Den svenska välfärdsstaten 1945-1980: En glimt av socialismen, men på bräcklig grund

Fördjupning:

1. Den mest reaktionära regeringen på årtionden av Miranda Schenk

2. Klimatfientlig politik för ökade utsläpp av Offensiv

3. Stridsflygplan istället för välfärd av Louise Strömbäck

4. Den svenska välfärdsstaten 1945-1980: En glimt av socialismen, men på bräcklig grund av Jonas Brännberg

5. Välfärdens uppgång och fall av Per Olsson

Del 3. Den svenska välfärdsstaten 1945-1980: En glimt av socialismen, men på bräcklig grund

Under 1900-talet, fram till ungefär 1980, utvecklades den svenska välfärdsstaten till den kanske mest omfattande som världen hade sett. Med gratis och jämlik sjukvård och utbildning för alla, utbyggd barnomsorg, omfattande bostads- och jämställdhetsreformer och allt mindre inkomstskillnader kunde Sverige se en ”glimt av socialismen”.
Men på vilken grund och i vilket syfte byggdes välfärden egentligen upp? Och hur var det möjligt att vinna sådana stora eftergifter från den svenska kapitalistklassen?

Av Jonas Brännberg

Även om välfärdsbygget i Sverige började på allvar först efter andra världskriget måste grunderna sökas längre tillbaka, och framförallt i framväxten av en arbetarklass, väl organiserad i fackföreningar och arbetarpartier i Sverige och internationellt.

När den ryska revolutionen störtade tsardiktaturen i Ryssland 1917 skakades den svenska diktaturen i sina grundvalar (första valet med vad som kan kallas allmän och lika rösträtt skedde först 1921). Arbetarrörelsen hade återuppbyggts efter nederlaget i storlockouten 1909 och med en förödande misär och fortsatt hårdnackat motstånd från de rika mot allmän och lika rösträtt stod Sverige på randen till revolution 1917-1918, med en rad uppror, strejker och massdemonstrationer över hela landet. Med löfte om demokratiska reformer och en socialdemokratisk ledning som höll tillbaka kampen kunde kapitalismen överleva, men arbetarrörelsen var nu en central faktor i svensk politik.
1930-talet var återigen en period av intensiva klasstrider i spåren av den stora börskraschen 1929, där militärens skott i Ådalen 1931 som dödade fem arbetare ledde till en lokal generalstrejk och de största demonstrationerna i landets historia. Skotten i Ådalen tvingade borgarklassen till att acceptera S-ledningens inviter om klassamarbete för att hålla nere kamp och protester – den så kallade ”svenska modellen” med Saltsjöbadsavtalets inskränkningar i fackliga rättigheter och demokrati som huvudingrediens.

Utgången av andra världskriget innebar en helt ny situation i världen i och Sverige:

▶▷Det var framförallt Sovjetunionens röda armé som hade besegrat Nazitysklands arméer, vilket innebar en enorm ökning av stalinismens prestige. Det var inte bara att den stalinistiska byråkratin i Sovjet tog kontroll över Östeuropa, runt om i världen ökade stödet kraftigt för kommunistpartier, vilket skrämde slag på kapitalister och s-ledningar. Även i Sverige nådde kommunisterna valframgångar och spelade till exempel en viktig roll i den stora metallarbetarstrejken 1945.

▶▷Kriget hade inneburit ett enormt lidande och död och förstörelse i Europa och världen. Men för det kapitalistiska systemet innebar det en ny chans efter 1930-talets kriser, med nya marknader och förutsättningar för ökad effektivitet med nya fabriker och samhällsstrukturer. För svensk kapitalism var det ett guldläge, med en industri oskadad av krig, redo att leverera när Europa skulle återuppbyggas.

▶▷Till detta kom den starka svenska arbetarrörelsen, med minnet kvar av 1930-talets brutala kriser och klasstrider, och där visionen om en socialistisk framtid levde bland gräsrötterna inom fackföreningarna, socialdemokratin och kommunistpartiet.

Det var ur denna mycket speciella situation som utrymmet för att bygga upp välfärden växte fram. Både S-ledningen och kapitalisterna i SAF ville hålla tillbaka strejker och protester av rädsla för hotet från vänster och från öst. Dessutom fanns ett starkt tryck från basen inom arbetarrörelsen att regeringen nu måste bygga ett skydd både mot den otyglade kapitalismens kriser som setts på 1930-talet och den fascism som satte hela i Europa i brand.
Även kapitalistklassen hade sett hur den otyglade kapitalismens 1930-talskrasch hade lett till världskrig och hotat hela deras ekonomiska system. Med en oemotsvarad 30 år lång ekonomisk blomstring från 1945 kunde kapitalisterna acceptera en mer aktiv stat och välfärdsreformer mot att i lugn och ro kunna göra stora vinster. Reformerna innebar också stabilare födelsetal och att en större andel av befolkningen kunde dras in i produktionen, i en situation när företagen skrek efter mer arbetskraft.
Framgången för den så kallade keynesianismen (efter ekonomen John Maynard Keynes) under denna period, med en aktiv stat som reglerade kapitalismen och stimulerade ekonomin, hade alltså inget att göra med idéernas briljans men de passade in i den kapitalistiska situationen efter andra världskriget.

