Mitt uppe i spekulationerna om man stod på tröskeln till ett inbördeskrig, frågade sig statstjänstemännen hur makten skulle överföras till arbetarkommittéerna, vilket de var säkra på skulle hända! Samhällsplanerare, nyhetsbyråer och förlagsanställda anslöt sig till strejken. Galleriägare gav ut deklarationer om att ”Konsten inte är någon marknadsvara!”.Det var uppenbart att de Gaulles folkomröstning inte skulle äga rum. Inga tryckare som var villiga att trycka upp plattformen för den kunde uppbringas i Frankrike, Belgien eller södra England. Konstitutionella kommittén hade otroligt nog tillkännagett att folkomröstningsförslaget var ”grundlagsvidrigt”! Motsvarigheten vore om kungens riksråd eller det brittiska överhuset hade tillkännagivit att regeringens eller dess legala överhuvuds – monarkens – agerande var grundlagsvidrigt.
För att detta organ, en inte obetydlig del av den franska borgarklassen, skulle tillgripa en så pass öppen opposition mot de Gaulles planer, måste situationen ha bedömts som desperat. Dess beslut hade inget att göra med ”grundlagsmässiga överväganden” men allt att göra med borgarklassens rädsla för att de Gaulles planer skulle slå tillbaka på honom själv och på kapitalismen som sådan. Om massorna förkastade hans förslag, skulle en redan mycket inflammerad situation ha förvärrats. Bättre då att invänta ebben – för närvarande var det bästa att försöka förhandla med revolutionens framstötar.
Flodvågen hade svämmat över alla bräddar och brutit igenom fördämningarna. Solidaritetsaktioner genomfördes över hela Europa. Det rapporterades om att italienska hamnarbetare vägrade lossa gods på fartyg från Frankrike som anlände till Genua, Leghorn och Civitavecchia. The Times talade om solidaritetsaktioner från brittiska arbetare på franska firmor. Hamnarbetare i Holland vägrade att lasta av fartyg som hade omdirigerats från Frankrike. Belgiska tryckeriarbetare vägrade att trycka L’Express.
Det revolutionära Frankrike skulle aldrig ha lämnats åt sitt öde och isolerats. Tvärtom skulle en appell till världens alla arbetare ha inneburit dödsstöten för kapitalismen.
Vilken attityd intog toppklickarna i de stalinistiska staterna [Sovjetunionen och Östeuropa]?
Inte förrän den 5 juni tog Sovjetbyråkratin ställning. Observerjournalister kommenterade att ”Det sista Kreml vill ha är en revolution som skulle beröva Ryssland det avsevärda stöd man åtnjuter i form av general de Gaulles utrikespolitik”.
Det som stod på spel var emellertid själva framtiden för de styrande byråkratierna i Östeuropa och Sovjetunionen.
Dessa överväganden måste utan tvekan ha påverkat åsikterna hos de ledande kommunistpartimedlemmarna i Frankrike.
Arbetarna hade kunnat ta makten
Den franska ekonomin stannade upp. Några få arbetare på en eller ett par fabriker experimenterade med att starta upp produktionen under sin egen kontroll, men på det hela taget rådde en stämning av lugn inom industrin och i samhället i sin helhet. Börsen och den franska riksbanken hade varit ute ur leken ett tag vid det här laget. Statstjänstemännen hade inrättat en kommitté för att övervaka sina överordnades förehavanden på finansministeriet.Under de sista dagarna i maj hände det emellertid inte så mycket på den fronten heller. The Economist kommenterade att ”under det extravaganta tumultet var det tyst ifrån makthavarnas sida” och att ”Arbetsgivarorganisationerna är tysta, liksom deras medlemmar”! Endast de politiska dvärgar som ledde det franska kommunistpartiet mässade fortfarande om att det inte var någon revolution de såg utspelas framför sig.
Den 29 maj hade alla arbetarklassens tunga bataljoner förklarat sig vara emot varje form av avtal – gruvarbetarna i norr, Renaultarbetarna, Citroënarbetana, flygplansbesättningar, Berlietlastbilschaufförerna, de anställda på Rhodiaceta Fiber, personalen på Orly- och Le Bourget-flygplatserna.
På morgonen den 29 maj skulle ett regeringssammanträde äga rum. Det ägde aldrig rum! De Gaulle, inkarnationen av själva staten, hade packat sina resväskor.
