Den avtalsrörelse som nu inleds och som kulminerar när avtalen för miljoner löntagare löper ut sista mars har aldrig i modern tid haft en mer allvarlig bakgrund än dagens dramatiska kris och massarbetslöshet efter en lång period av fackliga reträtter och medlemsras.Tonen från arbetsköparna är minst sagt provokativ. Enligt Svenskt Näringsliv (SN) råder stor enighet bland arbetsgivarna om fyra prioriteringar: ”paus” för centralt avtalade löneökningar 2010, d v s nollavtal, kombinerat med fortsatta lokala krisavtal om lönesänkningar, samt krav på mer flexibla arbetstider och nej till höjda ingångslöner för ungdomar.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) hakar på genom att hota säga upp det tredje årets tvåprocenti-ga lönelyft i Vårdförbundets treårsavtal med hänvisning till att de statliga stödpengarna försvinner 2011. Bak-om hotet står skamligt nog även Ilmar Reepalu och Socialdemokraterna i SKL.
SN har också samtidigt med avtalsrörelsen inlett en propagandakampanj som påstås vara riktad mot ung- domsarbetslösheten, med budskapet om att denna skapats av alltför höga ingångslöner och stelbent arbetsrätt med alltför strikta turordningsregler i Las. Enligt SN:s chefsekonom Stefan Fölster är ”den huvudsakliga effekten av turordningsreglerna … att relativt få ungdomar över huvud taget kommer i närheten av en fast anställning” och att ”då bli de följaktligen sällan uppsagda från en sådan”.
SN:s magstarka försök att framställa sig som de 200 000 arbetslösa ungas bästa vän är i själva verket ett försök att likvidera allt reellt innehåll i begreppet ”fasta anställningar”.
Det är redan idag lättare och billigare för arbetsgivarna att sparka även fast anställda i Sverige än i flertalet andra industriländer så snart det andas om arbetsbrist. OECD har i en ny rapport visat att endast de anglosaxiska länderna och Danmark av alla industriländer har en mer ”flexibel” ar- betsmarknad än Sverige.
SN vill i själva verket avskaffa de fasta jobben och undanröja varje litet hinder för att ”fritt anställa och avskeda” såväl unga som äldre arbetare.
Gentemot allt detta har LO-förbunden enats om ett antal principer. Det gäller dels att man lovar varandra ömsesidig uppbackning för reallönepåslag genom centrala avtalade löneökningar, låglönepåslag och höjda lägstalöner. Det gäller därutöver krav på ökad rätt till heltid och fasta jobb, liksom stopp för nya lokala krisavtal och rätten att kringgå Las med bemanningsföretag. IF Metall uppges vara överens med de övriga LO-facken om att krisavtalen inte ska få någon förlängning.
Än är mycket oklart. Först och främst om hur långt de kronor och procent som ska fyllas i den 2 november räcker, liksom vad som konkret krävs bakom de luddiga formuleringarna om tryggare jobb. Frågan är också hur långt LO-facken är beredda att gå för att ta fajten för både löner och tryggare jobb.
LO-tidningens chefredaktör Tom-my Öberg har till exempel spekulerat högt om arbetsgivarnas utspel om noll lönehöjning 2010 i själva verket syftar till att ta fokus från kraven på tryggare anställningar.
LO-tidningen gissar att LO:s lönekrav kommer att bli mellan 2,5 och 3 procent, vilket är i skärningspunkten mellan LO-ekonomernas bedömda ”löneutrymme” på 2,5-3,5 procent och Konjunkturistitutets siffror på 1,0-2,5 procent. Pappers avtalssekreterare Matts Jutterström har i Dagens Arbete pratat ”bredvid mun” om tre procent i löneökningar, arbetstidsförkortning och reglering av inhyrd arbetskraft innan kraven ännu har för- ankrats på ett förbundsmöte.
Om LO-facken menar allvar går vi mot skarpa motsättningar. En ny läggmatch efter alla inställda fajter om a-kassan, Lavaldomen och krisavtalen blir å andra sidan direkt förödande för både löntagarna och det lilla förtroende för facken som ännu kan finnas bland medlemmarna.
Om facken visar sig vara redo att ta strid kan man inte utesluta konflikter våren 2010. Är arbetsgivarna i så fall 100 år efter storstrejken 1909 beredda att utnyttja den nya massarbetslösheten till att liksom då försöka knäcka facken och bana väg för ett ännu mer utstuderat arbetsgivarvälde? Den viktigaste lärdomen av 1909 är att en stor konflikt inte kan bedrivas som en ”korslagda armarnas revolution”.
I Tyskland har facken tagit för vana att inleda avtalsrörelserna med varningsstrejker, som om de organiseras på rätt sätt kan bygga upp kampstämningarna.
I Sverige skulle vårens avtalsrörelse bäst kunna förberedas med en massiv kampanj som kulminerar i en landsomfattande protestdag mot arbetsgivarna och för de fackliga kraven innan de gamla avtalen löper ut – tillsammans med löften att låta medlemmarna rösta om avtalen.
Arne Johansson
