Arbetarna och studenterna styrde, men ”kommunisterna” svek rörelsen och la tillbaka makten i borgarklassens händer.
Majrevolten i Frankrike 1968 skakade hela det kapitalistiska etablissemanget. Massmöten, demonstrationer och organisering underifrån visade vägen och hade potentialen att förändra hela historien. Men ”Kommunist”-partiets historiska svek räddade kapitalismen.
Den 24 maj 1968 var tio miljoner arbetare ute i strejk, den dittills största generalstrejken någonsin och en av majrevoltens höjdpunkter. Samma dag försökte Frankrikes president Charles de Gaulle hålla ett tal till nationen, men ingen såg det – de tv-anställda var i strejk. Det hördes bara på radio med de strejkande radioarbetarnas tillåtelse.
Talet gladde ingen. Till och med Gaullister slöt upp i uppmaningen om att Gaulle borde avgå, och Konstitutionsrådet varnades om att de kunde få en avgångsansökan.
Polisens stormning av barrikaderna samma natt blev den våldsammaste dittills. Men arbetare och studenter stod kvar längs barrikaderna sida vid sida.
De fackliga ledarna gick in i samtal med regeringen lördagen den 25 maj. De fackliga ledarna ville desperat få ett slut på strejken som de inte kunde kontrollera. Till slut gick cheferna med på betydande löneökningar, kortare arbetsdagar och utökad semester.
Georges Séguy, generalsekreterare för det ”Kommunist”-ledda facket CGT, tog ”överenskommelsen” till Renaults bilfabrik i Billancourt – ett enormt styrkefäste för CGT. Inom loppet av några minuter buades han ut. Fabrik efter fabrik avvisade budet. Som Clare Doyle skriver i France 1968: Month of Revolution ville arbetarna ”ha mer än bättre löner. Omvandlingen av hela deras liv var inom räckhåll”.
Måndagen den 27 maj i Charléty Stadium i Paris var 50 000 ihoppackade i ett massmöte organiserat av studentfacken. Skandalöst nog sa Kommunistpartiet åt folk att hålla sig borta!
Onsdagen den 29 maj skrev tidningen London’s Evening Standard om de Gaulle att ”alla konstitutionella vapen som han själv smidde för att skydde sin regim i just en sådan här kris är nu bara en bunt paper, till och med folkomröstningsvapnet är värdelöst” (…) ”Strejkerna har antagit en politisk karaktär ämnad att störta regimen (…) iunder sådana omständigheter kommer inte ens det mest generösa budet att accepteras.”
Ett ministermöte skulle hållas samma dag, men ställdes in – de Gaulle hade försvunnit. Många år senare berättade dåvarande premiärminister Georges Pompidou: ”I verkligheten hade han drabbats av en moralkris. Då han trodde att detta var slutet valde han att dra sig tillbaka. När han anlände i Baden-Baden var han beredd på att stanna länge.”
Han mötte den 70 000 man starka franska armén utstationerad i Tyskland och krävde dess lojalitet. General Jacques Massu lovade det, även om många av hans soldater hade andra idéer.
Men eftersom ledningen för de stora arbetarorganisationerna fortsatt gjorde allt för att hålla tillbaka rörelsen och inte mobiliserade till att gripa makten, ej heller jobbade för att aktivt länka ihop och överföra makten till de demokratiska arbetar-, student- och bondekommittéerna runt om i Frankrike, kunde de Gaulle och borgerligheten gå till motoffensiv.
De Gaulle återvände till Paris redan dagen efter den 30 maj, nu med nyfunnen styrka och tillräckligt säker i att upplösa parlamentet och utlysa nyval till juni. I sitt tal pratade han om ”hotet från de röda”, att ”landet hotas av en kommunistisk diktatur” och att det är ”mig eller kaos”. Han uppmanade öppet till ”medborgaraktion” genom de återuppstådda reaktionära republikanska kommittéerna och även att använda ”andra medel” om och när det skulle bli nödvändigt. En miljon pro-gaullister marscherade genom Paris efter talet.
I Storbritannien hade The Economist förstått styrkan i arbetarklassrörelsen och generalstrejken. ”I valtermer hade de två stora demonstrationerna ungefär lika stor tyngd, men i tider av sociala uppbrott är det de som kan paralysera ekonomin som har störst tyngd”.