Han kommenterade denna morgon inför den nya amerikanska ambassadören, Sargent Shriver, om att: ”Beträffande framtiden, herr ambassadör, så är den inte avhängig av oss utan av Gud!”. Därefter lämnade han Paris per helikopter. Innan han gav sig av sägs det att han till en toppstatstjänsteman överlämnade nyckeln till ett kassaskåp där hans politiska testamente förvarades.
”Frankrike har i praktiken ingen regering”, tillkännagav Evening Standard. Arbetarna väntade fortfarande på ett initiativ från sina organisationer.
Allt som hade behövts hade varit ett program för att länka ihop kommittéerna och ta makten. En artikel i 1968 års juniupplaga av Militant (idag The Socialist) förklarade att:
I varenda butik, på varenda fabrik och arbetsplats skulle arbetarråden på ett naturligt sätt vara den dominerande organisationsformen. Etablerade på en lokal nivå skulle de kunna sammanstråla på distriktsnivå och på riksnivån skulle de organiserade grupperna kunna samlas så att den omfattade alla arbetande – massornas parlament. Där skulle folkets vilja kunna uttryckas och folkets krav framföras; verklig demokrati till skillnad från den skendemokrati som jonglörerna i Nationalförsamlingen står för.
Genom att ta upp arbetarnas, böndernas och medelklassens krav, skulle det bli möjligt att samla dem bakom behovet av en drastisk förändring, behovet av ett socialistiskt samhälle. Väl vid makten skulle arbetarråden, till vilka alla företrädare skulle vara direkt val- och avsättningsbara, gå ifrån att vara instrument för kampen om makten till att bli organ för massornas självförvaltning och kontroll. Detta är vad de franska arbetarna strävar efter, vilket kapitalets strateger på ett så slugt sätt förstår. Det enda som står emellan kapitalet och dess utplåning är ledarna för massorganisationerna.
Kommunistpartiets toppar syftade just precis till att förhindra att kommittérna länkade ihop sig med varandra. Det fanns ingen nationell samordningskommitté – inget centralt arbetarråd – och arbetarna förblev isolerade.
Dubbelmakt
Inte ens en massiv generalstrejk som den i Frankrike 1968 ger automatiskt arbetarklassen makten. Den lyfter bara fram frågan om makten bland arbetarna och deras organisationer. Två statsapparater kämpar om makten över samhället.På den ena sidan står den försvagade borgerliga staten som raglar under revolutionens slag. De Gaulles landsflykt var det mest talande exemplet på hur bräcklig tilltron till den borgerliga staten var.
Makten faller emellertid inte ner i famnen på arbetarklassen likt en övermogen frukt från ett träd! Den måste gripas. Historien har visat att en generalstrejk som inte leder till ett övertagande av makten är som en demonstration med korslagda armar. Generalstrejken måste vara den utgångspunkt från vilken man organiserar, samordnar och bekräftar vad massan redan har påbörjat; en konkret plan för upprättandet av en ny arbetarstat.
Det revolutionära partiets huvudroll i en sådan här situation är att förstärka massornas känsla av sin egen makt, att medvetandegöra vad som på en omedveten nivå redan finns i människors sinnen. Såvida inte en systematisk och orubblig plan för gripandet av makten förbereds och genomförs i god tid, kommer oundvikligen en ebb att sätta in. Massorna förlorar tron, börjar sjunka ner i passivitet och kontrarevolutionens krafter börjar sticka upp huvudet. Om rörelsen inte går framåt mot en revolution kommer den att gå tillbaka och göra det möjligt för reaktionen att få övertaget.
De Gaulle kom tillbaka till Paris den 30 maj. Senare under dagen höll han ett fyra och en halv minuter långt tal till nationen. Med en plötslig mirakulös styrka tillkännagav han att folkomröstningen var inställd, Nationalförsamlingen upplöst och att allmänna val skulle äga rum i juni månads tredje vecka. Han tillämpade en skrämma-med-hotet-från-de-röda-taktik. ”Landet”, sade han, ”hotas av en kommunistisk diktatur”. Hans favorituttryck ”Mig eller kaos” plockades fram och dammades av, som ett eko av de franska Bourbontyrannernas slagord – ”Efter oss syndafloden”. Han uppmanade öppet till ”medborgaraktion” genom de återuppståndna reaktionära republikanska kommittéerna och hotade med användandet av ”andra medel” om och när det skulle bli nödvändigt.
