Egypten: Hur ska revolutionen gå vidare?

2011-02-10 15:08:15




Avgörande att bygga ett massparti för att förverkliga arbetarnas och småböndernas mål
”Lenin sa om revolutioner att de visar på två saker. För det första att folket inte kan styras på det gamla sättet i fortsättningen. För det andra att härskarna inte kan fortsätta härska på det gamla sättet” (ledare i Guardian 4 februari 2011) När kapitalistpressen – och i allmänhet drar de samma slutsatser som varandra – talar gynnsamt om revolution då måste det vara fallet!

Likväl har Guardian tidigare, tillsammans med alla de kapitalistiska medierna, berättat för oss att utbrott av det slag vi sett i Egypten var ”tillhörde det förflutna”. Stalinismens kollaps – speciellt de planerade ekonomierna som fanns i Ryssland och Östeuropa – utgjorde ”slutet på historien”. Men först i Tunisien, nu i Egypten, hotar en revolutionär massvåg despoterna som härskat i regionen under årtionden och de ekonomiska och sociala regimer de skyddar.

Dominoteorin, som först användes när det gällde den vietnamesiska revolutionens smittsamma effekt i Sydostasien, har kommit tillbaka på modet. Detta är ett populärt uttryck för en viktig sida av Teo Trotskijs stora och riktiga teori om ”den permanenta revolutionen” som förutsåg en revolutionär explosion i Ryssland som skulle leda till en revolutionär revolt över hela Europa. Detta bekräftades faktiskt av rörelsen som följde på oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland men förråddes av de socialdemokratiska ledarna för massorganisationerna i Europa.

Detta spelas upp återigen med en tidvattensvåg av revolution som tvingade Tunisiens president att fly, som tvingat Jemens president att påstå att han kommer att avgå om två år och som klappar på dörren hos andra diktaturer. De arabiska massorna kan inte tolerera sin nuvarande existens; detta sammanfattades av slagordet ”det räcker nu” på Tahrir-torget i Kairo. Massrörelsen i Egypten har förlorat sin rädsla för diktaturen som var sista stötta som höll kvar dess makt under den senaste perioden.

Medelklassen i Egypten var även den till största delen emot Mubaraks regim vilket den fortfarande är där många av dem deltar i de explosiva rörelserna i Tahrir-torget. Vänsterjournalisten Seamus Milne konstaterade korrekt dagen före ledaren som nämndes ovan i samma tidning: ”Det finns en revolutionär situation i Egypten men det har ännu inte varit någon revolution.”

Varför har revolutionen helt klar avstannat de senaste dagarna? För att vara framgångsrik måste en revolution – till och med ett spontant uppror eller resning som vi sett i Tunisien och nu i Egypten – bibehålla sin stryka genom att gå från seger till seger. Men genom att komma ut från fyra årtiondens mörker av diktatur har större delen av befolkningen inte kunnat bygga vad marxister kallar den ”subjektiva faktorn”, en fast ledning för en massorganisation som kan formulera ett handlingsprogram för att störta regimen och få ett slut på kapitalismens och godsägarväldets styre.

Den till största delen spontana februarirevolutionen i Ryssland 1917 leddes till största delen av arbetare i Petrograd, som övats i klasstrider före första världskriget av Lenins bolsjevikparti, som på åtta dagar ledde rörelsen som störtade tsaren. Till och med då lät massan av arbetare och bönder, som översköljde den politiska arenan, makten glida dem ur händerna, genom bristande politisk förståelse och medvetande. Den togs om han av en kapitalistisk koalition där lämningar av den gamla tsaristiska regimen ingick.

De egyptiska massorna har ännu inget massparti som deras ryska föregångare hade 1917. Om revolutionen ska bli framgångsrik är bygget a vett sådant parti livsnödvändigt. Alla ingredienser till ett massmedel som kan förverkliga de utnyttjade egyptiska arbetarnas och böndernas drömmar finns där i den fantastiska rörelsen som redan utvecklats.

