Frankrike 1968: Moget för revolution

I maj 1968 stod Frankrike på randen till en arbetarrevolution – som i sin tur kunde ha lett till en socialistisk omvälvning i världsskala. Lärdomarna av Frankrike i maj 1968 är oerhört värdefulla för dagens socialister. Det är också viktigt att se vad som verkligen hände i Frankrike i maj 1968, bortom alla myter som borgerligheten har skapat runt dessa dramatiska händelser.

Av Christer Bergström

Att tio miljoner franska arbetare var ute i en politisk strejk som direkt ställde frågan om makten på dagordningen, försöker dagens borgerliga kommentatorer sopa under mattan. Istället framställs en förenklad bild av att det bara var ett ”studentuppror”, och meningen är att det ska leda tankarna till ett politiskt ofarligt ”tonårsuppror”.
Det är sant att studenterna spelade en viktig roll i majhändelserna i Frankrike 1968, men den roll de spelade för händelseutvecklingen har överdrivits – inte minst av många av dem själva.
En vanlig föreställning är att revolutioner bara uppträder som ett svar på djup misär. Detta är något som marxister, som betraktar tillvaron dialektiskt – som ett samspel mellan olika faktorer –alltid har gått emot. Erfarenheten visar att när revolutionära situationer uppstår, är det framför allt i perioder av förändring från en epok till en annan. Men just deras dialektiska svaghet gjorde att många revolutionära grupper under 1960-talet började tvivla på möjligheten av en arbetarrevolution i Europa, på grund av den kraftiga uppgången i levnadsstandarden. T.ex. deklarerade de franska ”trotskisterna” att arbetarklassen i Europa var ”politiskt på reträtt”. Deras analys sade dem att det inte skulle ske några arbetarresningar i Västeuropa på över 20 år, och de satte istället sitt hopp till den anti-koloniala gerillakampen i Vietnam och Latinamerika. Detta var bara några veckor före majhändelserna 1968.
Frankrike 1968 var ett land i kraftig tillväxt. Reallönerna ökade med i genomsnitt 5 procent om året, och industrialiseringen visas i minskningen av den del av befolkningen som livnärde sig på jordbruk – från 35 procent år 1945 till 17 procent år 1965, den snabbaste skiftningen i något västeuropeiskt land vid den tiden. Med detta följde kraftigt ökade förväntningar hos alla samhällsklasser, och detta bäddade för den våldsamma klasskonflikten.

Arbetarklassen
När majrevolten 1968 bröt ut, var det urladdningen av en längre tids upptrappad klasskamp. Det hade egentligen börjat 1963, när gruvarbetarna i nordost hade vunnit en delseger genom sin över två månader långa strejk. Under 1967 och början av 1968 ägde en rad strejker och lockouter rum inom bilindustrin, stålindustrin, skeppsvarv och offentlig sektor. Arbetarkampen möttes av hårt motstånd. Efter 14 000 arbetares 23-dagarsstrejk vid en textilindustri i Lyon sommaren 1967, avskedade företagsledningen nyckelpersoner bland de strejkande. Ännu värre var det vid Peugeotarbetarnas strejk i juni 1967 – då kallade företagsledningen in kravallpolis och två arbetare dödades. I januari 1968 drabbade strejkande bilarbetare i Caen samman med polis på stadens gator under flera dagar i rad.
Dessa arbetarkamper var i huvudsak ”ekonomiska”, men de hade en tendens att driva alltmer åt det politiska hållet. De tre stora frågor som dominerade arbetarklassen i Frankrike i början av 1968 var ungdomsarbetslösheten (hälften av Frankrikes 700 000 arbetslösa var under 25 år), kravet på ett återinförande av 40 timmars arbetsdag och kampen för Västfrankrikes överlevnad. Det sistnämnda berodde på den kraftiga nedgång i levnadsstandarden som drabbade västra Frankrike genom kapitalismens snedvridna utveckling av landet. Medan andra delar av Frankrike utvecklades explosionsartat, upplevde de västra delarna en skarp minskning av levnadsstandarden. De fackliga landsorganisationerna planerade en omfattande serie protestdemonstrationer i Västfrankrike den 8 maj 1968.
Detta var läget när studenterna började protestera. Universitet världen över genomgick i mitten av 1960-talet en omfattande förändring när den stora generation som blivit född under andra världskriget flockades till lärosätena. År 1968 var en tredjedel av Frankrikes befolkning under 20 år, och en halv miljon av dem var inskrivna vid landets universitet – en ökning med 150 procent på bara tre år. Den övervägande delen av studenterna kom från medelklassen. Men studenttiden innebar för dem – liksom för studenter i alla tider – ett kort ögonblick av frisk luft och självständigt tänkande, då de kom ifrån det borgerliga hemmets politiskt inskränkta miljö, och innan de på nytt stängdes in i samma politiska miljö i sina framtida yrkesliv.
Detta var ett internationellt fenomen, och i kraft av sitt stora antal kände dessa ”fyrtiotalister” ett stort självförtroende. Det förekom stora studentprotester över hela världen – i USA, Spanien, Polen, Tyskland, Italien och Frankrike liksom i Sverige. I alla dessa länder revolterade studenter mot auktoritära undervisningsmetoder och krävde större inflytande. Det fanns förvisso ett element av ”generationsmotsättning” i de första studentupproren, och i sättet som de bemöttes.