Revolutionen dömdes till att börja rullas tillbaka, men inte ens nu var frågan ännu avgjord. Trevande sig tillbaka till säker mark började alla de gamla reaktionära elementen i samhället att krypa fram ur sin hålor. Uppemot en miljon, företrädvis äldre och medelklasstyper, bussades in från hela landet för att marschera på Paris gator på dagen för de Gaulles återkomst:
”Generalen hade knappt hunnit avsluta, innan hans anhängare flockades till sin egen demonstration. De uppskrämda, de frustrerade … som hade skummat av indignation under de senast föregående veckorna fyllde upp Place de la Concorde, redo att marschera längs med Champs Elysées mot Triumfbågen … Det var den heliga föreningen av högerns alla nyanser.” (Daniel Singer, Prelude to Revolution)
Då arbetarledarna inte klarade av att tillhandahålla någon bestämd vägledning för att få revolutionen att gå framåt, flöt allt det gamla skräpet upp till ytan.
Det framkom att de Gaulle hade ”försvunnit” till Baden-Baden för överläggningar med de franska armécheferna, inklusive general Massu, kommendant för en fransk truppstyrka på 70 000 man i Tyskland.
Detta var generalens sista utväg. Han kunde bara tänka i termer av militära manövrer och insättandet av trupper.
Evening Standards Pariskorrespondent, Sam White, avslöjade senare att de Gaulle ”krävde arméns ovillkorliga lojalitet mot regimen, och talade sedan om för Massu att i händelse av en revolution i Paris skulle republikens president etablera sin regering på Rhens västra strand”.
Löftena om militärt stöd hade delvis återupprättat general de Gaulles moral, men den militära utvägen övervägdes uppenbarligen som en sista desperat åtgärd i fall allt annat skulle misslyckas.
Den mest avgörande faktorn för de Gaulle var emellertid kommunist- och socialistpartiledarnas skamliga roll. Inte ens de kapitalistiska strategerna kunde föreställa sig att dessa så kallade arbetarledare skulle tacka nej till att gripa makten, trots att masskampen erbjudit dem att ta över samhällsrodret.
Inom 24 timmar hade de Gaulle gjort comeback. Vad var förklaringen?
”När han tillkännagav att staten fortfarande fanns där, föreföll kommunisterna nästan lättade”, skrev The Economist (den 1 juni 1968). Kommunistpartiet kunde ha tagit makten; den föstes i armarna på dem av arbetarnas mäktiga rörelse, men de vägrade att ta den. Det var de som tillät de Gaulle att ta tillbaka initiativet.
De Gaulle påbörjade nu valkampanjen genom att göra sig kvitt ett antal ministrar som inte redan avgått, och fortsatte med att påbörja sin sjukligt antikommunistiska kampanj.
Kommunistpartiet gick å andra sidan ivrigt in för valkampanjen. Istället för en satsning på att ta makten, välkomnade de valet som ett tillfälle för folket att få göra sin röst hörd – som om det inte redan hade klargjort sina önskemål på ett absolut klart och tydligt sätt!
Kommunistparti utan alternativ
I valkampanjen tonade det ner alla socialistiska aspekter av sitt program. Värst av allt var att de försökte paradera i sina fienders kläder – patriotism, anständighet, respektabilitet – med den ”inspirerande” parollen: ”Mot oordning, mot anarki, rösta på kommunisterna”. Det använde hellre den franska borgerliga republikens flagga än den internationella arbetarrörelsens röda fana.Istället för att argumentera för arbetardemokrati på grundval av förstatligande av monopolen under arbetarnas demokratiska kontroll och styre som det enda sättet att garantera arbetstidsförkortning, högre levnadsstandard, nya bostäder för arbetarfamiljer m m, argumenterade det för en ”Ny demokrati som kommer att öppna vägen till socialism”.
För att kunna säkra segern i valet i juni 1968, skulle kommunistpartiet ha behövt argumentera för en kommunistisk-socialistisk regering på ett program för förstatligande av storbolagen och bankerna. De kunde ha ställt den planerade ekonomins ”ordning” mot den kapitalistiska marknadens ”anarki” – socialistisk demokrati i motsatsställning till ”Kapitalismens kosmopolitiska konspiration”, som Marx uttryckte det.