Demonstranterna på torget, det heroiska försvaret mot Mubaraks polis och råskin har verkligen varit inspirerande. Hur värdefulla är inte moderna kommunikationsmedel idag när, otroligt, miljoner över hela världen kan följa en revolutions utveckling steg för steg i direktsändning; i detta land genom BBC:s hemsida, som naturligtvis – självklart – Murdoch och hans uppbackare storföretagen vill förstöra.

Mubarakregimen trodde att, efter den första vågen av motstånd, de kunde krossa rörelsen. Men kravallpolisen slogs tillbaka och besegrades under fredagen de kallar ”raseriets dag”. Dessutom kunde inte armén användas mot demonstranterna på grund av de vanliga soldaterna i stridsvagnarna och på annat håll inte var beredda att skjuta mot civila. Detta var en djupgående indikation på splittringen inom statsapparaten. Till och med majoriteten av generalerna var tvungna att uttala ”sympati” med revolutionen trots att många bland dem kopplas finansiellt genom företag till Mubarakregimen. De är inte beredda eller i stånd att agera öppet i detta skede.

Detta tvingade då Mubarak att mobilisera ”kontrarevolutionens piska” i form av den besegrade polisen, råskinnen från slummen och nuvarande och före detta poliser som försvunnit från gatorna under tidigare skede för att attackera demonstranterna på onsdagen 2 februari. Vad som sedan följde var en del i ett inbördeskrig där Mubaraks styrkor slogs tillbaka. Men trots att maktbalansen var till demonstranternas fördel, när Mubaraks regim hängde i en skör tråd, utnyttjades inte övertaget genom, till exempel, en marsch mot Mubaraks palats för att tvinga bort honom från makten.

I en situation som denna, även om den mångmiljonhövdade arbetar- och medelklasserna går ut på gatorna för att förverkliga sina mål, om detta inte leder fram till en medveten plan att störta diktaturen, kan det endast – även om det är en framgångsrik generalstrejk – vara en uppvisning av korslagda armar. Demonstranterna berusades, helt riktigt på något sätt, med själva uttrycket av sin makt som nästan kan liknas vid en festival. Men den inledande framgången utnyttjades inte. Ett framgångsrikt uppror skulle ha avlägsnat Mubarak från makten och på så sätt inlett en ny seriös och avgörande fas av revolutionen. Dessutom tryckte de besuttna klasserna inom landet och internationellt på för att ”inte gå för långt”.

Samtidigt som det fanns många likheter mellan Tunisien i de väsentliga dragen i rörelsernas första stadier fanns det väsentliga skillnader med den egyptiska revolutionen. I Tunisien häpnade den härskande klassen, både inom landet och internationellt, av rörelsens framfört där polisen och armén till en början sveptes bort. Ben Ali hans familj och några av hans polare tvingades fly utomlands för att inte ställts inför en summarisk revolutionär rättvisa i händerna på de rasande tunisiska massorna. Egypten emellertid är hjärtat i de despotiska regimerna som vanpryder Arabvärlden. Det är landet med 80 miljoner innevånare med en armé på minst en halv miljon man, den tionde största i världen.

Mubaraks regim närmar sig sitt slut

Men till och med denna ”mäktiga” armé skulle kunna ha brutits ner och det kan det fortfarande. Den speglar i sin uppbyggnad själva det egyptiska samhället. Den är uppbyggd av arbetarklassen, bondeklassen och de fattiga i allmänhet. 40 procent av egyptierna lever på mindre än 2 dollar om dagen. Massarbetslöshet som ökat lavinartat i hela regionen fick oss i oktober att göra följande förutsägelse: ”Omvälvande förändringar står på dagordningen i detta land. Det 30 åriga styret för Mubaraks regering går mot sitt slut. Faktum är att många kommentatorer jämför dagens situation med läget i Egypten innan monarkin störtades 1952. Den senaste tidens strejker är symptom på det växande missnöjet bland massorna… Ett massrörelse skulle kunna sopa bort regimen… Men det kan också tänkas att en ny stark man inom regimen kan ta kontrollen över hönshuset när Mubarak lämnar scenen. En tänkbar kandidat är den nuvarande chefen för den inre säkerheten [Suleiman]. (CWI:s resolution om värld från världskongressen)

