Filippinerna: Följer Duterte i Marcos fotspår?

2016-08-24 11:50:58

foto: Wikimedia Commons
Duterte driver en auktoritär populistisk politik och liknas vid USA:s högertok Donald Trump.

Att Rodrigo Duterte kom till makten och blev vald till president den 9 maj markerade en tvär vändning i det filippinska politiska landskapet. Duterte har ett rykte kring sig om att vara en stark man och som borgmästare styrde Davao City med järnhand.

Hans skjut-för-att-döda-politik mot påstådda kriminella och drogförsäljare har bragt 1 000 människor om livet de första två månaderna av hans presidentskap, varav hälften av dem utförda av dödsskvadroner. Human Rights Watch riktade stenhård kritik mot detta och beskrev det som en ”statssanktionerad slakt”. Duterte har också hotat med att utlysa undantagstillstånd som ett svar på uppgifterna på att Högsta domstolen kan komma att ingripa för att stoppa hans hårdföra politik mot gatubrott. 

Samtidigt har han skrutit om att han är landets förste ”socialistiske” president och har bjudit in representanter från Filippinernas Kommunistparti (CPP) till sitt kabinett samt använder sig av en populistisk retorik mot utländska gruvbolag och delar av etablissemanget.  

Men hans allians med ex-diktatorn Ferdinand Marcos familj, som fortfarande är en inflytelserik kraft i landets svågerpolitiska system även efter att diktatorn störtades år 1986, har lett till att Duterte har beslutat om ännu ett högkontroversiellt förslag: att tillåta Marcos balsamerade lik att begravas i Manilas Hjältekyrkogård med fullständiga militära hedersbetygelser den 18 september. 

Söndagen den 14 augusti samlades över 1 500 i Rizalparken i Manila för att förkasta denna plan, vilket organiserades av liberaler och några vänstergrupper, samt för att protestera mot de tusentals aktivister som fängslades och torterades under Marcos styre innan ”Folkets Makt”-rörelsen störtade honom. Vi har intervjuat den filippinska socialisten Gabriel om hans syn på vad presidenten representerar.

 

Duterte har jämförts med Donald Trump, en annan oberäknelig högerpopulist. Hur skulle du summera hans politik?

– Likt Trump är han omöjlig att prydligt placera på ett politiskt spektrum. Som bäst är han en populist med mer auktoritära drag. Hans valkampanj red på löftet om en förändring, vilket har betytt olika saker för olika grupper. Upprepade gånger svängde han från vänster till höger i alla frågor, från sina ståndpunkter vad gäller utländska investeringar till hbtq-personers och fackföreningars rättigheter.

– Duterte är först och främst en återspegling av det filippinska politiska tillståndet överlag. De flesta traditionella politikerna (som vi kallar ”trapo”, vilket betyder ”smutsig trasa”) och partierna kandiderar inte på en tydlig politisk plattform, än mindre en klassbaserad sådan. Deras röster beror på deras band till valmaskineriet från det styrande politiska partiet, vilket det än må vara. I provinserna är politiska dynastier värdefulla verktyg för att samla röster, även om de ibland kan stå i opposition till den centrala regeringen.

– Duterte är själv medlem i en politisk klan i södra Filippinerna, vilket gör honom till en representant för denna del av oligarkin. En del av hans attraktionskraft ligger i att han var en kandidat från Mindanao, den ”förbisedda södern”.

– Att politiskt vända kappan efter vinden är också vanligt, eftersom de huvudsakliga partierna inte egentligen står för något utöver sina namn. Att vinna ett val är frågan om att ha de rätta kontakterna och att säga de populära sakerna vid rätt tillfällen.

– För det andra är Duterte ett uttryck för den nuvarande frustrationen mot den politiska eliten, likaväl som han är en produkt av de sociala förhållanden som han har styrt Davao City i Mindanao under i över två årtionden. Han har fått ett rykte om sig som en stark man som får saker gjorda, en skarp kontrast till den avgående Aquino­administrationen som har setts som korrupt och oduglig, trots sina löften om reformer.

