Den mest reaktionära regeringen på årtionden

Fördjupning:

1. Den mest reaktionära regeringen på årtionden av Miranda Schenk

2. Klimatfientlig politik för ökade utsläpp av Offensiv

3. Stridsflygplan istället för välfärd av Louise Strömbäck

4. Den svenska välfärdsstaten 1945-1980: En glimt av socialismen, men på bräcklig grund av Jonas Brännberg

5. Välfärdens uppgång och fall av Per Olsson

Del 1: Den mest reaktionära regeringen på årtiondena

Av Miranda Schenk

Tre år efter att Tidöavtalet slöts ser vi konsekvenserna börja växa fram. Under parollen om ordning och reda har regeringen allt mer monterat ner asylrätten, ökat trycket mot invandrare, flyttat fram statens tvångsapparat och normaliserat ett alltmer auktoritärt styre. Migrations- och kriminalpolitiken går hand i hand när invandrare ses som roten till samhällets alla problem.

Under Tidöregeringens styre har en minst sagt aggressiv migrationspolitik förts och alla förslag som pumpats ut gör det svårt för gemene man att hänga med i vad som händer.

Sverige har idag en rekordlåg asylinvandring, trots detta är prognosen från regeringen att antalet ska minska ännu mer. Antalet beviljade uppehållstillstånd är lägre än någonsin och enligt en rapport från Akademikerförbundet SSR har andelen av asylsökande, kvotflyktingar eller anhöriga till dessa som beviljats sjunkit från 31 procent 2018 till bara 6 procent 2025.
Med skärpta gränskontroller och ett sänkt antal kvotflyktingar är det allt färre som ens söker sig till Sverige från första början. Inte ens arbetskraftsinvandringen är säker när SD håller i rodret – försörjningskravet för arbetskraftsinvandring har redan höjts och nu ska det höjas ännu en gång.
Förutom att hindra folk från att komma in i landet vill man också få ut de som redan befinner sig här. Till exempel genom att höja det så kallade återvändarbidraget och en nationell samordnare för återvändande som ville diskutera ämnet med kommuner på ett möte, till vilket kommun efter kommun tackade nej.

Utvisningarna har ökat markant, där allt från väletablerade vuxna till barn får utvisningshot. Detta är ett resultat av att permanent uppehållstillstånd blir allt svårare att få, att möjligheten till spårbyte togs bort och att särskilt ömmande skäl slutade tas i beaktande för huruvida någon ska få stanna i landet eller inte.
Men vi har också sett ett allt större folkligt motstånd just mot utvisningarna, och där kampen haft effekt – som med de fackliga demonstrationerna på Södersjukhuset och Sergels torg i Stockholm, där kollegor och allmänheten slöt upp för Zahra och Afshad som sedan fick beslutet att de får en ny prövning.
Parallellt med migrationspolitiken löper kriminalpolitiken, där fokuset ligger på strängare straff och utökade befogenheter för polisen med exempelvis visitationszoner och möjligheten att konfiskera ägodelar som man inte kan bevisa att man äger på plats, vilket öppnar upp för rasprofilering och kränker den personliga integriteten. Det är en fortsättning på den rasistiska batongpolitiken som Tidöpartierna har dragit allt längre.
Ett hårt kritiserat beslut är det om att sänka straffmyndighetsåldern, vilket det kommer att beslutas om den 17 mars. Det finns ingen evidens som visar att 13-åringar i fängelse har någon betydelse för att minska brottsligheten, snarare riskerar det att befästa en kriminell identitet hos individen, samtidigt som det ändrar samhällets syn på vad ett barn är. Att behandla barn som små vuxna som är fullt ansvariga för sina egna handlingar går även emot Barnkonventionen.
I mars kommer även tre andra tungviktare att lämnas fram till riksdagen: angiverilagen, vandellagen och avskaffandet av permanent uppehållstillstånd (även retroaktivt). I kampen mot angiverilagen vanns en delseger tack vare bland annat folkliga protester. Den är inte alls lika omfattande som det ursprungliga förslaget, men fortfarande innebär det att sex myndigheter kommer bli tvungna att agera spioner åt polisen och Migrationsverket.

I kampen mot angiverilagen vanns en delseger…

Man kan inte tala om den påverkan Tidöregeringens politik har haft utan att också nämna det skifte i hela den borgerliga demokratin som håller på att ske, inte bara med hjälp av de beslut som genomförs, utan även sättet de genomförs på. Man kan se samma högervindar här som i andra delar av världen, med en bestraffande politik, auktoritära tendenser, skuldbeläggning av flyktingar och invandrare och en förstärkning av statens hårda kärna.
Stärkt av den svaga opposition man mött i riksdagen har Tidöregering kört över såväl remissinstanser, civilsamhället som självaste Lagrådet, då de lägger fram propositioner. Trots massiv kritik, och den allt kortare remisstiden (nu handlar det om veckor, jämfört med normen på tre månader) gör det svårt för remissinstanser att skriva väl genomarbetade svar. Även utredningar har körts över om förslagen inte legat i linje med inte minst SDs krav.
Men att motståndet nu växer mot särskilt utvisningspolitiken och att det snart är val slår in kilar i Tidöblocket och kan tvinga regeringen att retirera.

Genom att peka ut invandrare och flyktingar som samhällsproblem försöker regeringen dölja de verkliga orsakerna till den ojämlikhet och det missnöje som råder: det kapitalistiska systemets utsugning och jakten på profit över människors behov.
Men värt att komma ihåg är också att Socialdemokraterna har krattat manegen för den politik som nu förs. Inte bara har de lagt sig platt och accepterat den retorik som högern spyr ur sig. Många av de beslut som förverkligats under mandatperioden påbörjades av S, som också röstat ja till många av regeringens förslag om ”hårdare tag” och en minskad invandring.

Men motståndet visar att utvecklingen inte är ödesbestämd. När vårdpersonal, grannar och arbetskamrater sluter upp mot utvisningar och angiveri bryts den splittring som högern försöker utså. Det är i den kollektiva kampen som vi måste investera för att uppnå ett verkligt alternativ.■