I måndags utropade sig Muslimska brödraskapets kandidat Mohamed Morsi som segrare i det egyptiska presidentvalets andra omgång. Morsi hävdade att han fått 52 procent av rösterna mot 48 procent för militärens kandidat Ahmad Shafiq. Men det officiella valresultatet kan dröja ytterligare några dagar och valdeltagandet var lågt.För massorna gäller det åter att gå ut på gator och torg för att kunna driva revolutionen vidare.
Strax innan presidentvalet hade författningsdomstolen, på uppdrag av det styrande militärrådet, beslutat att upplösa parlamentet.
Författningsdomstolen uttalade också sitt stöd till Ahmad Shafiq, som var premiärminister när Mubarak störtades i början av 2011.
Författningsdomstolens agerande var ytterligare ett reaktionärt försök från resterna av den gamla regimen och militären att behålla sin makt.
I presidentvalet fanns ingen kandidat som stod upp för arbetarna och de fattiga.
I takt med att valdagen närmade sig blev det allt vanligare att Muslimska brödraskapets (MB) kandidat Mohamed Morsi porträtterade sig själv som revolutionens försvarare. Men MB:s historia och roll under revolutionen satte hans trovärdighet på prov.
In i det sista drog sig MB för att utmana Mubaraks regim och till en början var man emot det revolutionära upproret, som nådde sin höjdpunkt den 25 januari i fjol. Det var först när MB:s egna unga medlemmar ignorerade ledarnas uppmaningar om besinning som MB ändrade ståndpunkt.
Efter Mubaraks fall samarbetade MB med det styrande militärrådet, ett samarbete som avbröts i november till följd av pressen underifrån. Muslimska brödraskapets ledare har ständigt opponerat sig mot arbetarklassens kamp och strejker och man tog offentligt avstånd från maningen till generalstrejk den 12 februari, på ettårsdagen av Mubaraks fall.
I sin strävan att vinna stöd från konservativa grupper har MB anammat en reaktionär islamistisk politik. Exempelvis har MB attackerat kvinnors rättigheter med förslag som gör det omöjligt för kvinnor att begära skilsmässa och att giftermålsåldern för unga kvinnor ska sänkas från 16 till 12 år.
MB:s ledare ger röst åt den del av kapitalistklassen som har uteslutits från beslutsfattandet av militärstyret.
Motkandidaten Ahmad Shafiq var det styrande militärrådets kandidat. Bakom honom stod den gamla regimen, minus Mubarak och hans allra närmaste – de som har styrt sedan den 25 januari 2011. Shafiq representerade de kontrarevolutionära krafterna som vill säkra den nuvarande ordningen och hindra en pånyttfödd revolution.
I valet kampanjade Shafiq för ”lag och ordning och säkerhet”. Men bakom talet om att bekämpa kriminalitet svävade ett hot om att ytterligare begränsa arbetarklassens kamp och organisering.
När valet är över kommer Egyptens ekonomiska kris i centrum. Landet töms på pengar på grund av de rikas kapitalflykt och minskade inkomster från turistnäringen.
Internationella valutafonden (IMF) är beredd att ge nödlån under förutsättning att det finns ett ”brett politiskt stöd”, d v s att alla större partier ställer upp på nedskärningar, privatiseringar, skattehöjningar samt minskade subventioner på livsmedel och bränsle.
Med eller utan IMF-lån och oavsett vem som till sist blir valets officiella segrare väntar nya attacker på levnadsvillkor och demokratiska fri- och rättigheter.
Arbetarklassen och de fattiga kan bara sätta sin tillit till sin kollektiva makt och självständiga kamp för att säkra demokratiska och sociala landvinningar.
Vad som krävs är bygget av ett starkt, oberoende politiskt alternativ till alla prokapitalistiska partier.
Oberoende arbetarkamp och nya revolutionära initiativ kommer också att bidra till splittring inom MB och avslöja dess ledare.
För socialistiska revolutionärer i Egypten gäller det att utarbeta politik och program samt föreslå kampinitiativ som kan stärka arbetarklassens självförtroende och tilltro till den egna styrkan och förmågan.
Detta för att ge ny kraft i bygget av självständiga fack och ett arbetarparti som kan förena massorna i en gemensam kamp.
Nya kontrarevolutionära piskrapp, som exempelvis författningsdomstolens beslut och om det styrande militärrådet och myndigheterna vägrar att erkänna valutgången och utser Shafiq som ”segrare”, kan också provocera fram nya massrörelser.
Framtiden erbjuder många möjligheter att bygga upp arbetarorganisationer och vinna stöd till kampen för en andra socialistisk revolution. Detta i sin tur kräver att socialister modigt står upp för ett program som länkar samman kampen för demokrati och sociala förändringar med kampen för socialism.
Avgörande är att hävda arbetarklassens politiska oberoende från alla kapitalistiska partier – islamistiska såväl som sekulära och de med anknytning till militären. Arbetare och unga behöver forma sin egen allians, som kan övervinna sekteristisk och religiös splittring, och knyta band till massornas kamp mot kapitalism och imperialism i andra delar av Mellanöstern/Nordafrika.
David Johnson