– Liknelserna mellan honom och Trump är förståeliga, eftersom valen i Filippinerna och USA ägde rum samtidigt. Parallellerna mellan de globala och lokala förhållandena som gav ett uppsving för båda är slående.

– Referenserna till fascism i Dutertes fall är lite överdrivna. Hans politik tenderar att vara närmare vad som kallas ”starke man”- eller ”caudillo”-figurer i Latinamerika och Sydostasien. Dutertes politik är en auktoritär populism. Han kommer att jobba för att dra säkerhetsapparaten ännu närmre presidenten, samtidigt som han förut har skämtat om att upplösa kongressen.

 

Duterte gick in i valrörelsen sent som en högoddsare. Vilka faktorer tror du gjorde att han kunde segra och var kommer hans stöd huvudsakligen ifrån?

– Under presidentvalskampanjen sågs han inte som ett verkligt hot till de andra kandidaterna, utan sågs som en slags clown. Bara mycket senare förstod folk att han hade en verklig chans.

– Duterte fick stöd från alla sociala grupper, men särskilt bland den lägre medelklassen. På det sättet är detta en slags revolt från medelklassen, förutom att han också fick stöd från ett betydande skikt inom arbetarklassen, särskilt bland fattiga i städerna. 

– Han har också fått stöd av några av de mest reaktionära skikten av borgarklassen, inklusive Filippinernas kinesiska handelskammare, som består av lokala affärsgrupper som har profiterat mindre från den ekonomiska tillväxten de senaste sex åren under Benigno Aquino jämfört med andra delar av kapitalistklassen, som utländska investerare, detaljvaruhandeln och fastighetsmagnater. Detta skikt skulle vilja se en mer effektiv regeringsbyråkrati som bättre skulle kunna skydda sina investeringar genom att kväsa småbrott och social oro.

– Men om man tittar på röstsiffrorna vann han med en ”majoritet” på under 40 procent av de röstberättigade, likt tidigare presidenter också har gjort. Över hälften av de unga röstande stödde honom inte.

– Det är viktigt att påpeka att Duterte inte framkom i kontexten av en öppen ekonomisk kris. Faktum är att valen ägde rum i mitten av en förmodad växande ekonomi – i alla fall om man får tro Världsbanken, Bloomberg och andra utländska kreditinstitut. BNP växte med 6,4 procent år 2015. 

– Ett faktum är också att livet alltid har innehållit kriser och osäkerheter, åtminstone för majoriteten av arbetarklassen i landet. Den ekonomiska tillväxten har alltid varit exkluderande, där vinster har gått till en politisk borgarklass med täta band till eliten – där det i vissa fall har gynnat en liten medelklass i huvudstaden Manila. 

– Verklig ekonomisk utveckling stryps av svågerpolitiken, dynastier, transnationella företag och regionala krigsherrar som dominerar ekonomin. Självförtroendet som Aquinoadministrationen hade i sin egen ”framgång” vad gäller politiska och ekonomiska reformer visar den politiska elitens blindhet och hur fjärmade de var från majoritetens verklighet. Duterte passade perfekt in i det politiska vakuum som vänstern inte kunde fylla. 

 

Vad är Filippinernas Kommunistparti (CPP, maoister) ställning vad gäller Duterte? På vilket sätt kan han få en ”vänster”-stämpel?

– CPP är på intet sätt enade vad gäller Duterte. Dess valformationer lutade mot Grace Poes presidentvalskampanj i första omgången, medan CPP-partiets officiella talesperson Joma Sison alltid har uttalat sig till stöd för Duterte. 

– CPP har odlat fram en lång relation med Duterte i Davaoregionen. Medlemmar av partiet där och CPP:s väpnade gren Nya Folkets Armé (NPA) i södra Mindanao lutade tydligt åt Duterte. Han är känd för att kunna förhandla mellan regeringsstyrkor och NPA i Mindanao, där han till och med har kunnat förhandla fram frisläppandet av politiska fångar från båda sidor.

– CPP:s frontorganisationer kunde vid vissa tillfällen nå uppgörelser med Duterte i att säkerställa vissa politiska landvinningar för småbönder, fattiga i städer och ursprungsbefolkning i södra Filippinerna, särskilt mot storskaliga gruv- och timmerföretag. 