En generalstrejk reser frågan om makten. Vem griper den? Om revolutionen inte gör det kommer tvekan att slå rot, och den gamla ordningen återvänder. Hos de stora arbetarorganisationerna saknades det ett tydligt program framåt för att sopa bort kapitalismen och de Gaulle och även en vilja till att stödja revolutionen fullt ut.
Lenin beskrev fyra villkor som behövs för en lyckad revolution: splittrad härskande klass, medelklass vunnits över till arbetarkampen, polis och militär vacklar, samt att det finns ett massarbetarparti. De första tre nådde möjligtvis en högre nivå i Frankrike än någon annanstans i historien hittills. Den härskande klassen var splittrad och medelklassen var inte längre en bas för stöd till kapitalismen. Många inom medelklassen hade vunnits över och till och med anslutit sig till strejken.
Polisen och armén, kapitalismens sista skyddslinje, vacklade. Det pratades om en polisstrejk den 23 maj. Det var myteri på hangarfartyget Clemenceau i slutet av maj.
Soldater upprättade kommittéer för att hindra armén från att användas mot strejken. Ett regementes kommitté nära Strasbourg gav ut flygblad med löftet av de ”aldrig kommer skjuta mot arbetare”.
Arbetarklassen var villig att gå hela vägen och ta kontroll. Men ett massarbetarparti med en ledning villig att ta revolutionen till en framgångsrik slutsats saknades i Frankrike – vilket är det fjärde och viktigaste villkoret för en framgångsrik revolution.
Däremot hade tidningen The Standard rätt när de den 29 maj skrev att ”situationen idag kan summeras i ett fåtal ord: detta är ett skolexempel på en revolutionär situation”. Hade det inte varit för arbetarledarnas förräderi hade den härskande klassen inte kunnat ha använda statens styrkor för att slå ner revolutionen.
När tillfället till att gripa makten hade passerat ägde ett brutalt polisvåld rum. Genom hela juni tvingade de arbetare tillbaka till arbetet. Utländska studenter och andra migranter utvisades, och fackligt aktiva trakasserades. Demoraliserade arbetare började återvända till jobbet. Men trots ledningens svek höll vissa ut. Fem miljoner var fortfarande ute i strejk en vecka efter att nyvalet hade utlysts; två miljoner två veckor efter. En miljon strejkade fortfarande under valen den 23 och 30 juni. Några höll ut ända in i juli.
Valsystemet var odemokratiskt. I snitt behövde Kommunistpartiets ombud fem gånger fler röster än en gaullist för att vinna ett mandat, och miljontals studenter, unga arbetare och migranter hade ingen rösträtt. Dessutom kampanjade ”kommunisterna” på valfrågan ”lag och ordning”. De vägrade uppmana till offentligt ägande, demokratisk arbetarkontroll, eller något annat som skulle ha gett de strejkande arbetarna vad de vill ha. Kommunistpartiet lyckades till och med förlora röster jämfört med de tidigare valen, medan gaullisterna gick framåt!
Kommunistpartiet borde ha manat till all makt åt de demokratiska kommittéerna som sattes upp under strejkerna. Men de sa åt arbetarna att förhandla fram bästa möjliga avtal – CGT gick med på ”kom-ikapp-avtal” för den förlorade produktiviteten under strejkerna!
Frankrikes Kommunistpartis agerande motiverades av att försöka skydda den byråkratiska klicken i Sovjetunionens topp från en rörelse som skulle kunna sprida demokratisk socialism runtom i världen. Sovjetunionen uttalade inte ens en åsikt om majrevolten förrän den 5 juni!
Samhällena som styrdes av stalinistiska diktaturer kvävdes av bristen på arbetardemokrati. En lyckad demokratisk socialistisk revolution i ett utvecklat kapitalistiskt land som Frankrike skulle ha spridits som en löpeld. Det var lika mycket ett hot mot stalinismen som det var mot kapitalismen.
Oavsett finns det mycket hopp och lärdomar att hämta ur händelserna i maj 1968, en revolution vid vår dörr. Vi kämpar för ett revolutionärt ledarskap som är redo att kämpa till slutet.
