Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, som kom ut för första gången år 1880, är en verklig socialistisk klassiker.Sedan den första utgåvan har den kommit ut i många upplagor och översatts till en rad olika språk.
Den första svenska upplagan kom ut år 1901, och den kom att följas av flera. Under de senaste årtiondena har dock ingen ny upplaga getts ut, det är skäl nog för denna sommarspecial av Offensiv. Det är också förklaringen till att vår utgåva baseras på en översättning gjord 1938.
Friedrich Engels kan vid sidan av Karl Marx räknas till den som lade den teoretiska och politiska grund på vilken den internationella socialistiska arbetarrörelsen kunde byggas i slutet av 1800-talet. Och utan en revolutionär teori kan det inte finnas en revolutionär rörelse.
Socialismens utveckling från utopi till vetenskap är egentligen tre kapitel som hämtats från Engels standardverk Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen, mest känd under titeln Anti-Dühring.
Det var efter en förfrågan från den franske socialisten Paul Lafargue, som ville ha en progandaskrift att sprida bland arbetarna, som Engels ”sammanställde denna bok [anti-Dühring] till en broschyr, som 1880 offentliggjordes under titeln: ’Socialisme utopique et Socialisme scientifique’ … Om man räknar med föreliggande engelska upplaga har denna lilla skrift spridits på tio språk. Jag vet faktiskt inte, om något annat socialistiskt verk, inte ens vårt Kommunistiska manifest av 1848 eller Marx’ Kapital, översatts så många gånger” (Engels förord till den engelska upplagan 1892).
I Socialismens utveckling från utopi till vetenskap redogör Engels för socialismens historiska rötter. Med början i de franska upplysningsfilsoferna under 1700-talet och den franska borgerliga revolutionen 1789.
Det var massorna i städerna som säkrade den franska revolutionens triumf mot inhemska och utländska försök att vrida klockan tillbaka. I för- svaret av revolutionen stod Sans-culottes (de fattiga från det tredje ståndet) i förgrunden, men det var inte de som hade makten utan kapitalistklassen (borgarklassen och/eller bourge-oisien).
De stormiga och våldsamma borgerliga revolutionerna, som den franska revolutionen 1789 och dessförin- nan inbördeskriget i den engelska borgerliga revolutionen 1642-51, visade tydligt att det är kampen mellan klasserna som är grundvalen för hela den historiska utvecklingen och dess drivkraft.
I Engels skrift refereras det många gånger till den tyske filosofen och historikern Friedrich Hegel. Politiskt var Hegel konservativ, vilket gjorde att hans idéer och skrifter gärna hyllades av makthavarna i tyska Preussen under 1880-talets början. Hegel var också idealist, i filosofisk mening, vilket betyder att idéer, medvetande o s v kommer först och verkligheten efteråt samt att den historiska utvecklingen är ett resultat en yttre kraft – Gud eller i Hegels fall ”världsanden”. Hegels storhet var dock att hans metod var dialektisk: Han såg historiens utveckling som en följd av motsättningar, att slutsatserna ändock blev felaktiga berodde på den filosofiska idealistiska utgångspunkten.
”I Hegels dialektik – liksom alla dess avarter – vänds alla verkliga sammanhang upp och ner”, skriver Engels i ett gammalt förord till Anti-Dühring, för sedan att citera Marx: ”Den mystifiering som dialektiken undergår i Hegels händer, förhindrar på intet sätt att han som den förste framställt dialektikens rörelseformer på ett omfattande och medvetet sätt. Det står hos honom på huvudet. Man måste vända dem upp och ner för att upptäcka den rationella kärnan i det mystiska höljet.”
Genom att förena dialektikens metod med materialismen i filosofisk mening, att verkligheten kommer först, skapades en metod som gjorde det möjligt att förklara historiens gång – den historiska materialismen: ”Den uppfattning av världshistoriens förlopp, som ser den yttersta orsaken och den avgörande drivkraften till alla viktiga historiska händelser i samhällets ekonomiska utveckling, i de förändringar som produktions- och ut- bytessättet undergår, i den därav uppkommande splittringen av samhället i olika klasser och i dessa klassers strider med varandra” (Engels i nämnda förord till den engelska upplagan).
Kapitalismens framväxt innebar att: ”Hela samhället delades i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat” (Kommunistiska manifestet).
En ständig kamp mellan kapitalister och arbetare, som omedelbart gäller fördelningen av det som produce- ras men som alltid blir till en politisk kamp om vilken klass som ska forma framtiden.