De kunde ha fört fram ett program för att attrahera småbönder, butiksägare och småföretagare, inkluderat skuldavskrivning, tillhandahållandet av förmånliga lån och ekonomiskt stöd, vilket skulle ha dragit in dessa grupper bakom arbetarpartiernas banér. Istället försökte de konkurrera med de Gaulle på hans hemmaplan.
Valresultatet
Valutgången bevisade att när klasserna polariseras, vilket de så dramatiskt gjorde under generalstrejkens gång, då vinner de partier som tydligast uttrycker deras klassintressen mest. Det lilla centristiska partiet PSU, som hade talat om ”arbetarmakt” och som hade beskrivit situationen i slutet av maj som ”fördelaktigare än någonsin för att införa socialism”, fördubblade sitt röstetal från 495 412 år 1867 till 874 212 nu.Kommunistpartiet tappade 604 675 röster och hälften av sina mandat (i juni 1967 hade det fått 5 039 032 röster). Vänsterförbundet förlorade ungefär lika många röster, 570 107, och behöll bara 57 av sina tidigare 118 mandat. Detta utgjorde det värsta fallet någonsin i röstetal för socialister. Senare under året bröts Vänsterförbundet upp och i valet året därpå fick spillrorna av SFIO (Socialistpartiet) bara 4 procent av rösterna!
Gaullisterna fick nästan exakt det antal röster som vänstern hade förlorat – 1 214 623 stycken. Hur kunde detta hända? Kommunistpartiet hävdade att ett stort antal gaullister som inte hade röstat på 20 år nu hade slutit upp bakom sin general. Hur kunde det ske?
Under strejken hade alla de tvivel som arbetarna tidigare haft om att de skulle kunna förändra samhället försvunnit. Om utgången av strejken hade blivit en annan, skulle de ha bevisat för sig själva och omvärlden vad de var kapabla till. Men så snart rörelsen började gå tillbaka, när de återigen blev tvungna att böja sig under oket, kom tvivlen oundvikligen tillbaka. Rädslan för det okända är något som utnyttjas av kontrarevolutionen i dess propaganda. Såvida denna inte energiskt motarbetas av revolutionens propaganda, kommer den att ha en effekt.
Det gaullistiska valsystemet var naturligtvis kraftigt vinklat till nackdel för arbetardistrikten i Frankrike och i synnerhet mot ungdomarna. De fem miljoner 16-21-åringar som i snabb takt hade politiserats hade ingen rösträtt i valet. Till och med de 200 000 som hade uppnått rösträttsåldern på 21 år under de tre föregående månaderna utestängdes därför att man använde gamla vallistor.
Utformandet av valkretsarna till favör för landsbygdsområdena gjorde att en kommunistisk kandidat för att ta ett mandat i genomsnitt måste få 135 000 röster, medan gaullisterna endast behövde 27 000 röster! Inte desto mindre hade gaullisterna endast några få månader före majhändelserna förväntat sig att förlora stort i det kommande valet, trots att valsystemet gynnade dem. De borde ha lidit ett omfattande och permanent nederlag efter en så omfattande våg av oroligheter.
Istället återhämtade sig, tack vare kommunistpartiets fega ställningstagande, inte bara gaullismen, utan också de Gaulle själv och kapitalismen som sådan – åtminstone tillfälligt. Ställda inför valet mellan kommunisternas och gaullisternas respektive ”lag och ordning”-anspråk, föredrog uppemot en miljon väljare den djävul de redan kände till – experten. För de Gaulle personligen skulle dock segern visa sig vara av Pyrrhuskaraktär.
Lärdomarna av maj ’68
De som har intresse av att dämpa och förringa arbetares och ungdomars kampberedvillighet säger, med hänvisning till maj ’68, att det inte lönar sig att kämpa; det slutar ändå bara med att reaktionen stärks!Arbetarna kan å andra sidan tillåta sig att känna sig enormt optimistiska utifrån vad som hände. I händelsernas mitt fick de se en glimt av framtiden.
I slutet på maj 1968 var ett nytt samhälle på väg att födas. Ett revolutionärt parti skulle inte ha behövt organisera en våldsam resning. Den enda ”styrka” som hade behövts under dessa omständigheter skulle ha bestått i att använda sig av styrkan vid rätt tillfälle.
