Omständigheterna kring dödsskjutning av en 69-årig man i Husby som triggade vårens kravaller har äntligen börjat ifrågasättas av media.
Detta sedan mannens fru sedan 37 år intervjuats av lokaltidningen Mitt i Kista och begärt en överprövning av chefsåklagaren Eva Finnés beslut att lägga ned förundersökningen med hänvisning till nödvärnsrätten och en polisman, Martin Marmgren, på sin blogg formulerat en ärlig, detaljerad och kritisk betraktelse över polisens insatser.
Detta har nu uppmärksammats stort även av de lokala tv-kanalerna. ”Sista ordet om skottlossningen är sannerligen inte sagt”, skriver också Dagens Nyheter i en överraskande bra huvudledare i tisdags (20 augusti).
Fredrik Berg, informatör på åklagarmyndigheten, bekräftar också för Offensiv att åklagarmyndighetens utvecklingscentrum har beslutat att den nedlagda förundersökningen verkligen ska överprövas.
Polismannen Martin Marmgren skriver i sin blogg (konstapelbastian.blogspot.se) att ”detta är kanske den händelse som har berört mig mest illa sedan jag blev polis…Polisen ska skydda, hjälpa och ställa till rätta. I det här fallet blev det tvärtom”.
Marmgren har en detaljerad kännedom om fallet efter att ha befunnit sig i den radiobil som först var på plats i Husby efter ett larm om att en man med kniv hotat en väktare och sedan gått in i en lägenhet, men som beordrades överlämna insatsen till den piketgruppen som sedan kom dit, bröt sig in i lägenheten och till sist skjöt ihjäl mannen.
Polisen har enligt Marmgren, som inte vill peka ut någon enskild polis-man och godtar att det rört sig om en nödvärnssituation, ändå en stor skuld för att den inte kunnat klaras av utan att någon dör.
”Men det var frågan om en snart 70-årig man, som dessutom troligtvis hade försämrade reflexer på grund av förvirring och berusning, som befann sig i sin egen lägenhet. Han var visserligen beväpnad med en stor kniv, men polisen hade full kontroll över hur vi valde att gå in i situationen, med vilken taktik, vilka medel och vilka verktyg. Då får inte resultatet bli så katastrofalt”.
Han skriver vidare: ”Hur akut faran är är alltid en subjektiv bedömning. Direkt efter skottet mot huvudet avfyrade en annan av poliserna ett skott mot mannens ena ben, så den kollegan torde ha uppfattat faran som aningen mindre akut, annars hade han skjutit högre. Livsfaran i vilken skottet mot huvudet avfyrades hade dock skapats av inbrytningen och den använda taktiken…mannen blev dödad i en akut nödvärnssituation som polisen hade skapat.”
Marmgren upprörs också över att en tjänsteman på Rikspolisstyrelsen avspisade polisförbundets ifrågasättande av utrustningen direkt efter skjutningen med att en elpistol inte hjälpt eftersom det var en nödvärnssituation.
”Man häpnar. Om pistolen vore den enda reaktionen vi poliser hade då vi hamnar i nödvärnssituationer hade folk skjutits dagligen. Ofta kan en nödvärnssituation lösas med en knuff, ett grepp, ett slag eller någon annan sorts direkt fysiskt våld. Bara i absoluta nödfall används vapen”.
Lika viktig är Marmgrens kritik mot att inte de inblandade poliserna hörts var för sig direkt efter skjutningen innan de fick sina minnesbilder sammanpratade under den debriefing som proriterades och den direkta desinformation om händelsen som gavs efteråt på polisens hemsida. Marmgrens insats visar att det finns modiga poliser som vågar utmana den kåranda som vill mörklägga övergrepp.
Det är nu nödvändigt att åklagarmyndigheten återupptar förundersökningen och att polisen offentligt ber om ursäkt, kompenserar änkan och gör dödsskjutningen i Husby till ett skolexempel för hur det inte får gå till inom polisen.
Arne Johansson
