Innan ens högerregeringen fyllt ett år har tre moderatministrar
avgått. Den senaste i raden att avgå var försvarsminister Mikael Odenberg (m).
Hans avgång aviserar en regering i sönderfall.
Odenbergs avgång kan vara inledningen till en kris inom
moderaterna.
Moderaterna har alltid varit stark anhängare till militär
upprustning och är det klart största partiet bland officerarna. Många moderata
politiker har militär bakgrund.
Genom historien har moderaterna och deras föregångare, ofta i
förbund med monarkin, deltagit i olika försvarsvänliga kampanjer för att
avsätta sittande regeringarna. Det mest talande exemplet är borggårdskuppen
1914 som avsatte en borgerligt liberal regering till förmån för en icke parlamentarisk
högerregering, och så sent som under 1980-talet menade mörkblåa militärer att
Sverige var i krig mot Ryssland (ryska minimiubåtar sågs överallt) och
stämplade den dåvarande regeringen som ”landsförrädare”.
Denna gång är det tvärtom, försvarsfrågan splittrar moderaterna
och högerregeringen samt skär rakt igenom det borgerliga etablissemanget.
Symptomatiskt är att nästan alla de borgerliga pressdrakarna, med
undantag för Sydsvenskan som inte vet man ska tycka, dragit en lans till
Odenbergs försvar.
Det moderata husorganet Svenska Dagbladet hyllade på ledarplats
Odenberg för att denne inte varit beredd att kompromissa i frågor som rör
”statens kärnuppgift – försvaret”. Enligt samma ledarkommentar gjorde ”Odenberg
ett strongt och samlat intryck” på sin presskonferens till skillnad från
”Reinfeldts ogenerösa framträdande senare på eftermiddagen” ( Svenska Dagbladet
6 september).
I Dagens Nyheter skriver den extreme nyliberale ledarskribenten
Peter Wolodarski samma dag ”att det var länge sedan Anders Borgs
finansdepartement kom med en positiv nyhet” och Göteborgs-Posten frågar sig
”Vem ska nu försvara försvaret”?
Den ”svekdebatt” som nu följer inom högeralliansen och det
kapitalistiska etablissemanget kommer att ha udden riktad mot Fredrik Reinfeldts
och Anders Borgs ”nya moderater”. Och
det kommer inte bara att handla om försvaret.
Med än större frenesi kommer ”de nya moderaterna” att anklagas för
att inte våga striden mot den påstådda "sossefieringen" av Sverige.
(När Maud Olofsson vid den senaste centerstämman manade till kamp mot
"sossefieringen" så riktades maningen till övriga inom
högeralliansen, inte minst de ”nya moderaterna”). Till centerns, Svenskt
Näringsliv m fl reaktionärers krav på ännu fler anti-fackliga lagar kan nu läggas
kravet på mer pengar till försvaret med hänvisning till ”hotet från öst” i form
av det nya imperialistiska Rysslands upprustning och stormaktsambitioner. Med
andra ord att ”insatsförsvaret” – inriktad på att skicka svenska trupper
utomlands (ex Afghanistan), EU-armén och påstådda inhemska hot från muslimer,
förorterna osv – måste kompletteras med
ett ”Integritetsförsvar här hemma” (Svenska Dagbladet 6 september).
Det betyder fortsatt militär upprustning, vilket inte går ihop med
regeringens nya signaler om att fortsatta nedskärningar och skattesänkningar
bara är politiskt möjligt om även försvaret får ett lite mindre anslag än vad
som var tänkt. I sammanhanget bör man dock komma ihåg att i årets vårbudget
hade regeringen inga problem med att lova 4,1 miljarder kronor till en
uppgradering av det redan svindyra planet
JAS 39 Gripen. (Enligt Odenberg blir denna uppgradering inte av, men det
återstår att se).
Vad regeringens majoritet vill är att banta försvaret med 350
miljoner kronor nästa år. Totalt slukar budgetposten ”Försvar
samt beredskap mot sårbarhet närmare” 44 miljarder kronor. Sedan ämnar regeringen tillsätta en
arbetsgrupp som ska utreda möjligheterna att spara 4 miljarder kronor årligen
inom försvaret. Det handlar främst om att minska utgifterna för materialinköp,
närmare 45 procent av försvarets budget.
Denna neddragning är alltså relativt liten och mest en följd av
att högerregeringen, åtminstone delar av den, känt sig politiskt nödd och
tvungen.