Studenterna
I början av maj 1968 anklagade universitetsledningen vid Nanterre några av studenterna, inklusive den tysk-franske studentledaren Daniel Cohn-Bendit, för ”störande uppträdande”, och stängde universitetet. När Cohn-Bendit kallade till en demonstration tillsammans med Sorbonnes studenter den 3 maj, möttes de av kravallpolis som fängslade hundratals studenter. De fängslade dömdes till böter och vidare demonstrationer förbjöds.
Studenterna svarade med öppet trots. De spred kampen till gymnasieskolorna, och den 6 maj demonstrerade 60 000 studenter och gymnasieelever i sympati med de fängslade.
De gamla konservativa samhällsskikten i Frankrike levde samtidigt i en känsla av att vara kränkta och sårade. De senaste 20 åren hade de förlorat nästan hela sitt kolonialvälde – ofta under förödmjukande former, som när de militärt drevs ut ur Algeriet och Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja). Många franska studenter hade tagit ställning för de koloniala folkens frihetskamp. Detta var något som reaktionärerna inom statens repressiva styrkor inte hade glömt. Särskilt skiktet av polisofficerare var infekterat av hatiska, högerextremistiska element som såg en ”kommunistisk konspiration” bakom studenternas egentligen ganska oskyldiga – och framför allt naiva – protester.
Detta högerns hat utlöstes under kravallpolisens insats mot student- och elevdemonstrationen i Paris på kvällen den 6 maj. I en orgie av polisvåld blev 739 ungdomar så illa misshandlade att de fick föras till sjukhus. Hundratals andra togs omhand av parisbor. Paris var i chocktillstånd. En opinionsundersökning visade att 80 procent av parisarna tog ställning för studenterna. Men ingenstans kom solidaritetsyttringarna så starkt till uttryck som inom arbetarklassen.

