Välfärdens uppgång och fall

Fördjupning:

1. Den mest reaktionära regeringen på årtionden av Miranda Schenk

2. Klimatfientlig politik för ökade utsläpp av Offensiv

3. Stridsflygplan istället för välfärd av Louise Strömbäck

4. Den svenska välfärdsstaten 1945-1980: En glimt av socialismen, men på bräcklig grund av Jonas Brännberg

5. Välfärdens uppgång och fall av Per Olsson

Del 5. Välfärdens uppgång och fall

Sveriges moderna historia kan delas in i två perioder: före och efter 1980.
År 1980 kom att bli början till slutet för efterkrigstidens (från 1945) välfärdsbygge. Efter 1980 har välfärden nedmonterats, klyftorna ökat och arbetslösheten förblivit hög.
Det var ingen given utveckling, utan en följd av kapitalismens stagnationskris i kombination med politiska beslut och de nederlag som kampen led under 1980-talet.

Av Per Olsson

Priset för tillbakarullningen, som med rätta beskrivits som ett nyliberalt systemskifte och de rikas kontrarevolution, är förödande och bestående. Särskilt hårt har slakten av välfärd slagit mot arbetarkvinnorna.
Den dramatiska förändring som skett i landet sedan 1980 kan beskrivas på många sätt. Ett är att den svenska marknadsskolan är unik. Inget annat land tillåter skattefinansierade bolag att fritt plocka ut vinster på de skolor man driver. (Landets största skolbolag Academedia beslutade hösten 2025 att dela ut över 600 miljoner kronor till sina ägare, vilket ger ett mått på plundringen.) Ett annat är att ersättningarna i socialförsäkringen har urholkats i sådan grad att dagens arbetslöshetsförsäkring, enligt forskare, är sämre, ”mindre generös”, än under 1950-talet. Ett tredje är att utgifterna för det sociala skyddet (pensioner, ersättning till arbetslösa och funktionsnedsatta med mera) som andel av BNP år 2022 var den ”lägsta sedan mätningarna startade år 1993” (SCB den 26 mars 2024). Att en topp-vd idag tjänar 77 gånger mer än arbetarna mot 9 gånger mer 1980 säger också en del om vad som hänt. Klyftan mellan rik och fattig har vuxit i en exempellös takt och omfattning. På 1960-talet var skillnaden i livslängd mellan de som tjänade mest och de som tjänade minst 3,5 år. Nu är den 11 år.
Kapitalisternas respons på de kriser som systemet orsakade under 1970-talet blev en våldsam offensiv mot välfärd och fördelningspolitik. Det primära syftet var att pressa ned arbetarnas andel av ”kakan” – löner och välfärd – för att få upp vinstnivåerna igen, vilket gjorts med råge, samt att få nya marknader via nyliberalismens avregleringar och privatiseringar.
Enligt kapitalisterna hade välfärd, offentlig sektor och ”kollektivismen” blivit absoluta hinder för fortsatt kapitalistisk expansion. ”Marknaden” måste därför få fria tyglar. Mycket snart kom den tidens etablerade partier, inkluderat Socialdemokraterna som snabbt gick högerut under 1980-talets första år, att omfamna nyliberalismen och marknadstänkandet.

År 1985 beslöt den dåvarande socialdemokratiska regeringen att avreglera kapital- och valutamarknaderna, vilket blev det nyliberala systemskiftets början. Samtidigt inledde samma regering ett arbete med en ny kommunallag som skulle öppna för privata aktörer, vilken sedan antogs under den S-regering som styrde 1991 (innan Carl Bildts högerregering tog över på hösten samma år). Det var också under samma S-regering som den offentliga verksamheten styckades upp i beställare och utförare samt som marknadsstyrning inleddes med NPM (New Public Management).
Avregleringarna 1985 följdes av en väldig kreditexpansion som blåste upp en gigantisk fastighetsbubbla samt fick börskurserna att rusa (under 1980-talet steg kurserna på Stockholmsbörsen med otroliga 1 144 procent). När fastighets- och börsbubblan sprack i början av 1990-talet kraschade också de finansbolag och storbanker som med sin måttlösa kreditgivning sett till att blåsa upp bubblan. Fastighets- och finanskraschen drog sedan mycket snabbt ned hela samhällsekonomin i den djupaste krisen sedan 1930-talet. När landet gick in i 1990-talskrisen låg arbetslösheten på 1,5 procent, år 1994 gick mer än var tionde utan jobb (nära 13 procent). Antalet sysselsatta sjönk från cirka 4,5 miljoner sommaren 1990 till drygt 3,9 miljoner kring årsskiftet 1993/94. En minskning med 600 000 personer.
Bildtregeringens svar på krisen var extrem åtstramning, bland annat sänkt ersättning i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, införande av en karensdag i sjukförsäkringen. Nedskärningarna kombinerades med nyliberala så kallade reformer som ”det fria skolvalet” (marknadsskolan) och en ny ”konkurrenslag”. Men som John Lapidus skriver i boken Bortom systemskiftet: ”manegen var krattad av regeringen Carlsson [Socialdemokraterna] när Bildt tog över”.

