Ett år efter Parisavtalet växer klimatkrisen

2016-11-30 20:13:23




När Parisavtalet om klimatet fyllde ett år firades det bland annat med att ett leende grönt jordklot projicerades på Eiffeltornet. Tyvärr är anledningarna att fira än så länge få. 

I mycket handlar det om att både storföretag och politiker fortsätter enligt principen ”business as usual”. De politiska ledarna som nu förhandlar om hur Parisavtalet ska omsättas i praktisk handling undviker alla åtgärder som begränsar storföretagens makt och vinster.

Ska Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader bli verklighet kommer det att krävas att miljöorganisationer och fackliga organisationer tar initiativ till upptrappade aktioner mot klimatproblemens orsaker. 

Ska man säga något positivt om det år som har gått sedan Paris­avtalet skrevs på är det att det finns tecken på att ökningen av de globala utsläppen av växthusgaser i varje fall kan vara på väg att stanna av. År 2014 ökade utsläppen med 0,6 procent, och de beräkningar som har gjorts när det gäller år 2015 pekar mot att utsläppen i stort sett var oförändrade för andra året i rad. Detta visar en studie från University of East Anglia. Men inte ens forskarna bakom denna studie vågar tro på en bestående vändning.

Förklaringen till att ökningen av utsläppen har avstannat under de två senaste åren är att kolförbrukningen i Kina har minskat, samtidigt som utbyggnaden av förnyelsebara energikällor varit snabb. Detta ska inte i första hand ses som ett tecken på att ledarna för den kinesiska diktaturen tar ansvar för världens framtid. Snarare handlar det om att utsläppsproblemen i de stora städerna har blivit så akuta att snabba åtgärder är nödvändiga för att avvärja en akut ekonomisk och hälsokris.

Om man vill se ett tydligt bevis på att den globala energi­branschen fullständigt struntar i Parisavtalet kan man titta på Baker Hughes Rig Count. Sedan senare delen av 1800-talet har Baker Hughes fört statistik över antalet oljeriggar som borrar efter nya oljefyndigheter. Den senaste statistiken säger att nära 1 700 oljeriggar var i arbete runt om i världen. Om Parisavtalet skulle tas på allvar skulle siffran i snabb takt vara på väg mot noll.

En rapport från organisationen Oil Change International visar att om alla idag existerande och kartlagda tillgångar av kol, gas och olja utnyttjas, kommer den globala uppvärmningen att överstiga två grader. Ska temperaturökningen med rimlig sannolikhet hålla sig runt två grader går det att bränna 85 procent av fyndigheterna. För att klara Parisavtalets mål om 1,5 graders temperaturökning går det bara att använda en tredjedel av de kända fyndigheterna. 

Att fortsätta prospektera efter nya fyndigheter är att fullständigt strunta i Parisavtalet. Skamligt nog har inte heller Sverige stoppat prospekteringen efter gas och olja. Så sent som i höstas har Bergsstaten delat ut tillstånd till företag som vill leta efter gas på olika håll i Sverige.

En annan mätare på om industrin tror att politikerna menar allvar med klimatlöftena är EU:s system med utsläppsrätter. Tanken är att företagen tilldelas begränsade tillstånd för hur mycket koldioxid de får släppa ut. Släpper de ut mer måste de köpa fler utsläppsrätter av företag som har överskott. I praktiken har tilldelningen varit extremt generös och ett stort överskott har gjort att priserna har varit låga. Under det år som har gått efter Parisavtalet har de fallit ytterligare. Det betyder att företagen i Europa inte ser några tecken på en skärpning av klimatpolitiken.

Sedan Parisavtalet undertecknades har avtalet formellt skrivits under av 110 av världens länder och de flesta länderna har också lämnat in sina åtaganden för att minska utsläppen. Men dessa åtaganden är inte alls tillräckliga för att det ska vara möjligt att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader. FN:s klimatorganisation UNFCC beräknar att temperatur­ökningen kommer att bli 2,7 grader med de löften som har lämnats. 

Detta var läget innan Donald Trump valdes till amerikansk president. Trump har sagt att USA ska riva upp sitt stöd till Parisavtalet. Han har lovat att gynna den inhemska kol- och oljeindustrin. Bland annat vill han bygga den omstridda oljeledningen Keystone XL. 

Efter valet har Trump sagt en del saker som pekar i en annan riktning. Bland annat är det inte längre klart om han vill att USA lämnar Parisavtalet. Men detta ändrar inget i grunden. Trump är nära knuten till olje- och kolindustrin och kommer att gynna dessa industriers intressen. Att med alla till buds stående medel bekämpa Donald Trumps livsfarliga miljöpolitik under de kommande fyra åren kommer att vara en nyckeluppgift för alla som inser allvaret i de globala klimatförändringarna.