Välfärdssystemen växte först sakta för att på 1960- och framförallt 1970-talet byggas ut kraftigt. Detta kan kopplas till dåtidens vänstervindar i spåren av internationella händelser som Vietnamkriget, den koloniala revolutionen och revolten i Frankrike 1968, men också den svenska gruvarbetarstrejken 1969-1970 och den våg av vilda strejker som följde. Grupp 8 blev symbol för 70-talets starka kvinnorörelse och proggens krav på demokratisering av musik och konst skakade om kulturlivet.

Offensivarna såg att kapitalismens guldålder gick mot sitt slut…

Några exempel på viktiga reformer:
1948: Enhetlig folkpension med grundtrygghet för alla.
1948: Barnbidrag till alla barn.
1951: Tre veckors lagstadgad semester för alla.
1955: Allmän sjukförsäkring: garanterad inkomst vid sjukdom (som urholkats rejält, där många idag blir utförsäkrade).
1959: Allmän tilläggspension: komplement till folkpensionen (idag har vi ett nytt system med fattigpensioner för många).
1962: Allmän nioårig grundskola: barn delades inte längre upp utifrån klass (idag har marknadsskolan skapat en liknande uppdelning).
1965: Möjlighet till studiestöd (CSN) för allas möjlighet till högre utbildning.
1965-1975: Miljonprogrammet med målet att bygga bort bostadsbristen och den låga boendestandarden med en miljon bostäder till rimlig hyra. (Idag höjs hyrorna i rekordtakt när allmännyttan ska vara ”affärsmässig” och hyresregleringarna minskats kraftigt.)
1969: Miljöskyddslagen.
1971: Särbeskattning. Staten behandlade inte längre kvinnor som bihang till män.
1973: Tandvårdsförsäkring. Staten subventionerar en stor del av kostnaden.
1974: Föräldraförsäkringen. Första landet i världen där båda föräldrarna gavs rätt till betald ledighet.
1974: Lagens om anställningsskydd (LAS) och förtroendemannalagen. Den skyddade arbetare mot godtyckliga uppsägningar (den har försvagats kraftigt, se fallet Erik Helgeson).
1974: Omfattande förbättring av arbetslöshetsförsäkringen (har kraftigt försämrats)
1975: En ny abortlag för rätten till abort.
1975: Förskolelagen. Fri förskola för alla 6-åringar och garanterad utbyggnad av förskola i alla kommuner.
1976: Sänkt pensionsålder från 67 till 65 år (som nu har höjts till 68 år)
1977: Medbestämmandelagen (MBL).
1979: Jämställdhetslagen. Den första lagen mot diskriminering i arbetslivet.
1982: Hälso- och sjukvårdslagen: Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.
Många av reformerna röstade borgerligheten med Moderaterna i spetsen nej till.
Alla dessa reformer handlade förstås inte bara om att blidka arbetarklassen för att kapitalisterna skulle få lugn och ro att tjäna pengar. Inom stora delar av arbetarrörelsen fanns en genuin tro på att man genom att bygga en gemensam samhällssektor och olika regleringar skulle kunna kontrollera kapitalismen och till och med öppna vägen mot gemensamt ägande av de dominerande delarna av ekonomin och till socialism. Den offentliga sektorns andel av BNP ökade med 50 procent under en 10-årsperiod.
Mest långtgående var Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder i mitten av 70-talet, som LO ställde sig bakom. Förslaget hade inneburit långsiktigt ökat fackligt ägande av storföretag upp över 50 procent, men det urvattnades helt under Socialdemokraternas högersväng på 1980-talet.

Det var insikten om det utsiktslösa i dessa reformistiska tankar som ledde fram till bildandet av vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna och dess ungdomsförbund SSU kring tidningen Offensiv (numera Socialistiskt Alternativ). Offensivarna såg att kapitalismens guldålder gick mot sitt slut under 1970-talet och att det skulle innebära att ”samförståndet” med kapitalistklassen skulle ta slut. Antingen skulle arbetarrörelsen tvingas ta öppen strid med kapitalet om vem som skulle betala när systemet började krisa, eller så skulle välfärdsreformer förvandlas till kontrareformer och nedskärningar.

När kapitalismens expansion bröts i mitten av 1970-talet med fallande vinstnivåer var det inte oväntat den senare vägen (med viss fördröjning) som ledningen för socialdemokraterna och fackföreningarna valde, dock inte utan motstånd (se artikeln på sid 14-15). Från att ha byggt upp den gemensamma samhällssektorn anammade socialdemokratin allt mer kapitalistklassens nya ideologiska rättesnöre – nyliberalismen. Genom minskade offentliga utgifter, avregleringar och attacker på arbetares rättigheter skulle kapitalisternas vinstmarginaler ökas. Det har i sin tur lett fram till dagens historiska kris för socialdemokratin i Sverige och internationellt.

Välfärdsstaten var inte bara till nytta för alla de som kunde använda sig av den gemensamma välfärd som byggdes upp, den var också en ”krockkudde” för det kapitalistiska systemet. Effekterna av ekonomiska kriser dämpades av a-kassan och andra trygghetssystem. Stort förtroende för socialdemokraterna gav politisk stabilitet och mindre inkomstskillnader minskade risken för social oro. Så när välfärdsstaten till stor del har monterats ned är det inte bara arbetarklassen som ska oroa sig. Den nakna råa kapitalism som de styrande har återetablerat har samtidigt inneburit att nya klasstrider står på dagordningen, då arbetarklassen måste söka efter de bästa traditionerna av organisering och kamp. Den här gången behöver kampen vara baserad på en revolutionär socialistisk politik, som en gång för alla kan sätta stopp för kapitalismens krig, kriser och exploatering.■