”Efter 27 år anses man förbrukad”

2007-11-28 14:12:32




– De är så kortsiktiga i sitt tänkande och sparande. Alla enheter bedrivs som små egna företag. Det hade säkert gått att hitta ett nytt jobb till mig om inte varje chef hade sitt lilla ansvar och väldigt tight ekonomi.

Så säger Agneta Eriksson efter att ha varit sjukskriven från sitt jobb i Luleå kommun i sju år och nu tvingats sluta. Hon berättar en lång historia som många långtidssjukskrivna i Sverige säkert kan skriva under på.
Utan sjukdomen hade Agneta Eriksson som förskollärare tjänat cirka 22 000-23 000 kronor i månaden. Nu får hon istället knappt 13 000 i månaden, och med regeringens nya attacker väntar fler sänkningar.
Agneta Eriksson blev sjukskriven i juli 2000. Under flera månader hade hon bekämpat en enorm trötthet, men när semestern hade gått utan någon bättring gick det inte längre.
– Jag sov 14-16 timmar per dygn. Jag försökte anpassa hela mitt liv så jag kunde sova så mycket som möjligt.
Det tog 18 månader innan Agneta fick diagnosen utmattningsdepression.

Varför tror du att du blev sjuk?
– Det finns säkert många förklaringar. En faktor tror jag var de stora och ständiga omorganisationerna i förskolan.
På 1990-talet ersattes varje förskolas föreståndare med en rektor som hade ett ”pedagogiskt ansvar” för flera förskolor. Det innebar att personalen fick ta över många av föreståndarnas arbetsuppgifter.
– 1997 till 2000 hade vi säkert 5-6 olika rektorer. Tidigare var föreståndarna arbetsledare på heltid, såg helheten och var med i planeringen. Efter omorganisationen var rektorerna sällan med och kände inte till vad som hände i huset, till exempel när det uppstod samarbetsproblem. Det gjorde att arbetsledningen inte heller tog tag i problemen.
Efter att Agneta blev sjukskriven har omorganisationerna fortsatt, vilket blivit ett stort problem i rehabiliteringen.
– Under min sjukskrivning har jag haft tre olika rektorer, fyra olika handläggare på försäkringskassan, sex olika handläggare från Barn- och utbildningsförvaltningen (BUF). Vid nästan varje rehabmöte har det varit en ny person med, som måste sätta sig in i det hela.

Mycket väntan

– Det har varit mycket väntan. Möten har skjutits upp i väntan på ny rektor, med mera. Jag har varit sjukskriven i sju år, men det hade gått att hitta lösningar på halva den tiden.
Det har funnits chanser för Agneta att komma tillbaka i arbete, trots att hon ganska snart tvingades acceptera att hon inte kunde återgå till det jobb hon sett som sitt ”kall”.
– Kommunen föreslog omplaceringar till ett områdeskontor för BUF. Jag trivdes jättebra med jobbet som hade koppling till min ”gamla” värld. Jag hade dock för lite datakunskaper och skulle gå på Lernia för att bättra på dem, men just när jag börjat där blev det en ny omorganisation. Tre tjänster skulle bort och det fanns inte längre plats för mig.
Agneta arbetade också i ett elevfik ett tag, men till det fanns det inte heller pengar. Nu har elevfiken bemannats med arbetslösa som får bidrag från arbetsförmedlingen istället.
– Efter ett tag som sjukskriven blir man folkskygg. Man börjar tro att andra tycker att man varit lat, att man hittat på alltihop.

Dags ”att gå till avslut”

Under 2005 kom rektor och handläggaren på BUF fram till att de inte kunde erbjuda mer rehabilitering. Ärendet gick då till personalkontoret.
– De letade efter ett omplaceringsjobb i två veckor. När de inte hittade något hade kommunen gjort sitt och sa att det var dags ”att gå till avslut”. Jag hade själv föreslagit flera olika jobb som jag kunde ta, till exempel ekonomibiträde.
Kommunen gav Agneta valet att säga upp sig själv och få ett omställningsbidrag på 75 000 kronor före skatt, eller bli uppsagd och därmed bara få lön under uppsägningstiden.
– Jag accepterade omställningsbidraget även om det innebar att jag då avsade mig förtur till återanställning. En del tror att det här blir extra pengar för mig, men jag får ingen a-kassa förrän pengarna är slut. Det här är pengar jag ska leva av.

Vilken hjälp har du fått av facket?
– De har varit med på rehabmötena. Ofta har de besvarat frågor på samma sätt som arbetsgivaren: ”Näe, men det finns inga pengar”. De bildar team med arbetsgivaren. De kanske inte vill det, men så blir det när de säger: ”Vi måste vara realistiska”. Men varför? Skit i vad arbetsgivaren säger, gå på dem bara!

Vad har det här inneburit för din ekonomi?
– Efter 27 år hade jag 19 200 kronor i lön. Mina kollegor som varit friska ligger på 22 000-23 000 kronor. Det gör att min grund för sjukersättning, pension, med mera, är lägre än mina kollegors. När jag var sjukskriven fick jag ut 14 600 kronor och nu har jag halv a-kassa och halv sjukersättning och kommer att få ut 12 700 kronor. Till det kan jag söka bostadsbidrag och kanske något annat bidrag. Som tur är har jag inte småbarn längre och kanske kan flytta till en mindre lägenhet. Den nya regeringens politik gör ju också att a-kassan kommer att sjunka efter 200 dagar.
– Förskollärare har varit mitt kall. Jag kan inte låta bli att bli lite bitter. Jag har varit anställd i 27 år. Jag tycker jag borde ha en viss rätt till ett lättare jobb efter de åren. Det är många som blir behandlade så: ”Du är förbrukad, vi har ingen användning för dig” – men på något sätt måste även vi överleva. Det kommer att kosta skattepengar i alla fall.

Jonas Brännberg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!