Det klimatmöte som genomfördes i Marrakech under november som en uppföljning av mötet i Paris ledde inte till några egentliga framsteg. Mer pengar ska anslås till de fattiga ländernas åtgärder för att minska utsläppen och skydda sig mot uppvärmningens effekter. Men hur dessa åtaganden ska finansieras lyckades mötet inte enas om. Samtidigt rapporterar FN:s jordbruksorgan FAO om att svår torka har gjort att skörden i värdlandet Marocko i år blev 70 procent mindre än ifjol.

Under det senaste året har följderna av växthusgasutsläppen blivit än tydligare. År 2016 förutspås bli det varmaste året som har uppmätts i världen. Det blir i så fall det tredje rekordåret i rad. Detta i sin tur har lett till att ismassorna i Arktis i år är de minsta sedan mätningarna började år 1979.

Vid första anblicken kan det se oförklarligt ut att så lite har hänt efter avtalet i Paris. De underlag som världens klimatforskare har gett är överväldigande. Klimatförändringarna fortsätter i snabb takt och konsekvenserna i form av extrema väderfenomen, störningar av ekosystem och stigande havsnivåer blir allt mer påtagliga och allvarliga. Varför görs det inte oerhört mycket mer för att minska utsläppen?

Svaret finns i de mest grundläggande mekanismerna i den kapitalistiska världsekonomin. Drivkraften för alla kapitalägare är att göra vinst och investera för att öka sin försäljning. Den som inte satsar på ständig tillväxt riskerar att slås ut i den ständigt pågående konkurrensen. 

Men detta som är logiskt och rationellt ur det enskilda företagets synvinkel blir katastrofalt för mänskligheten. Ta oljeindustrin. Statoil, Exxon, BP och andra storbolag vill naturligtvis utnyttja sina fyndigheter till sista droppen och sälja råolja, bensin och diesel med god förtjänst. Men summan av detta leder till en ohållbar utveckling. 

Ska klimatutsläppen minska på allvar måste godstransporterna i världen minska. Men världens stora lastbilstillverkare tänker naturligtvis istället på hur försäljningen av lastbilar ska kunna öka under kommande år.

På område efter område kolliderar det ekonomiska systemets mest grundläggande mekanismer mot det som är akut nödvändigt om det ska vara möjligt att nå klimatmålen. Att så är fallet är tydligt och lätt att förstå.

De flesta av världens ledande politiker har fullständigt underordnat sig denna logik. Företagen måste få fortsätta att expandera och göra stora vinster. Det gör samtidigt att åtgärderna för att minska utsläppen blir helt otillräckliga.

När miljöministern Isabella Lövin intervjuades i radions P1 inför avresan till Marrakech betonade hon möjligheterna för industrin med en omställning av ekonomin, ett budskap som sedan återkom i hennes tal vid konferensen. Hon talade om den ”Nya klimatekonomins styrka och konkurrenskraft”. I radiointervjun tog hon bland annat upp SSAB:s satsning på att tillverka stål utan att använda kol.

Detta skulle naturligtvis vara önskvärt med en betydligt mer koldioxidsnål ståltillverkning, men det Lövin glömde att säga är att det skulle krävas 20 terawattimmar el för att ställa om den svenska stålproduktionen. Det motsvarar produktionen från tre kärnreaktorer eller 2 000 vindkraftverk.

Helt i linje med denna hållning är entusiasmen stor hos många politiker över att den förnyelsebara energiproduktionen nu byggs ut i snabb takt. Och visst ger detta anledning till optimism. I en färsk prognos från International Energy Agency (en internationell samarbetsorganisation inom energiområdet) väntas ökningen av förnyelsebar energiproduktion ske i snabb takt fram till år 2040, men samtidigt kommer även användningen av kol, olja och särskilt gas också att fortsätta öka. Faktum är att de fossila energikällorna tillsammans väntas öka mer än de förnyelsebara – en utveckling som är fullständigt ohållbar. Det är alltså så att den förnyelsebara energiproduktionen inte ersätter den fossila energin, utan snarare läggs ovanpå denna energiproduktion.

Detta är följden av att borgerliga politiker av olika nyanser aldrig skulle våga utmana kapitalets mer grundläggande intressen. Att säga ”Ja” till företag som vill producera vindkraftverk, eldrivna bilar eller tänkbara framtida utsläppssnåla former av ståltillverkning är enkelt. Att istället ta itu med nödvändigheten att dramatiskt skärpa hushållningen med energi och råvaror är betydligt svårare. Det skulle leda till en direkt konfrontation med kapitalets intressen.

Kan någon föreställa sig att Isabella Lövin skulle säga till Volvo och Scania att ”Nu är det dags att drastiskt minska landsvägstransporterna – räkna med att sälja betydligt färre bilar i framtiden”? 

