Socialism och marxism är tillbaka på dagordningen. Det var budskapet från CWI:s styrelsemöte (IEC) sista veckan i november, i Belgien.CWI, Committee for a Workers’ International (kommittén för en arbetarinternatio- nal), är den internationella socialistiska organisation som Rättvisepartiet Socialisterna tillhör.
CWI har medlemsorganisationer i närmare 40 länder, och finns på alla kontinenter.
Den globala kapitalismens kris och socialisters uppgifter idag var det tema som genomsyrade CWI:s styrelsemöte.
– Det snabba och dramatiska krisförloppet har skapat en stämning av förlamning inom stora delar av arbetarklassen. Men det finns också en stämning av ilska mot samhällets toppar och de ansvariga för krisen, vilket händelserna på Island visar. Massrevolter är oundvikliga i framtiden.
– Kapitalistklassen gör nu allt för att undvika en ekonomisk depression som under 1930-talet. Enorma summor har pumpats in i ekonomierna och regeringarna har förstatligat banker, till skillnad från Roosevelts New Deal, i USA på 1930-talet, som aldrig gick så långt som till bankförstatliganden. Trots alla dessa stödpaket och stimulanser är det inte säkert att kapitalisterna kan förhindra att dagens kris utvecklas till en depression. Och även om krisen inte blir lika djup och katastrofal som efter börskraschen 1929 kan effekterna av krisen bli lika kännbara som vid en ekonomisk depression, sa Peter Taaffe från CWI:s verkställande utskott (IS) som både öppnade och avslutade mötets längsta diskussion: Krisen och maktrelationerna i världen.
Under denna diskussionen var det flera på mötet som tog upp betydelsen av Barack Obamas valseger i USA.
Den ekonomiska krisen var den enskilt största frågan i presidentvalet. Obama lyckades fånga upp längtan efter en förändring bland arbetare, ungdomar, afroameriker och latinos. Långt utanför USA:s gränser hälsades Obamas seger som en befrielse.
Det finns emellertid en enorm klyfta mellan massornas förväntningar om djupgående förändringar och vad Obama ämnar leverera.
Samtidigt som Obama tillkännager historiskt stora stimulanspaket – mycket mer omfattande än vad han la fram i valet – och utlovar offentliga satsningar samt en mer grön politik, har han hämtat sina ministrar och rådgivare från de mest konservativa kretsarna inom det demokratiska partiet.
I brist på alternativ och mot bakgrund av Bushs katastrofala politik kan Obamas politiska smekmånad bli relativt långvarig.
Den republikanska högerns attacker mot Obama är en annan faktor som kan bidra till att upprätthålla stödet för honom.
Hur som helst har ett nytt kapitel inletts i USA:s historia. USA-imperialismen är i kris och dess sällning på världsarenan har underminerats av krisen, misslyckandena i Irak och Afghanistan och Bushsjuntan.
Den globala kapitalismens kris har bara börjat, allt pekar mot att krisen blir långvarig och djup. Egentligen är detta det första verkliga testet för keynesianismen. Roosevelts New Deal fick aldrig hjulen att varaktigt rulla igen. År 1937 gick USA på nytt in i en kris. Den ekonomiska återhämtningen inleddes först när USA började rusta för ett inträde i andra världskriget
Efter andra världskriget och under kapitalismens guldålder 1950-75 behövde regeringen bara ägna sig åt att förvalta en ekonomi som ständigt expanderade. Nu handlar det om att försöka motverka att världsekonomin hamnar i en ekonomisk depression.
Stimulanser för att hålla konsumtionen uppe och andra satsningar kan i bästa fall mildra krisens effekter, även om det sker till priset av snabbt växande underskott och ökade lånebehov.
Men stödåtgärderna kan inte övervinna de fundamentala orsakerna till krisen: profitjakten och marknadens kaos, vilket i sin tur resulterar i överkapacitet och överproduktion. Inte i förhållande till behoven utan i förhållande till vad kapitalisterna kan sälja med vinst.
Kapitalismen är i grunden ett system för produktion av vinster. Det primära målet för kapitalisterna är att få så stor avkastning som möjligt på satsat kapital. Minskade vinster och sjunkande avkastning kan inte övervinnas genom stimulanser. För kapitalisterna handlar det istället om att öka vinsterna och anpassa produktionsvolymerna till marknaden genom att förstöra produktion, slakta jobb, pressa löner och arbetsvillkor.
I USA har 1,9 miljoner jobb försvunnit i år. Prognoser varnar för att i mitten av nästa år kan över 3 miljoner jobb ha försvunnit sedan januari 2008.
I Kina har miljontals jobb försvunnit bara i år och tiotusentals företag slår igen varje månad.
För första gången i modern tid faller världsproduktionen och BNP per capita globalt nästa år, enligt FN.
Världsbanken räknar i sin färskaste prognos att världens handelsvolymer minskar med 2,1 procent nästa år, 2006 växte världshandeln i volym med 9,8 procent. Raset nästa år är det största på flera decennier.
”Enligt Världsbanken är dagens kris mer att likna med 1930-talets kris än de svåra ekonomiska nedgångarna i mitten av 1970-talet och 1980-talet” (New York Times den 10 december).
Samtidigt består den globala kreditfrossan och lånen fortsätter att frysa inne, trots räntesänkningar, bank- stöd och alla de miljarder som centralbankerna pumpat in i finansmarknaderna.
Länder som Grekland, Italien och Irland är idag farligt nära en statsbankrutt, eftersom ingen längre vill försäkra deras lån. Marknaden för kreditförsäkringar är en tickande bomb och en lång rad så kallade hedgefonder hotar att kollapsa.
Hotet om nya finanskrascher och statsbankrutter förföljer världsekonomin.
Den globala kapitalismens kris kommer att skaka om samhället i grunden. När den första chocken lagt sig kan en enorm vrede kommma att explodera, likt den kampvåg som har skakat Grekland under de senaste dagarna.
I krisens spår växer deflationshotet – en ond spiral av sjunkande priser, löner och vinster samt att värdet på skulderna ökar när penningvärdet stiger (deflation). På längre sikt hotar dock inflation igen, särskilt om regeringarna försöker betala de växande underskotten genom att låta ”sedelpressarna rulla”, genom att trycka upp mer pengar.
Mer än något annat kommer framtiden att kännetecknas av att arbetarklassen åter träder fram som en kraft på arenan. En glimt av detta har redan getts i Kina i form av de många ilskna protester som har genomförts mot jobbslakt och mot att löner inte har betalats ut. (Följ utvecklingen och kampen i Kina på: chinaworker.info.)
Krisen kan resultera i ”främlingsfientlighet, nationalism och revolution” varnade Martin Wolf, ekono- misk chefskommentator i Financial Times, för en tid sedan.
Även om den dominerande trenden kommer att vara i riktning mot radikalisering och ett politiskt uppvaknade finns en ständig risk för att de motverkande krafterna i form av nationalism, passivitet och uppgivenhet tillfälligt tar överhanden.
Det sistnämnda bara understryker vikten av att gå med i CWI, för att bygga nya socialistiska arbetarpartier och en ny socialistisk international.
På de följande sidorna speglar Offensiv CWI:s arbete och politiska ingripande i några länder.
För mer information gå in på CWI:s hemsida: socialistworld.net
Offensivs redaktion