Men nyliberalismen var inte död och begraven. I Sverige fortsatte dess härjningar.

Samtidigt med 90-talskrisen skedde epokgörande globala förändringar i världen – stalinismens kollaps 1989-92 och Kinas marsch mot kapitalism. Den nya världsordning som följde i spåren på dessa avgörande händelser stärkte såväl den nyliberala offensiven och illusionerna om ”marknadens överlägsenhet” som kapitalets globalisering.
Det stalinistiska systemet i det forna Sovjetunionen och dagens Öst- och Centraleuropa hade inget med socialism att göra och den toppstyrda planekonomin var en karikatyr av en verklig planekonomi i enlighet med behov och baserad på arbetarstyre. Men icke desto mindre utgjorde de stalinistiska staterna en konkurrent till kapitalismen och sågs som ett alternativ. Stalinismens kollaps och den samtidiga marschen mot kapitalism var segrar för kapitalismen som spred politisk förvirring och uppgivenhet, vilket både försvagade motståndet mot nyliberalismen och påskyndade socialdemokratins förborgerligande. Den socialistiska medvetenheten kastades tillbaka, vänstern decimerades och fackföreningarna försvagades. Den nya riktning som världsutvecklingen tog efter stalinismens fall skulle också sätta sin prägel på Sverige under 1990-talet, om än med viss fördröjning på grund av kampen mot Bildts högerregering 1991-95, följt av rättvisekampen mot S-regeringens budgetnedskärningar de två följande åren.
Den svåra 90-talskrisen blev därför inte slutet för det nyliberala systemskiftet, utan det kom att fördjupas och utvidgas. Välfärden slets sönder av nedskärningar, privatiseringar och marknadsstyrning.
I Sverige gick det nyliberala systemskiftet längre än i andra länder, mycket som en följd av Socialdemokraternas och facktopparnas svek. ”När Socialdemokraterna återtog makten 1994 återinförde de inte Lex Pyssling (en lag som infördes 1984 och som förbjöd statsbidrag till vinstdrivande, aktiebolagsdrivna förskolor) – privata barnomsorgsföretag fick även i fortsättningen rätt till statsbidrag. Inte heller infördes några begränsningar för privata företag inom andra välfärdstjänster” (Politik och marknad – kritiska studier av kapitalismens utveckling). Det gick så långt att S-ledaren Mona Sahlin år 2009 menade att privat eller offentligt var en ickefråga för socialdemokratin.
Inte minst Kommunals ledning, med avtalssekreteraren Jan Sjölin, blev en ivrig förespråkare av privatiseringar. Jan Sjölin kom sedan med i styrelsen för ett friskolebolag och fick en friskola döpt efter sig, han personifierar förborgerligandet. Även den förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt gick samma väg och blev ordförande i Friskolornas Riksförbund. Facken inom vården var också till en början privatiseringsivrare. År 1997 skrev ordförandena i Saco, Vårdförbundet och Läkarförbundet tillsammans med kapitalister en debattartikel i Dagens Nyheter rubricerad ”Låt marknaden ta över sjukvården”.
Det var också vad som hände under 1990-talet – marknaden började ta över inte bara vården och övrig välfärd, utan la även under sig järnvägar och elförsörjningen.
Jämsides med privatiseringarna fortsatte nedskärningarna. Pressen och stressen ökade på arbetsplatserna, särskilt inom välfärden. Och det blev bara värre. Till följd av privatiseringarna har demokratin stadigt urholkats och byråkratin brett ut sig, samtidigt som toppstyrningen ökat. ”Sedan mitten av 80-talet har tre mycket omfattande (1985, 1993, 2003) och en lång rad större och mindre omorganisationer och organisatoriska förändringar genomförts. De har i stor utsträckning genomförts över huvudet på medborgarna, de kommunanställda och flertalet förtroendevalda… Kommunen har blivit en experimentverkstad för olika, illa genomtänkta, styrformer och organisationslösningar”, summerade Lars Nelander, som arbetade som chef i Uppsala kommun mellan åren 1971 och 2012 i När kommunen blev en marknad – trettio år med New Public Management i Uppsala kommun, Arena Idé, 2016.