– Men detta är inte Davao idag. Duterte styr ett helt land där mycket pengar, stormakt och vapenkraft spelar mer roll för sittande presidenter än allianser med några vänsterformationer.

– Vissa skikt inom CPP-ledningen anser att Duterte tydligt representerar en chans för en genomförbar fredsprocess som skulle kunna se ett slut på det ”utdragna folkkriget” [gerillakrigsföring på landsbygden] som har skördat över 30 000 människoliv.

– Duterte har gett CPP fyra kabinettposter, bland annat inom arbets- och jordbruksreformsministerierna. Detta på villkoret att NPA lägger ned sina vapen. CPP kringgick den klausulen genom att säga att vem de nominerar inte kommer att vara medlem i partiet per se, men medlemmar i deras lagliga fronter som är ”nationalistiska” och ”progressiva”. 

– Men det är inte bara CPP som hoppar på Duterte-tåget. Ett annat brett ”vänster”-parti, Akbayan, gick med i en koalition av partier som fanns med i Dutertes läger (PDP-Laban) i kongressen. 

– Detta betyder att det inte finns någon verklig opposition inom den självdefinierade vänstern. I båda fallen innebär strategin att tro att vänstern ”vinner” när medlemmar av vissa partier är med i regeringen, snarare än att se deras roll som en möjlighet att lyfta det politiska programmet och föra fram ett tydligt självständigt alternativ för en politisk opposition att komma nerifrån och upp.

– Detta kan inte båda gott för resterna av en redan fragmenterad vänster som fortfarande är kritiska mot Duterte. Om de går längs denna väg kommer ”vänstern” för en lång tid att vara svärtad av en allians med Duterte och urvattna allt vad progressiv politik betyder, vilket är allt Duterte inte är.

 

Utifrån den nya regeringens sammansättning, vad för slags ekonomisk politik kommer att föras och vad kommer detta att betyda för vanligt folk och de fattiga?

– I bästa fall kommer det inte att innebära någon ändrad kurs. Börsmarknaden och investerare drog en kollektiv suck av lättnad efter att Duterte utlyste sin ”8-stegsekonomiska agenda”, vilket är den sedvanliga nyliberala menyn för investeringsliberalisering och skattereformer, med några trevande referenser till jordbruksreformer och industrialisering som man också kunde förvänta sig från tidigare presidenter. 

– I tal inför affärsgrupper har Duterte upprepade gånger åtagit sig att erbjuda ett vänligt klimat för utländska investeringar. Dessutom verkar hans push för federalism garanterat stärka de lokala politiska dynastierna, samtidigt som han favoriserar investerare som vill att delstaterna ska konkurrera med varandra i ett race mot botten vad gäller arbetsvillkor.

– Vad Duterte erbjuder är ett slags nyliberalt auktoritärism – ett styre med en stark verkställare med en utvidgad säkerhetsapparat, samtidigt som teknokrater har hand om ekonomin och ger en progressiv fasad genom att bjuda in medlemmar från ”vänstern” att delta. 

 

Detta var ett val med bara kapitalistiska- och elitkandidater – det fanns inget alternativ som representerade arbetarklassen och de fattiga. Vad är vägen framåt till att skapa ett verkligt vänsteralternativ?

– Vad vi saknade var ett oberoende politiskt alternativ med ett uttryckligt klassbaserat program – ett som avslöjar hur bankrutt vår så kallade demokrati är och visar på orsakerna till det. Sambanden mellan ”vänstern” och Duterte kommer att bli svårt att bryta, särskilt eftersom den senare öppet har beskrivit sig som ”vänsteristisk”. 

– Det finns i framtiden utrymme för en rörelse som i sin tur kan leda till formeringen av nya politiska partier. Detta kan inte bli en återupprepning av ”Folkmakt”, som i grund och botten var rotat i individuella ”hjältar” och falanger inom oligarkin. 

– Att föra fram ett oberoende alternativ kommer förmodligen att innebära en brytning med de traditionella vänsterpartierna. Personligen har jag fortfarande hopp om att broar kan – och måste – byggas med åtminstone några av individerna inom CPP. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!