Tio miljoner arbetares generalstrejk hade redan gjort grovjobbet i fråga om att överföra makten från en klass till en annan. Varför kasta bort ett sådant tillfälle och börja om från början med ett val och statens och medias hela makt tillbaka i kapitalisternas händer?
Det franska kommunistpartiet, som högljutt förespråkade valarenan, var inte ens kapabelt att använda sig av valet på ett revolutionärt sätt för att driva en kampanj för en socialistisk samhällsomvandling!
Det fanns grupper som hade hamnat i förgrunden under studentkampen och som såg situationen i Frankrike som revolutionär. De var till exempel de moderna blanquister som föreställde sig att en grupp av modiga revolutionära kämpar skulle kunna ersätta arbetarklassens massaktivitet med sig själva. Många, inklusive maoister och en del som gjorde anspråk på att vara trotskister, attraherades av den felaktiga idén om att ta till Che Guevaras och Fidel Castros gerillametoder i Europas städer! I konsekvens därmed byggde de inte upp några stödjepunkter på fabrikerna.
Under gatustriderna i maj gav de ungdomar som hade grupperat sig omkring Pierre Frank och Ernest Mandel i JCR [medlemmar i den franska motsvarigheten till socialistiska partiet i Sverige] prov på avsevärt mod och organisatorisk uppfinningsrikedom. De tvingades dock dra den slutsats som Trotskij hade förklarat årtionden innan dess, nämligen att ”Även den mest heroiska intelligentia är ingenting utan massorna”.
Även då de vände sig till arbetarna på fabrikerna för att få stöd gick de dit med en arrogant attityd, inte med den ödmjukhet som Lenin och Trotskij alltid framhöll. De fördömde kommunistpartiet så fort de hade möjlighet till det, utan att tålmodigt förklara ursprunget till dess lednings misstag.
Den franska arbetarjätten reste sig upp i maj 1968. Den sprängde varenda boja som höll den fjättrad med hjälp av ren och skär råstyrka. För att dräpa fienden – kapitalet – behövdes dock ett skarpvässat svärd – ett revolutionärt parti med ett klart, tydligt och beslutsamt ledarskap.
Berövad ett sådant vapen skulle denna jätte ännu en gång komma att tvingas ner på marken, men inte utan en Herkulesliknande kamp. Fienden drog in med alla sina vapen till förfogande, inklusive statens styrkor och paramilitära organisationer som Occident.
Värst av allt var den roll som ledningen för arbetarnas egna organisationer spelade, de hjälpte bossarna med att fästa repen och driva in pålarna. Många arbetargrupper sparkade friskt bakut mot försöken att slå dem i bojor. En vecka efter att valet utlystes var över fem miljoner arbetare fortfarande ute i strejk. Två veckor senare nästan två miljoner. Ända in i juli höll vissa grupper fortfarande ut.
The Economist kommenterade att vem som än vann valet skulle stå inför en svår ekonomisk kris och tvingas låta inflationen äta upp de löneökningar som arbetarna hade kämpat sig till. Den 30 maj argumenterade Banque de France emot stöd till francen. Man ville att den skulle falla för att öka franska varors konkurrenskraft på världsmarknaden, vilket i sin tur skulle leda till prisökningar på hemmamarknaden. Francen nådde sin lägsta nivå sedan 1958. Beräkningar på ett underskott på motsvarande 400 miljoner dollar ansågs vara tilltagna i underkant.
En miljon arbetare strejkade fortfarande när den första valomgången ägde rum i den tredje veckan i juni. Lycéeleverna återvände inte till skolorna ens vid den normala terminsstarten i september. CGT undertecknade emellertid till och med avtal där man godtog en ”återhämtning” som skulle göra det möjligt för den franska industrin att ”hinna ikapp”. Den årliga produktivitetsökningen sköt i höjden från 7 till 12 procent, men priserna steg också.
Generalstrejken blev en seger i termer av flera sociala förbättringar, men löneökningarna och bonusförmånerna undergrävdes oundvikligen av inflationen. Många arbetsplatsöverenskommelser revs också upp av hämndlystna företagsledningar.
Från kapitalisternas synvinkel sett var man tvungen att ta tillbaka eftergifterna. Från arbetarnas synvinkel sett skulle en kamp på det politiska planet bli nödvändig.