Kommunistpartiet
Här visades omedelbart den stora skillnaden mellan stämningarna hos arbetarklassen och det parti som skulle företräda denna klass. Sedan 1920-talet var kommunistpartiet (PCF) det dominerande partiet inom den franska arbetarklassen. Tragiskt nog var det franska kommunistpartiet ett av de stalinistiska partier i Västvärlden som var mest undergivet diktaten från den konservativa byråkrati som härskade i Sovjetunionen.
Ända sedan de likviderat den marxistiska oppositionen i landet, hade pamparna i Sovjetunionen – från Stalin och framåt – haft ett enda överordnat mål: Lugn och ro. De var nöjda med att ha den makt de hade, och ville inte göra något för att riskera denna makt. Framför allt fruktade de varje genuin arbetarrevolution, som – det visste de – kunde inspirera arbetarklassen i Sovjetunionen att resa sig mot pampväldet. Två gånger inom loppet av nio år – 1936 och 1945 – hade det franska kommunistpartiet följt föreskrifterna från Moskva och agerat för att omintetgöra en socialistisk samhällsomvandling. Nu stod partiet i begrepp att göra det för tredje gången.
Den sovjetiska tidningen Pravda – och därmed även PCF – stämde in i borgarpressens klagotjut och anklagade ”trotskistiska och anarkistiska smågrupper” för att ”hindra studentexamen”. Detta hade en viss effekt på framför allt äldre arbetare, men ett stort antal unga arbetare lyssnade istället på sina egna samveten. I ett beundransvärt exempel på praktisk solidaritet, förenade de sig med de protesterande studenterna i deras nya protestdemonstrationer. De unga arbetarna tog med sig tryckluftsborrar från sina arbetsplatser, och använde dem för att hjälpa studenterna att bygga försvarsbarrikader. Den 10 maj, som senare kom att kallas ”Barrikadernas natt”, byggdes 60 barrikader – vilket gav de äldre arbetarna associationer till resningen mot nazisterna i augusti 1944.
President de Gaulle höll järnhård kontroll över vilka nyheter som sändes ut av statskontrollerad radio och TV, men efter hand trängde de skakande rapporterna om polisbrutaliteten fram i hela landet. De nådde hundratusentals arbetare som redan var ute i kamp. Protestdagen i Västfrankrike ägde rum den 8 maj. Under parollen ”Väst måste leva!” demonstrerade tiotusentals i Brest, Rouen, Nantes, Le Mans, och många andra städer. Den känsla av solidaritet – av att all kamp är allas kamp – som utvecklades, fokuserades till det öde som drabbade studenterna i form av polisbrutalitet.
Under ett starkt tryck underifrån på att agera, utlyste de två fackliga landsorganisationerna, CGT och CFDT, en 24-timmars generalstrejk i solidaritet med studenterna den 13 maj. CGT dominerades av kommunistpartiet och CFDT var den tidigare katolska landsorganisationen som sedermera kom att bilda det nya franska socialistpartiet. Som vi vet var PCF-ledningen emot studentkampen och fruktade en arbetarkamp som tog sig politiska dimensioner. Men det var de unga arbetarnas spontana solidaritet med studenterna som förmådde CGT att ta steget att utlysa denna generalstrejk, i ett hopp om att kunna ta initiativet.

Generalstrejk
Men PCF och CGT hade underskattat arbetarnas kampvilja. Istället för att fungera som en nödventil som återförde arbetarklassen till ordningen, blev 13 maj 1968 startskottet för en revolutionär utveckling. Över en miljon arbetare och studenter fyllde Paris’ gator i en manifestation som var så mäktig att kravallpolisen bara stod vid sidan om och såg på. I ett slag förvandlades Paris. Över hela staden syntes röda fanor, tiotusentals stämmor tog i med ”Internationalen”, och ropen ”de Gaulle mördare!” och ”de Gaulle avgå!” skallade. Trots att huvuddelen av Paris poliskår avdelats till att bevaka arbetarmarschen, uppstod så starka solidaritetsstämningar att antalet begångna brott i Paris den dagen föll markant.
Studenterna gick vidare genom att ockupera universiteten, som förvandlades till färgsprakande forum för ett allmänt uppror. Olika slags kommittéer och församlingar bildades. Generalförsamlingen för Sorbonnes ockupation samlades varje kväll på universitetets amfiteater, och över femtusen personer brukade vara närvarande på dessa möten – där vem som ville i princip hade rätt att tala. Universitetsbyggnadernas väggar, och murarna som omgav campusen, översållades av en myriad av upproriska affischer. Budskapen spretade åt alla håll, som ”Det är förbjudet att förbjuda!”, ”Allt är möjligt!”, ”Arbetare i alla länder, roa er!”, och ”Kreativitet, Spontanitet, Liv!” Rörelsen spred sig som en löpeld, och inom kort var nästan alla Frankrikes universitet ockuperade på liknande sätt.
Samtidigt gick arbetarna, på uppmaning av CGT, tillbaka till sina arbeten. Men de gjorde så högst tveksamt. Många av dem kände att de lärt sig något nytt och omskakande – arbetarklassens enorma kollektiva styrka, och den respekt som hela samhället visar när denna omsätts i verkligheten. En handfull unga metallarbetare vid fabriken Sud Aviation kom att utlösa historiens dittills största generalstrejk.
De var bara några få, men de vägrade att gå tillbaka till arbetet när 24-timmars generalstrejken var till ända. I flera veckor hade de och deras arbetskamrater kämpat mot en arrogant företagsledning som sänkt deras löner för att arbetstiden sänkts till 46,5 timmar i veckan. Den 14 maj tågade de tillbaka till fabriken med stärkt självförtroende, låste in företagsledningen och spelade oavbrutet ”Internationalen” för dem. Sedan bildade de en aktionskommitté för att sprida strejken. Efter några timmar var hela företaget i strejk, och arbetarna hade ockuperat fabriken.
Sud Aviation-arbetarnas radikala initiativ träffade miljontals arbetare över hela landet mitt i hjärtat. Styrkeuppvisningen den 13 maj hade åstadkommit mirakel hos arbetare som tidigare känt sig svaga och hunsade. Den 15 maj spred sig strejkerna och fabriksockupationerna till Renaults bilfabriker, skeppsvarv, lasarett och Odéons nationalteater.