En djärv revolutionär appell skulle ha delat armén i två delar, och kan så fortfarande, som vi bevittnade i den tunisiska revolutionen. Men för att garantera att armén ska gå över till revolutionens sida är det nödvändigt att göra en klassappell till soldaterna. Deklarationer om ”tillgivenhet” till armén räcker inte. Bakom den vanliga soldaten står, till och med de i stridsvagnarna som helt klart var välvilligt inställda, officerarna beväpnade med skutvapen och andra förtryckarinstrument som är beredda att skuta de som aktivt överväger att gå över till revolutionen och en rörelse vill störta Mubarak omedelbart.

Dessutom är Mubaraks regim, till skillnad från Tunisien, helt central i att upprätthålla imperialismens intressen – vilket inkluderar den israeliska staten – och varje despotisk regim i regionen. Mubarak själv uppfattas som ”Berlinmuren” bland de arabiska diktaturerna. Om han störtas, speciellt i ett direkt revolutionärt uppror, kommer den smittsamma effekten detta skulle få vara katastrofal för de besuttna och härskande klasserna i regionen. Härav följer att när de väl insåg att den gamla regimen inte längre kunde bevaras arbetade den imperialistiska och inhemska reaktionen i Egypten på att konstruera en ”opersonlig övergång” för att konsolidera situationen och förhindra en vidare revolutionär utveckling.

Den omedelbara faran de ställs inför uppvisas i den fortsatta oordningen i Tunisien och speciellt den våg av strejker och kamp som utvecklas underifrån. Massorna som inte nöjt sig med att Ben Ali störtats vill nu att deras sociala krav förverkligas. Situationen är inte annorlunda i Egypten eller över hela regionen. Som en kommentator uttryckt det: ”Dagens arbetslösa 25-åring har blivit den starke mannen” (FT 4 februari 2011) och det är ”gatan” som fram tills nu dikterat rörelsens tempo. Det är ungdomarna som står för revolutionens drivkraft. I Nordafrika utgör de mellan 15 och 30 år en tredjedel av befolkningen. Därför kommer de sociala missnöjesyttringarna som kommer att öka än mer under de sjukliga kapitalistiska regimerna i regionen att ytterligare ge näring till revolutionens utveckling, trots utseendet eller det nuvarande dödläget.

Den egyptiska härskande klassen – i sällskap med amerikansk imperialism – som under de inledande stadiet tycktes vara ytterst hjälplös i att påverka händelserna – trycker på för att en ”övergångsregering” under ledning av vicepresident Suleiman ska ta över, med framtidsperspektivet om ett val dinglande i framtiden. De kommer att gynnas i sin målsättning av de självutnämnda grupperna, bestående till stor del av medelklassfigurer där representanter från det Muslimska Brödraskapet räknas in och några små organisationer dras in i för att förhandla fram godtagbara ”arrangemang”.

Det skriande behovet i Egypten är att massorna etablerar sina egna självständiga krafter och organisationer. De improviserade kommittéerna för att skydda mot den våg av plundringar och våld (som uppenbarligen till viss del inspirerats av medlemmar av regimen) kan bli grunden till en verklig demokratiskt beväpnad masstyrka för att försvara inte enbart grannskapet utan även individer som fortfarande kan gripas och torteras av hemliga polisen. Grannskapskommittéer och råd på fabrikerna borde organiseras omedelbart för att ge en röst och organisation till massorna.

En omedelbar upplösning av Mubaraks brutala säkerhetsapparat som torterat och fängslat tusentals motståndare till regimen och som kommer att fortsätta med detta om den förblir intakt.

För att ställa de som förtryckt det egyptiska folket och systematiskt stulit landets rikedomar inför en domstol som sammansatts av verkliga representanter från arbetarna och fattigbönderna!

Frige alla politiska fångar; inga åtal mot de som deltagit i revolutionen!