Under en enda månad år 1968 lärde sig arbetarna mer än de hade gjort på årtionden tidigare. De hade genomlevt ett snabbt uppvaknande av alla slags ambitioner att utveckla sina talanger och förmågor. De hade genomgått en snabb politiserings- och radikaliseringsprocess. Ett mycket större intresse än tidigare för politik hade väckts. I sökandet efter ett forum för politiska diskussioner vände sig arbetare och ungdomar fortfarande till sina traditionella organisationer. Arbetare vill om och om igen testa sitt ledarskap fullt ut, med en lojalitet som visar på en väldigt hög grad av motstånd.
Arbetarna vände sig till fackföreningarna och kommunistpartiet. Under händelsernas gång hade de lärt sig vikten av organisering. De organisationer vars ledare hamnade i förgrunden under händelseutvecklingen hade djupa rötter i arbetarklassen. Arbetarna vände sig till dem trots ledningarnas försök att begränsa deras initiativ och behålla apparaterna under sin kontroll. Det fanns inget alternativt marxistiskt massparti.
Kommunistpartiets medlemstal ökade till 55 000 under 1968. Enbart under maj månad anslöt sig 15 000 nya medlemmar.
Arbetare gick in i kommunistpartiet därför att de betraktade det som ett parti för revolution, utan att fullt ut ha förstått dess roll i förrådandet av deras intressen. Ökningen av medlemsantalet i kommunistpartiet var dock ingenting jämfört med vad man haft inom räckhåll; inte 50 000 utan miljontals nya medlemmar skulle ha kunnat strömma in i kommunistpartiet om man hade vågat stå på de revolterande arbetarnas och studenternas sida.
Under den ryska revolutionens första år ökade bolsjevikpartiet i storlek från 8 000 medlemmar efter februarirevolutionen till 240 000 medlemmar i oktober – en trettiofaldig medlemsökning.
Å andra sidan gjordes det omfattande uteslutningar ur kommunistpartiet och av CGT-medlemmar som kritiserat ledningen. Och fler interna konvulsioner och omvälvningar skulle utan tvekan komma att följa.
CFDT fördubblade sitt medlemsantal – belöningen för att det ställde sig till vänster om den kommunistiska fackföreningsfederationen under händelsernas gång. De hade i högre grad svarat på stämningarna bland de strejkande och hade fört fram radikalare krav.
För Frankrikes arbetare medförde majhändelserna både segrar och nederlag; man fick igenom delvisa segrar och led delvisa nederlag.
Genom att arbetarna hade visat sådan styrka och beslutsamhet hade omfattande eftergifter avtvingats arbetsgivarna och deras regering, vilket gav en idé om vad som skulle kunna uppnås genom massaktioner. Kapitalisterna var tvungna att betala på kort sikt i form av betydande ekonomiska eftergifter. Makten borde dock ha legat i arbetarnas händer. Nu var den istället tillbaka hos de gamla härskarna.
Arbetarna var tvungna att vänta i ytterligare tretton år efter storstrejken innan de fick uppleva en valseger för socialist- och kommunistpartierna i ett president- och Nationalförsamlingsval.
Efter nederlaget 1968, först utanför parlamentet och sedan i det påföljande valet, kände sig arbetarna modlösa. Tvivlen kom tillbaka. De hade kanske hoppats på för mycket? Var deras drömmar utopiska?
Miljontals människors förhoppningar väcktes under 1968 – långt bortom deras vanliga förväntningar på livet, bortom de dagliga plånboksfrågorna. De franska arbetarna hade år 1968 långt mer erfarenhet och hade teknik och kultur på en långt högre nivå till sitt förfogande än vad arbetarna som gjorde revolution i Ryssland 1917 hade. Deras framgångar skulle ha kommit att ligga på en ännu högre nivå. Deras egen fantasi och egna talanger skulle ha kunnat börja blomstra på ett historiskt ännu oemotsvarat sätt.
Nya ”maj 1968” ligger och lurar precis under ytan i det franska samhället.
År 1986 gick skolungdomar, gymnasieelever och universitetsstudenter i Frankrike ut på gatorna i protest mot nedskärningarna i utbildningsbudgeten. Denna gång räckte blotta hotet om att fackförbunden skulle utlysa generalstrejk för att den nyligen valda högerregeringen under Chirac skulle tvingas till en förödmjukande reträtt. En av de fackliga ledarna hörde faktiskt av sig privat till Chirac för att påminna honom om 1968!