Ockupationer
Den 16 maj vällde strejk- och ockupationsvågen fram med enorm kraft och entusiasm över hela landet. Tio miljoner arbetare lade ner sina arbeten och ockuperade sina arbetsplatser i en gigantisk styrkeuppvisning. Det var arbetarjätten som ruskade av sig åratal av nedvärdering. Röda fanor hissades över ockuperade fabriker. På en av de stora fabriksbyggnaderna på lastbilstillverkaren BERLIET, bytte de ockuperande arbetarna plats på de jättelika bokstäverna så att de bildade ordet LIBERTÉ – Frihet.
Borgarna stod helt paralyserade inför det inträffade. Borgerliga journalister som vant sig vid att betrakta arbetarna som relativt fogliga och framför allt politiskt ointresserade, beskrev med pannorna rynkade av förvåning hur arbetarkollektivet spontant omfattade socialistiska idéer. Sunday Times’ reporter skrev från Renaults gigantiska Billancourt-verk:
”Inne i den enorma tillverkningshallen hålls strejkmöten med 4 000 deltagare varje dag, och stämningen är elektrisk. Tal avbryts av skallande rop med krav på de Gaulles avgång. Ur högtalarna dånar ”Internationalen”, som männen stämmer in i…”
President Charles de Gaulle visade sig totalt oförmögen att förstå situationens allvar när han mitt i allt detta, den 19 maj, reste på statsbesök till Rumänien för att besöka den rumänske stalinistdiktatorn Ceaucescu. Det var först när strejken hindrade leveransen av ett kvarts ton godsaker till de Gaulles och Ceaucescus överdådiga fest i Rumänien, som de två potentaterna – med samma ogillande – insåg att arbetarna tagit över mycket av den verkliga makten i Frankrike.
När de Gaulle sedan återvände till Frankrike den 19 maj, beordrade han polisprefekten i Paris, Grimaud, att sätta in sina styrkor för att bryta ockupationen av två symboliska platser – Odéons nationalteater och universitetet Sorbonne. När Grimaud, som knappast var känd för någon räddhågsenhet, bara skakade på huvudet och sorgset förklarade att händelseutvecklingen inte längre medgav något sådant, bleknade de Gaulle. Från det ögonblicket frågade han sig – liksom alla andra – när arbetarna skulle ta steget till att fullkomligt ta makten i samhället.
PCF och CGT såg med ogillande och fasa på den okontrollerade kampvågen. I Moskva – förment ”kommunismens högborg” – teg ledningen, som behärskades av samma känsla som sina kollegor i Frankrike. Stalinisterna kontrollerade inte rörelsen, och kunde heller inte göra det. Situationen var komplicerad. Genom traditionen åtnjöt PCF ett stort förtroende hos arbetarna, men förtroendet var inte så stort att partiet skulle ha kunnat stoppa hela kamprörelsen. Vad stalinisterna däremot kunde göra var att splittra.
Stalinisterna utnyttjade arbetarnas skepsis gentemot borgare till att utså tvivel mot studenternas motiv. De avrådde – med framgång – arbetarna från att delta i studenternas planerade demonstration vid det statliga Radio- och TV-huset, och varnade dem från att släppa in studenterna i de ockuperade fabrikerna:
”Studenterna vill komma in i fabrikerna för att förstöra maskinerna”, ljög de medvetet. Med resultat att studenterna inte släpptes in.
Trots att deras organisationer, PCF och de fackliga landsorganisationerna, i realiteten var emot kampvågen – något som ingen av dem vågade erkänna offentligt – började arbetarna spontant formera början på bygget av socialism. Denna process hann längst i provinsen Loire Atlantique, där arbetare, bönder och även studenter tog över beslutsfattandet. I provinshuvudstaden Nantes tog den Allmänna Strejkkommittén kontroll över all in- och utgående trafik. Bensinkuponger och resetillstånd utfärdades till förare som under strejken transporterade nödvändigt gods till arbetare från gårdar i området. Strejkande arbetare och studenter tog sig ut på landet för att hjälpa bönderna med potatisskörden, och arbetarkvinnor organiserade matdistributionen.
Efter att ha befunnit sig i ett fullständigt paralyserat tillstånd i fem dagar efter sin återkomst från Rumänien, samlade sig president de Gaulle till att hålla ett TV-tal till nationen den 24 maj. Den enda haken var att ingen kunde se det – de strejkande TV-arbetarna sände aldrig talet!