Sant är att en rad av världens storföretag har avgett löften på klimatområdet. Företag som BMW, IKEA, Microsoft, Google och Coca Cola har lovat att inom en snar framtid bara använda sig av förnyelsebar energi. Vackert så, och säkert bra för företagens image. Men det är inte energiförbrukningen i BMW:s fabriker som är företagets stora utsläppsproblem, utan bilarnas utsläpp och förbrukningen av stål och andra utsläppsalstrande råvaror.

Faktum kvarstår: Så länge det är storföretagens intressen som styr utvecklingen kommer det att vara omöjligt att på allvar ta itu med lösningen av klimathotet.

En av de frågor som det var meningen skulle lösas vid mötet i Marrakech var att finansiera den fond som ska ge stöd för utsläppsminskning i världens fattiga länder. Under konferensen lovade de rika industriländernas förhandlare att anslå 100 miljarder dollar (900 miljarder kronor) årligen. Men var detta belopp ska komma ifrån är ännu oklart, enligt Svenska YLE den 19 november. Jämför detta med hur regeringar i USA och Europa med lätthet har plockat fram mångdubbelt större belopp när det har handlat om att rädda de egna bankerna i samband med finanskrisen år 2008-2009.

Det motsägelsefulla i dagens situation är att förutsättningarna för att på allvar ta itu med utsläppen av växthusgaser aldrig har varit större. Kostnaderna för att producera vindkraft och solenergi har rasat och väntas fortsätta minska. 

Exemplen på hur det går att minska behovet av bilar genom utbyggd kollektivtrafik i städer finns och eldrivna bilar finns i serieproduktion. Kunskaperna om hur bostäder ska byggas så att energiförbrukningen blir minimal har ökat. Trä är ett byggnadsmaterial som minskar utsläppen kraftigt jämfört med stål och betong och som idag skulle kunna användas i en helt annan omfattning än tidigare. 

I länder som Sverige är återvinningen av stål uppe i över 90 procent. Att i global skala lyfta återvinningsgraden av stål och andra metaller skulle ge enorma utsläppsminskningar, eftersom gruvor och smältverk är den industribransch som orsakar de största klimatutsläppen.

När det gäller den globala matproduktionen, som är en annan av de riktigt stora utsläpps­källorna, finns också kunskapen om hur utsläppen ska minskas. En kraftig minskning av storskalig produktion av nötkött skulle exempelvis leda till mycket stora utsläppsminskningar.

Den på kort sikt mest effektiva åtgärden för att minska klimatutsläppen skulle troligen vara att minska de växande inkomstklyftorna i världen. I länder som Sverige kommer en stor del av utsläppen från konsumtionen, och den är extremt ojämnt fördelad. En undersökning i Göteborg av olika typiska hushållsutsläpp visar att en person med hög inkomst i stadsdelen Askim orsakade 50 procent högre utsläpp än en person med låg inkomst i Angered. 

Undersökningen visade också att med ”business as usual” inom klimatpolitiken skulle höginkomsttagarnas utsläpp öka i snabb takt gentemot den övriga befolkningen. Att återinföra förmögenhetsskatt och skatt efter bärkraft – att de som har de högsta inkomsterna betalar mer i skatt – skulle i sig minska utsläppen. Skulle de extra resurserna satsas på investeringar i återvinning, energieffektivisering och kollektivtrafikutbyggnad skulle effekterna bli än större.

Det finns viktiga lärdomar att dra av det som har hänt, eller snarare inte har hänt, under året efter Parisavtalet. Den första är att miljöorganisationer, fackföreningar och andra som på allvar vill bekämpa klimathotet får inte nöja sig med att vara vänliga påtryckare gentemot de egna regeringarna. Det finns vid det här laget otaliga exempel som visar att alla de politiker som sätter sin tilltro till marknaden i grunden kommer att vara oförmögna att lösa problemen. 

För de som vill göra skillnad i klimatarbetet är därför den viktigaste omedelbara uppgiften att i praktiken agera mot nya utsläpps­källor där de dyker upp. Protesterna för att stoppa pipelinebygget Keystone XL och nu senast en ny oljeledning genom North Dakota är exempel på detta. På samma sätt har de framgångsrika protesterna mot utökad kalkbrytning på Gotland och protesterna mot Förbifart Stockholm varit de viktigaste aktionerna för att minska klimatutsläppen i Sverige.

I kampen mot utsläppsökande projekt kommer Parisavtalets mål om högst 1,5 graders temperatur­ökning att vara en viktig tillgång. Vid varje ny motorväg, industri eller köpcentrum måste frågan ställas om detta går att förena med Parisavtalets mål.

Den andra, och lika viktiga, lärdomen är att det finns en grundläggande motsättning mellan kapitalistiska vinstintressen och möjligheten att drastiskt minska klimatutsläppen. En socialistisk politik som är beredd att bryta storföretagens makt över ekonomin kommer att vara nödvändig om Parisavtalets mål ska kunna nås. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!