Reinfeldt & Co hoppas helt enkelt att fortsatt högerpolitik
ska bli mer aptitlig om regeringen visar beredskap att även dra ned på anslagen
till militären.
Men regeringen kommer knappast vinna några opinionsframgångar
genom denna manöver samtidigt som man
kommer at bombarderas av offentlig kritik från såväl högerns traditionella
kärntrupper (officerarna och försvarsvännerna) som arga kapitalister som tycker
att regeringen i största allmänhet inte levererat i tillräcklig grad.
”Att låta finansministern långsiktigt avlöva försvaret med kanske
fem miljarder utan en diskussion kring dess uppgifter är dock inte bara dumt,
det tangerar gränsen till det oanständiga. Anders Borg är förvisso inte den
förste finansminister som misshandlar försvaret för att få sin budget att gå
ihop. Man han är nog den som gjort det mest ohöljt och demonstrativt. När
finansen därtill tillsätter en utredningsgrupp för att kapa materielkostnader
är detta ett kallblodigt politiskt mord på försvarsministern, som fråntas
rätten att vara den i regeringen som företräder försvaret. Efter att den socialdemokratiske
försvarsministern Sven Andersson lämnade sin post är det tveksamt om landet
därefter haft någon försvarsminister värd namnet”, skrev översten
Bo Pellnäs i Aftonbladet i torsdags.
Bo Pellnäs anger tonen i försvarsvännernas kampanj för militär
upprustning med hänvisning till ”det nya ryska hotet”. Den irritation som denna
krets av försvarsvänner känner blir inte mindre efter att Sten Tolgfors (m)
blivit utsedd till ny försvarsminister. Han var vapenvägrare i sin ungdom.
Om Odenberg offentligt väljer att konfrontera regeringen kan det
bli början till en utveckling som kastar moderaterna in i sin djupaste kris
sedan valnederlaget 2002. Detta scenario är kanske inte det troligaste på kort
sikt, men kan inte uteslutas.
Efter partisplittringen 1917, då vänstern och den
antimilitaristiska flygeln kastades ut, har socialdemokraterna aldrig
egentligen vågat utmana militären och dess krav på mer resurser.
Socialdemokratin har alltid eftersträvat så kallade breda uppgörelser om
försvaret,
Även då andra länder minskade sina försvarsanslag som en reaktion
på stalinismens fall och det ”kalla krigets” slut 1989-91, fortsatte
försvarsutgifterna per invånare att öka i Sverige.
”I debatten hävdas ofta att Sverige har genomfört
en kraftig nedrustning.
Sedan 1990-talet har flera regementen lagts ner och
antalet
brigader har minskats. Men de besparingar som
gjorts på dessa
områden har istället i stor utsträckning bekostat
nya vapensystem.
Medan Västeuropa i snitt sänkt sina militärutgifter
med 10
procent
under perioden 1992-2001 har Sverige istället ökat sina
militärutgifter
med runt 8 procent” (Svenska Freds rapport Kanonforskning –
militär
forskning och utveckling i Sverige).
Denna upprustning skedde alltså samtidigt som Göran
Persson skröt om att dåvarande s-regeringar slog världsrekord i nedskärningar.
Än idag satsar Sverige per invånare betydligt mer på militära
utgifter än EU-genomsnittet.
Den stora förändring som ägt rum under de senaste 10-15 åren är
att värnpliktsarmén skrotats och ersatts av en mindre styrka med moderna och
framför allt dyrare vapen plus att svensk personal mer aktivt deltar i olika
imperialistiska militära äventyr. (I höst tillsätter regeringen en utredning om
att avskaffa värnplikten).
De nya dyra vapen som levereras av den inhemsk militärindustrin,
garanterar en stor och vinstrik marknad till storföretag som Saab AB , BAE
Systems Bofors AB, BAE Systems Hägglunds AB, osv.
Den statsunderstödda krigsmaterielindustrin, som till stor del är
utlandsägd idag, gör också stora vinster på försäljning av vapen till andra
länder, inkluderat tio diktaturer och krigsförande länder.
Sverige exporterar idag mer vapen per invånare än något annat
land. Under förra året ökade vapenexporten med 20 procent till 10,3 miljarder
kronor.
När det gäller vapenexporten finns en samsyn mellan regeringen och
socialdemokraterna.