Värsta hökarna
I det läget beslöt sig de värsta hökarna inom den franska regimen för att sätta in våld. Den natten utlöste specialstyrkor inom polisen en våldsorgie mot barrikader som hölls – återigen av arbetare och studenter gemensamt – i städer över hela landet. Det resulterade i 1 500 skadade och två dödade – en yngling i Paris och en polis i Lyon – utan att flytta tillbaka arbetarnas positioner en millimeter. Men naturligtvis blev arbetarna och studenterna skakade av allt våld, och regimen och stalinisterna utnyttjade detta till att sätta sig i förhandlingar. I två dagar satt de och förhandlade, vilket vore fullkomligt absurt i den situationen om kommunistpartiet varit ett verkligt revolutionärt parti.
Den enda faktor som saknades för att en verklig socialistisk revolution skulle äga rum, var ett revolutionärt parti i ledningen för arbetarkampen, ett parti som artikulerade det som arbetarna egentligen kämpade för. Utan tvekan hade arbetarmassorna i Frankrike i maj 1968 reagerat med entusiasm och samfälld stödaktion om ett sådant parti hade sagt rent ut att det var fråga för arbetarklassen om att ta makten. Grundat på Lenins program och en sammanlänkning av sina egna strejkkommittéer hade de franska arbetarna i maj 1968 kunnat gå vidare till den mest avancerade form av demokratiskt arbetarstyre som världen någonsin skådat. Det är dessutom inte uteslutet att de hade kunnat göra så nästan helt utan blodsspillan, likt Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917.
Från olika håll inom den franska krigsmakten kom rapporter om att olika soldatkommittéer deklarerade sin solidaritet med de kämpande arbetarna, och att de gjorde sig beredda att vända sina vapen mot sina egna befäl om de beordrades att gå emot arbetarna. Även från Parispolisens fackförening meddelades att poliserna skulle komma att ”ifrågasätta sina order” om de upprepat sattes in mot de strejkande.
Ett symtom på att Frankrike var moget för revolution var att medelklassen, som alltid vacklar mellan arbetarklassen och överklassen, så massivt svängde över till arbetarklassens position. Och det handlade inte om ett passivt stöd, utan ett synnerligen aktivt, där tjänstemän sällade sig till strejken, och bönder över hela landet gav de strejkande ett handfast stöd.
Allt detta gjorde PCF och CGT sitt bästa för att desarmera. I efterhand rättfärdigade PCF sitt handlande med att skylla på arbetarna, som inte gått ut massivt med öppna krav på en marxistisk revolution. Redan på sin tid hade Lenin hånat de pedanter som inbillade sig att en revolution var en sammanstötning mellan två läger där samtliga i det ena på förhand var deklarerat ”för” revolution. I själva verket kämpar massorna på den revolutionära sidan för konkreta krav, utan att från början betrakta sig själva som revolutionära, och vinner under kampens gång insikt om att endast en revolution kan tillgodose dess behov.
Men som PCF var ovilligt att peka ut en revolutionär kurs, satte sig partiet ner i förhandlingar. Efter två dagar, den 27 maj, kom de fackliga representanterna ut med belåtna miner. De hade blivit lovade enorma eftergifter från staten och arbetsgivarna – sammanlagt minst 10 procents löneökning – i vissa fall ända upp till 72 procent! – och 33 procents ökning av den lagstadgade minimilönen. CGT-representanten Georges Séguy tog med sig nyheten till arbetarna på de ockuperade Billancourtverken – och blev totalt utbuad. Tusentals arbetare buade och visslade, och Séguy lämnade chockad platsen medan deras samfällda rop skallade efter honom:
”Nej till kompromisser! Ja till en folkregering!”
En ”folkregering” – det var nyckelordet för vad arbetarna strävade efter, en arbetarregering, ett alternativt samhälle. Det var precis vad stalinisterna i ohelig allians med de Gaulle ville förhindra. På den ena ockuperade fabriken efter den andra buades kompromissen ut, och parollen om folkregering restes. de Gaulle resignerade. För att undkomma den revolution alla väntade sig skulle inträffa vilken timme som helst, flydde han på morgonen den 29 maj landet i en helikopter. Hans avskedsord till USA-ambassadören Shriver var ödesmättade:
”Framtiden ligger inte längre i våra händer, utan allena i Guds händer!”
Världen höll andan, och vad den frågade sig under dessa kritiska dagar, sammanfattades av den brittiska tidningen The Economist:
”Den enda avgörande frågan är den om makten – vem har den och vem kommer att ta den?”
Men de Gaulles korta exil i Tyskland satte stalinisternas verkliga intentioner – och frånvaro av intentioner – i blixtbelysning. Arbetarmassorna fortsatte sina ockupationer, vägrade acceptera de enorma eftergifterna och krävde mer – i realiteten varken mer eller mindre än makten över samhället. Men de saknade en organiserad samordning, och det parti som de fortfarande betraktade som sitt visade med all önskvärd tydlighet att det inte tänkte utmana de Gaulle och kapitalisterna om makten. Inte ens sedan de sistnämnda var totalt demoraliserade och den hårdhudade presidenten flytt landet.

