupper i det oljerika Nigerdeltat har till en del stoppats av en allmän amnesti och bidrag till före detta krigare. Nu hotas detta program av statens ansträngda finanser. Det finns redan tendenser till nya sabotage mot oljeledningar.
I delstaten Aba Abia i sydost ökar kraven på självständighet till ett eget land, Biafra. I slutet av 1960-talet utkämpades det treåriga Biafrakriget. I mitten av januari samlades 10-15 000 till fredliga demonstrationer för att kräva frigivning av Nnamdi Kanu, som leder pro-Biafra organisationen IPOB. Statens säkerhetsstyrkor angrep demonstranterna och två personer sköts ned.
– DSM-medlemmar delade ut flygblad med rubriken ”Biafra: Självbestämmande är en omistlig rättighet […] Men kapitalismen måste besegras!”. Många var förvånade – det var första gången de hade sett någon dela flygblad, berättade kamraterna på kongressen.
Democratic Socialist Movement (DSM) stöder rätten till självbestämmande upp till utträde om det är demokratiskt beslutat av folket, liksom kravet på en ovillkorlig frigivning av Nnamdi Kanu och andra fängslade pro-Biafraledare. Men vi är också snabba med att varna för att enbart agitation för självbestämmande eller utbrytning från Nigeria är ofullständigt utan att koppla det med ett samtal om ett slut på kapitalismen. Vi kritiserar hatpropaganda mot andra folkgrupper och betonar att alla förtryckta klasser i Nigeria och faktiskt i hela världen är ett och samma.
Kampen för att officiellt registrera SPN fortsätter. Valmyndigheten har hittills vägrat, trots att partiet uppfyller alla villkor: Betalningen av avgiften som har höjts till en miljon Naira, partihögkvarter i huvudstaden Abuja samt en styrelse med medlemmar från minst 24 delstater.
– Under 2015 skulle ärendet ha behandlas sju gånger i en högre domstol i Abuja, men det omnämndes bara två gånger, då det sköts upp. SPN-medlemmar och advokaterna reste alltså sju gånger till Abuja, med höga kostnader utan att något hände, berättade Dagga Tolar.
– Men vi ger oss inte. Arbetet med att registrera SPN som ett alternativ för arbetare i hela landet och för att kunna ställa upp i val fortsätter. Vi samlar in pengar och organiserar protester samt uppmanar till kamp.
– Någon kanske säger att politikerna i Nigeria behöver en högre moral. Men moral kan inte fixa dåliga vägar, reparera kollapsade skolor, bygga den infrastruktur som behövs och tillgodose de grundläggande behoven hos den stora majoriteten. Det kommer att kräva det arbetande folkets regering med ett socialistiskt program. Storbanker och oljeindustrin måste förstatligas under demokratisk kontroll. Det behövs en revolutionär rörelse för att upprätta en sådan regering. ■