Ledande socialdemokrater ser numera inga hinder från att ta
anställning i det svenska militärindustriella komplexet. Den tidigare socialdemokratiska
försvarsministern Jan Nygren blev vice VD hos Saab och arbetar nu främst med
att försöka sälja JAS 39 Gripen.
Talande är också att socialdemokratiska
riksdagsledamöter under sommaren slöt upp bakom Odenbergs och militärens
kampanj för högre anslag.
”Det jag vet är att den prutning på fyra miljarder på försvarets
materielinköp som Anders Borg föreslagit är oseriös och orealistisk”, skrev Åsa
Lindestam, riksdagsledamot (s) och ledamot av försvarsutskottet i Svenska
Dagbladet 25 juli. ”Det hördes till och med fördömanden från vänsterpartistiska
skribenter mot talet om försvarsnedskärningar” (Henrik Brors, i Dagens Nyheter
20 augusti).
Regeringen är svag och splittrad, men avsaknad av verklig
opposition jämte fackledningens kapitulation ger möjligheter för högeralliansen
att hämta ny kraft och fördjupa systemskiftet. Det är också möjligt att
regeringen försöker övervinna splittringen i försvarsfrågan med nya utmanande
attacker mot exempelvis arbetsrätten.
I vilket fall gäller att nya attacker kommer, och de är lika
utmanande oavsett om högerregeringen minskar försvarsanslagen eller inte.
“I en
internationell jämförelse satsar Sverige stora summor på
krigsmateriel av den totala försvarsbudgeten. Av
svenska statens
militärutgifter på dryga 40 miljarder årligen går
närmare hälften
till det så kallade materielanslaget. I detta ingår
nyanskaffning, utveckling
och underhåll av vapensystem. Köp av nya vapen står
ensamt för ungefär en tredjedel av det totala
försvarsanslaget.
Materielanslaget, som alltså uppgår till knappt 20
miljarder
årligen, är enligt Riksrevisionens rapport 2005
‘statens enskilt största
investeringsverksamhet’”, heter det vidare i
Svenska Freds rapport Kanonforskning.
”Under den senaste femårsperioden har dessutom
knappt 20
procent av statsbudgeten för forskning och
utveckling fördelats
på försvarsforskning. Alltså en knapp femtedel av
all statsfinansierad
forskning har en tydlig militär koppling. Mellan
2001
och 2006 har kostnaderna för försvarsforskningen
enligt statsbudgeten
uppgått till mellan 3,9 och 5 miljarder kronor
årligen” (Svenska Freds rapport Kanonforskning).
Miljardrullningen till militären
genom åren kan kanske bäst beskrivas i JAS-projektet, ett av de största
industriella projekten någonsin i Sverige. ”Projektet har blivit dubbelt så dyrt som kalkylerat.
Slutsumman pekar för närvarande mot 122 miljarder, eller 25 000 kronor per
svensk. Då ingår upprustning av de äldsta Jasplanen fram till 2017. Om man
beslutar att förlänga Jas livslängd till 2030 hamnar notan på runt 150
miljarder” (tidningen Fokus nr 16 i år)
Socialdemokraterna kunde ha stoppat JAS-projektet redan på
1980-talet, men lät det rulla på-.
Om regeringen kommer att genomföra de neddragningar som
signalerats eller ej är en öppen fråga.
Men regeringen är splittrad och försvagad, vilket i sig är en
faktor som kan stärka självförtroendet bland de som kämpar mot högerpolitiken.
I den kampen sås fröet till en ny kämpande arbetarrörelse som kan utgöra
grunden för en framtida arbetarregering.
Det är avsaknad av ett socialistiskt arbetarparti och demokratiska
kämpande fackföreningar som högerregeringen kan stappla sig igenom sina
återkommande kriser och genomdriva sin politik.
Den kamp och de kampanjer som Rättvisepartiet Socialisterna (RS)
idag deltar i är en del i arbetet på att bygga ett socialistiskt och
demokratiskt arbetarparti som kan vara spjutspetsen i en massrörelse som tar
kamp för socialism och fred– mot imperialism och militarism.
• Kamp för verklig militär nedrustning. Nej till svensk EU- och
Natomilitarism med stående förband och nykoloniala insatsstyrkor.
• Omedelbart förstatligande av krigsmaterielindustrin under
arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandling av krigsindustrin till
civil produktion.
• Stoppa vapenexporten till USA:s och andras krig.
• Global kamp mot imperialismens plundring och krig – för en
socialistisk värld.
Per Olsson 7 september