Högern stärktes
Högern stärktes moraliskt mycket snabbare än arbetarna demoraliserades. Redan på morgonen den 30 maj återvände de Gaulle, nu med ett enormt stärkt självförtroende eftersom det gått upp för honom att det kommunistparti som han fruktat inte var något att oroa sig för, utan tvärtom hade strategiska intressen gemensamma med honom. Möjligen hade han i Tyskland fått liknande signaler från makthavarna i Moskva.
Medan PCF undlät att handla över huvud taget, satte högern igång en våldsam aktivitet. Högeranhängare samlades ihop över hela landet och bussades in till Paris, där de föstes samman i en jättemanifestation för de Gaulle. Hundratusentals – polisledningen, som sympatiserade med denna demonstration, angav antalet till en miljon – huvudsakligen äldre högeranhängare tågade nedför Paris boulevarder.
Nästa slag kom när de Gaulle och PCF enades om att ”lösa det hela” genom att hålla politiska val. Detta gav PCF förevändningen att uppmana arbetarna att lägga ner kampen. Återvänd till era arbeten – vi ska bekräfta segern i de allmänna valen, var PCF:s förrädiska budskap. Sedan gick PCF till val med en paroll som försökte överträffa de Gaulle i fråga om konservativ retorik: ”Mot oordning, mot anarki!”
Svikna av det parti som de betraktade som sitt, osäkra på vad kampen längre gällde, och osäkra på om de alls kunde segra, fortsatte stora delar av arbetarklassen sin strejk- och ockupationskamp under allt från flera dagar till flera veckor. Och tragiskt nog blev även det ryckiga och osamordnade sätt som kampen avslutades på, ytterligare en faktor som demoraliserade arbetarna.
Vad PCF:s agerande ledde till var att arbetarna på nytt började tvivla på att det var möjligt att utmana det kapitalistiska samhället. Även om de vann många omfattande eftergifter från arbetsgivare och stat genom sin kamp, tappade de allt det politiska självförtroende som de vunnit den viktiga 13 maj 1968 och dagarna därefter. Resultatet avspeglades i valresultatet. Kommunistpartiet, som i valet 1967 fått över fem miljoner röster, tappade 600 000 röster. Det lilla centristiska partiet PSU, som försiktigt talat om arbetarmakt under strejkkampen, fördubblade sitt röstetal till nära 900 000. Men i huvudsak karaktäriserades valet av besvikelse och demoralisering inom arbetarklassen – med påföljd att Gaullistpartiet ökade sitt röstetal med 1,2 miljoner.

Tjeckoslovakien, Italien
Majhändelserna i Frankrike 1968 inspirerade – tillsammans med Pragvåren i Tjeckoslovakien – otvivelaktigt kämpande massor världen över. En massiv generalstrejk i Italien, med 20 miljoner deltagare, var förmodligen direkt påverkad av de franska arbetarnas kamp i maj 68. Likaledes lät den inspirera den argentinska generalstrejkrörelsen ”Cordobazo”.
Men vad majhändelserna i Frankrike 1968 hade kunnat få till följd om de utnyttjats rätt – ur ett arbetarperspektiv – vore ett bortsopande av kapitalismen från planeten. Därför är erfarenheterna från Frankrike i maj 1968 omistliga för varje revolutionär rörelse.