För en revolutionär konstituerande församling

Det är i de egyptiska massornas intresse att fria och rättvisa val ska hållas men man ska inte lita på figurer från regimen eller deras imperialistiska herrar ska hålla i ett sådant val. En revolutionär konstituerande församling, sammankallad av en massrörelse skapad av Egyptens arbetare och småbönder, är den enda lösningen. För en regering grundad av arbetare och småbönder med ett socialistiskt program! Valet ska övervakas av kommittéer bildade av arbetare och fattiga!

Arbetslöshetens omedelbara avskaffande genom att ett program för att skapa offentliga arbeten, omedelbara löneökningar och att oberoende fackföreningar bildas som ska kämpa för massornas intressen är något som är absolut brådskande. Framförallt behöver Egyptens egendomslösa och stumma massor sitt eget politiska vapen. Därför borde de mest avancerade, politiskt medvetna skikten av arbetarklassen samlas för att skapa ett nytt massparti för arbetarklassen.

Den internationella kapitalismen och dess kollegor i Egypten försöker skrämma arbetarklassen med de obeskrivliga ”revolutionära excessernas” gengångarna om de inte ansluter sig till kapitalismens representanter, speciellt de så kallade ”liberala” kapitalisterna. Den Franska Revolutionens terror har åberopats. Skräcken om ett nytt Iran har åberopats. Utsikten om en diktatorisk islamistisk regim – under ledning av det Muslimska Brödraskapet – har även det förts fram i reaktionens propaganda.

Verkligheten är – som med Pakistan, redan en etablerad islamistisk stat – att politiska islam, nu i allmänhet till höger, inte har något majoritetsstöd vakten nu eller kommer att få det under den omedelbara framtiden. I Pakistan har, trots den islamistiska terrorns fasor, islamisterna aldrig fått mer än 10-15 procent i val. Det är inte troligt att det Muslimska Brödraskapet i Egypten kommer att få mer än 10 eller 15 procent av rösterna i fria och rättvisa val. Robert Fisk, reporter för tidningen Independent, sätter Brödraskapets medlemsantal till 125 000. Dessutom finns det begynnande klasskillnader bland deras medlemmar vilket revolutionens fortskridande avslöjat. De äldre, de med högre rang inom Brödraskapet, försökte hålla tillbaka rörelsen men ungdomen gick ut och kämpade tillsammans med resten av massrörelsen för att störta diktaturen.

Revolutionen i Egypten har inspirerat arbetare och fattiga överallt. Dessutom har den krossat tanken på ”Arabiskt undantag” som till största delen fostrats av västliga kapitalistiska ”experter”, att demokrati var bra i den ”industrialiserade” världen men inget för de arabiska massorna. Dessa förtryckta offren för Mubaraks kapitalistiska diktatur och godsägarvälde har varit ett föredöme för arbetare överallt, vilket inbegriper den ”industrialiserade” världen. Revolutionen är inte vid sitt slut, den har endast börjat.

Ibland när en diktatur störtas kan den härskande klassen ibland blanda korten och ersätta den misskrediterade despoten med en mer ”liberal” figur från de egna leden. Detta skedde i Spanien 1930 när Berenguer ersatte diktatorn Primo de Rivera. Berenguer var emellertid endast den spanska revolutionens ”grindvakt” som utvecklades under sex år mellan 1931 till 1937.

Ingen revolution kopierar exakt vad som skett tidigare. Men egyptiskt godsägarvälde och kapitalism, i form av dess egen ”grindvakt” Suleiman, kommer inte att förhindra vidare revolutionära explosioner mer än vad Berenguer gjorde i Spanien för 80 år sedan. De grundläggande sociala problem som utlöste upproret är fortfarande olösta vilket garanterar vidare uppror.

Revolutionens och kontrarevolutionens krafter kommer att prövas under kommande period. Egypten är ett fantastiskt exempel för arbetande människor överallt hur man försvarar det man vunnit, hur man förbättrar sitt öde och hur man öppnar upp för utsikten av överflödets drömmar. Detta är endast möjligt genom att ett demokratiskt socialistiskt Egypten sammankopplat med en socialistisk federation över hela regionen.

Peter Taaffe, från The Socialist, tidning för Socialist Party (CWI England & Wales, 8 februari

Översättning: Per-Olov Eklund

 

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!