Liknande händelser i Spanien 1986 och i början av 1987 visade hur ungdomar som hade mobiliserat bakom ett kravprogram arbetade fram stöd, aktivt deltagande och också stöd för sin egen sak. Båda ländernas historia har bevisat, och kommer gång på gång att åter bevisa, att europeiska arbetare har en enorm vilja att vinna mot alla odds – att kämpa för herraväldet över sitt eget öde.
Idag har arbetarklassen en ännu större tyngd i samhället än vad den hade år 1968. Livsvillkoren är om något ännu mer explosiva. En process av avindustrialisering har gjort att antalet arbetslösa nu är fem gånger större än det var år 1968 och har lämnat efter sig sociala öknar på många håll i Frankrike. En särskild kris existerar för invandrararbetare och för dem som går ut skolorna. Eldfängt material, i termer av vrede och missnöje, har lagrats upp och arbetarna och de unga har dragit lärdomar av sina nyligen gjorda erfarenheter på både det fackliga och politiska planet. Nästan vilken incident som helst skulle kunna orsaka en ny explosion.
Nya massrörelser likt maj ’68 står på dagordningen
Rörelser liknande den som inträffade 1968 kommer otvivelaktigt att äga rum och kommer, inom ramen för dagens världssituation, att bli av ännu mer monumental betydelse. När nu världens ekonomier fortsätter att röra sig ännu mer i riktning mot kris, finns det inget land där stora motsättningar och explosiva situationer inte har utvecklats. Storbritannien, som faktiskt långt ifrån är något undantag, skulle kunna landa närmast en explosion under den kommande perioden. Ett nytt ”1968”, var det än inträffar, skulle oundvikligen få enorma internationella återverkningar. Det skulle sprida sig som en präriebrand.En sak bevisades mer än någonting annat av de franska händelserna – att nya generationer energiskt och entusiastiskt kommer att ta upp kampen på nytt. Frankrikes arbetarklass, i synnerhet de unga inom den, som har fina revolutionära traditioner, kommer att gång på gång sätta sig i rörelse i kraftfull kamp för att förändra det samhälle de lever i.
De kommer att sätta sig i rörelse för att omvandla och återomvandla sina organisationer till kraftfulla vapen för förändring. Styrkorna för ett revolutionärt massparti kommer inifrån arbetarklassens gamla organisationer – kommunistpartiet och socialistpartiet (som nu har det större stödet i val av de båda). Utan en utveckling mot ett massparti med ett marxistiskt program och ledarskap kommer den franska revolutionen att bli en stormig, långvarig och utdragen historia.
En period öppnades upp under 1968 som liknar perioden av upp- och nedgångar under den spanska revolutionen mellan 1931 och 1937, om än ännu mer utdragen. ”Revolutioner tar väldigt långa andetag”, som den tyske socialistiske pionjären Franz Mehring uttryckte det.
Det bästa sättet för arbetare och ungdomar att förbereda sig inför framtiden är genom att dra alla de lärdomar som finns att dra ur den föregående kampens historia.
I den revolutionära masskampens drivhus kan marxismens styrkor växa väldigt snabbt. Utrustade med korrekta idéer och ett korrekt program kommer de att kunna gå framåt med självförtroende. Det kommer att vara ett privilegium att få uppleva och aktivt delta i nästa ”1968”.
Den franska revolutionen har haft sin generalrepetion. Under den ryska revolutionen talade den tyska marxisten Rosa Luxemburg om att känna ”blåsten storma runt öronen”. Hon skrev också: ”Vi lever i tider då allt som händer är värt besväret”.
Det kommer att vara lika sant för det tjugoförsta århundradet som under 1900-talet.
I Frankrike kommer ett det verkliga livets drama att utspela sig. Det kommer inte bara att omvandla det franska samhället och avsluta den revolution som påbörjades år 1968. Det kommer också att uppfylla de franska arbetarnas aspirationer, som har frustrerats under två århundraden. Det kommer att öppna upp ett nytt kapitel i världshistorien, som kommer att leda direkt till socialismens globala genombrott.
När den franska revolutionens gamla mullvad åter dyker upp till ytan igen och segern är säkrad, kommer som Marx skrev i Louis Bonapartes 18:e Brumaire; ”Europa att hoppa upp från sin fåtölj och glatt utropa: ’Bra grävt, gamle mullvad!’”.
Clare Doyle