Redan i kapitalismens barndom fanns individer och även små organisationer som drömde om de fattigas befrielse och som formade modeller för hur det framtida jämlika samhället skulle gestalta sig.
De kunde, givet att kapitalismen ännu inte utvecklat produktionen i stor skala och på grund av att arbetarklassen fortfarande väntade på att träda på scenen som en egen kraft, inte se hur samhället i grunden skulle kunna förändras. De ville förändra samhället men saknade medel och verktyg för det. Därför kom det till en början att handla om socialistiska utopier (tänkta idealsamhällen) eller så närdes sammansvärjningen av smågrupper som trodde att samhället kunde förändras av de sammansvurnas kupp.
Engels nämner särskilt tre socialistiska utopister: Charles Fourier, Saint Simon och Robert Owen. Alla var stora tänkare som den socialistiska rörelsen står i tacksamhetsskuld till. Men när väl arbetsklassen utvecklats och i ljuset av de utopiska modellernas uppgång och fall föll de i glömska.
Detsamma gällde de som inte såg någon annan utväg än kupper och konspirationer och vars rötter gick ända tillbaka till den stridbare Gracc-hus Babeuf, som ibland kallats den förste kommunisten, och hans anhängare under den franska revolutionen. Babeuf avrättades som ansvarig för ”de jämlikas sammansvärjning” 1797, han blev ett av många offer när de nya härskarna konsoliderade sin politiska makt.
Den kanske mest kände av alla sekteristiska kuppmakare var Auguste Blanqui, som verkade på 1830-talet. Frånvaro av organiserad arbetarklassrörelse medförde att Blanqui och hans anhängare förblev en elit som planerade och ibland genomförde kuppförsök, som misslyckades.
I Marx arbete med Kapitalet, som Engels slutförde, ingick även omfattande studier av vad borgerliga – ”klassiska” – ekonomer skrivit.
Bland annat studerade Marx: ”Adam Smith och David Ricardo, vilka undersökte det ekonomiska systemet, lade grundvalen till arbetsvärdeteorin. Marx fortsatte deras verk. Han skapade en fast grundval för denna teori och utvecklade den konsekvent vidare. Han påvisade, att varje varas värde bestämmes av den mängd samhälleligt nödvändig arbetstid, som kräves för dess framställning.
Där de borgerliga ekonomerna såg ett förhållande mellan ting (utbyte av vara mot vara), där upptäckte Marx ett förhållande mellan människor.
Varuutbytet uttrycker förbindelsen mellan de enskilda producenterna medelst marknaden. Pengarna betyder, att denna förbindelse blir allt inti-mare, i det den förenar de enskilda producenternas hela ekonomiska liv till ett enda oupplösligt helt. Kapitalet betyder en vidare utveckling av denna förbindelse: människans arbetskraft blir en vara. Lönarbetaren säljer sin arbetskraft till den, som äger jorden, fabrikerna och arbetsmedlen.
En del av arbetsdagen använder arbetaren till att täcka de nödvändiga utgifterna för sitt och sin familjs underhåll (arbetslönen), men den andra delen av dagen arbetar han för intet, i det han skapar mervärde åt kapitalisten. Detta mervärde är källan till kapitalistklassens profit och källan till dess rikedom.
Läran om mervärdet är hörnstenen i Marx’ ekonomiska teori”, skriver Lenin i Marxismens tre källor och beståndsdelar.
Marxismens teori och metod är en vägledning till förståelse och handling. Inte för inte skrev Marx att: ”Filosoferna har endast på olika sätt tol- kat världen, men vad det gäller är att förändra den”.
Arbetarklassens befrielse är dess eget verk, var Marx och Engels slutsats. Det i sin tur förutsätter att arbetarna organiserar sig som en själv- ständig kraft i fackföreningar och politiskt – i ett eget parti och International.
Under hela sin livstid deltog Marx och Engels aktivt i kampen och det var med att bygga upp Kommunisternas Förbund, som konstituerades år 1848, den Första Internationalen år 1864. Efter Marx död 1883 stod Engels i ständig förbindelse med nästan samtliga socialistiska partier som bildades under 1880-talet och han deltog i grundandet av den Andra Inter- nationalen (socialistinternationalen) på grundningskonferensen (1889).
I dagens kamp för att återuppbygga arbetarrörelsen på socialistisk grund utgör läsning och diskussioner av marxismens klassiker en viktig del. Och få skrifter skildrar marxismens grunder bättre än Socialismens utveckling från utopi till vetenskap.
Offensivs redaktion