Den globala kapitalismens kris 2007-2009 slog ett tungt slag mot nyliberalismen, kapitalets globalisering och den nya kapitalistiska ”regim” som etablerats i världen efter stalinismens kollaps. Men nyliberalismen var inte död och begraven. I Sverige fortsatte dess härjningar. Men nu främst av ideologiskt-politiska skäl, trots att en massiv opinion var emot och att verkligheten för länge sedan punkterat nyliberalismens påståenden om ”marknadens överlägsenhet”.
År 2010 infördes LOV (Lagen om valfrihet) som gav privata företag fri etableringsrätt i bland annat vården. Med hjälp av LOV privatiserades stora delar av primärvården, och vården blev allt mer ojämlik. Under senare tid har flera kommuner känt sig tvingade att avskaffa LOV på grund av de försämringar som följt och LOV vid Arbetsförmedlingen blev snabbt ännu ett privatiseringsfiasko.
”De privata företagens andel av välfärden har ökat explosionsartat under 2000-talet och driften av välfärden har allt mer övertagits av privata aktörer… Man kan se effekterna av detta i själva verksamheterna. Exempelvis är det i dag 25 procent större barngrupper i förskolan i Sverige än det var 1985. Det är också tre gånger så många barn per anställd på fritids än det var 1980”, summerade den fackliga tankesmedjan Katalys i sin första rapport 2013.

Under de senaste 30 åren har 10 000 vårdplatser försvunnit, betydligt fler än vad som kan ursäktas med medicinska och tekniska framsteg, och avsevärt fler än i andra länder. Antalet vårdplatser fortsätter också att minska. ”Arbetet med att få till fler vårdplatser går åt fel håll. Enligt Socialstyrelsens nya rapport saknas 1 864 vårdplatser i landet och jämfört med förra året har antalet platser minskat med 40” (Socialstyrelsen i juni 2025).
Krisen inom äldreomsorgen har bara förvärrats. Äldreomsorgen är på väg att gå sönder, varnar Kommunal i en ny rapport.
Samtidigt har nedskärningarna, privatiseringarna och alla skattesänkningar – mellan 1990 och 2024 sänktes skattekvoten från 49,8 procent av BNP till 41,1 procent, vilket motsvarar cirka 560 miljarder kronor mindre i skatteinkomster varje år – samt att bolagens vinster trendmässigt ökat på lönernas bekostnad gjort samhället både mer ojämlikt och sårbart.

Nyliberalismens roll som ideologisk ledstjärna har minskat, eftersom kapitalismen i en tid av oemotsvarad mängd kriser, nationalism och militarism blir allt mer beroende av statens stöd och skydd. Men välfärdskrisen är bestående och läget är ohållbart. Nu krävs ett landsomfattande uppror för välfärden och att fackföreningarna är beredd att ta till strejkvapnet. Vårdstrejken 2024, trots att Vårdförbundets ledning inte tog striden fullt ut, gav en glimt av det genomslag som en strejk välfärden skulle få och vad som skulle vara möjligt om facken verkligen tog fajten.

Behovet av kamp och organisering för socialistiskt systemskifte är akut – för en välfärd i enlighet med behov och i offentlig regi utan vinstsyfte med bättre löne- och arbetsvillkor och under demokratisk kontroll av anställda och brukare.
Återta all privatiserad verksamhet. Järnväg och underhåll i statlig regi – förstatliga energijättarna. ■