Miljontals arbetare strejkade och demonstrerade i Frankrike i maj 2003. Den borgerliga regeringen under Raffarin var skakades trots sin stora majoritet i parlamentet. Kravet växte på en obegränsad generalstrejk, som kunde tvingat regeringen att backa helt. Här är tre artiklar från 3-10 juni.
Av Judy Beishon
3 juni:
Kampen tilltar
Denna rörelse har passerat kampnivån 1995, när premiärminister
Alain Juppé försökte införa liknande åtgärder
men tvingades backa efter en treveckorsstrejk inom den offentliga sektorn.
Just nu tilltar kampen, med möjligheten av en konfrontation på
1968 års skala – när tio miljoner arbetare gick ut i
strejk och hotade det kapitalistiska systemets överlevnad.
Två stora protestdagar i februari och april följdes av de stora
1 maj-demonstrationerna där 300 000 människor deltog. Sedan
tog rörelsen ett stort språng framåt till en dag av strejker
och denmonstrationer den 13 maj där upp till två miljoner arbetare
i 115 städer deltog. Flertalet offentliganställda – minst
57 procent – deltog. Den här mobiliseringen innefattade en strejk
och en demonstration i Marseille där 200 000 människor deltog,
vilket fick tidningen Libération att beskriva staden som både
”död” och ”levande” på samma dag; död
därför att det inte fanns några allmänna kommunikationer
och endast lite trafik, och ändå levande därför att
det var mängder av människor ute på gatorna.
Offentliganställda är rasande över högerregeringens
planer på att försämra deras pensioner. Bland andra åtgärder
kommer de att få arbeta i 40 år istället för 37,5
för att få ihop till full pension. Men rörelsen har nu
gått längre än att bara besvara specifika attacker med
massvar. Nu inser arbetare det hot som den nyliberala politiken innebär
för alla arbetare i Frankrike. Inte nog med att alla använder
de offentliga tjänsterna, utan i Frankrike är dessutom en fjärdedel
av arbetsstyrkan anställd inom den offentliga sektorn, och hälften
av alla hushåll har minst en familjemedlem som arbetar där.
Så det är inte förvånande att de flesta arbetare
stödjer rörelsen.
En del sektorer av offentliganställda som deltagit i strejkerna,
t ex inom järnvägen, posten och energisektorn, skulle inte själva
drabbas av den nuvarande pensionsförsämringsplanen, men de tar
med sig sina egna bekymmer över privatiseringen, förluster av
arbetstillfällen och nedskärningar till rörelsen. Lärare
berörs inte direkt av förslagen om att decentralisera skolan
(de gäller icke-undervisande personal) men de leder kampen mot dessa
förslag, eftersom de inser att det är en grundläggande
attack mot den statliga tjänstesektorn. De ser korrekt ett mönster
av nedskärningar och privatiseringar. Och arbetare inom den privata
sektorn, som knappt alls deltog i strejkerna 1995, deltar den här
gången. På senare år har de förlorat tiotusentals
arbetstillfällen, fått se försämrade arbetsvillkor,
låga löner, och vet att de står i tur för nya attacker
mot deras egna pensionsavtal. På demonstrationerna den 13 maj deltog
avdelningar av arbetare inom den privata sektorn, inklusive en fjärdedel
från Michelins däckfabrik, många bilarbetare och 900
metallarbetare från Alstrom.
Fortsatte den 14 maj
Många av de strejkande beslöt att förlänga aktionen
genom att fortsätta strejka den 14 maj, vilket anställda inom
tunnelbanan och busstrafiken och järnvägsarbetare i Parisregionen
gjorde. Efter den 13-14 maj har en serie av mobilisationer ägt rum,
med anställda inom utbildningssektorn i främsta ledet. Till
dessa aktioner har ett stort antal anslutit sig, 700 000 människor
som deltog i 70 städer den 19 maj. En massiv demonstration med över
en miljon människor ägde rum i Paris den 25 maj, då demonstrationer
ägde rum även på andra håll i landet – bl
a en med 50 000 deltagande i Marseille. Efter att ha spelat en inte alltför
framträdande roll i början, deltar allt fler elever och studenter
i kampen. De är rasande över regeringens propaganda som påstår
att deras lärare agerar mot deras intressen genom att förhindra
examina.
Nästa stora mobilisering, den tionde sedan rörelsen startade,
har av fyra fackföreningsfederationer utlysts till tisdagen den 3
juni, och den kommer att innefatta anställda inom sjukvården,
utbildningen, transportsektorn, posten, telekommunikation, gas, elektricitet
och Banc de France. Den kommer också att innefatta arbetare från
den privata sektorn, som i allt större omfattning deltar i kampen.
Med tanke på de rådande stämningarna, är det troligt
att den kommer att nå generalstrejksliknande nivåer i vissa
städer och kanske nationellt. I många städer är det
redan så många som en tiondel av befolkningen som deltagit
i protesterna och en nyligen genomförd opinionsundersökning
visade att två tredjedelar av det franska folket stödjer dem.
Inför rörelsens omfattning har det uppstått starka spänningar
i Raffarins regering. Efter Juppés fall 1995 står Raffarin
under tryck att genomföra sitt nedskärningsprogram från
en kapitalistklass som fruktar minskade inkomster och profiter. Deras
fruktan bottnar i en ekonomisk situation som är mycket värre
än 1995, som ett resultat av att tillväxttakten kollapsat (ett
fall ”lika brant som Eiffeltornets sidor”, enligt en kommentator),
vilket hänger samman med krisen inom världsekonomin. Den franska
statens budgetunderskott har passerat Eurozonens gräns på 3%
av BNP och när den fullständiga statistisken visas kommer det
troligtvis att visa sig att ekonomin befinner sig i en recession. Genom
en blixtattack på välfärdsstaten vill regeringen få
arbetarna att betala krisen.
Skräckslagna inför den växande strejkrörelsen har
dock en del ministrar i regeringen varnat för faran att försöka
göra för mycket för fort. De kan därför tänka
sig att backa på andra områden för sitt främsta
mål, pensionsnedskärningen.
Fackledarna, som desperat vill att regeringen ska förhandla fram
ett avtal som de kan presentera som en betydande eftergift, kan ännu
komma fram till ett sätt att få rörelsen att komma av
sig. Men just nu är franska arbetare mycket självsäkra,
kampvilliga och beredda att föra kampen vidare. När Raffarin
arrogant sa: ”Gatan styr inte”, svarade arbetare honom med
varningar såsom: ”Raffarin borde komma ihåg att det
var gatan som valde honom” och ”revolutionen börjar på
gatan”.
I många områden har arbetare återupplivat en tradition
av att hålla öppna fackliga ”generalförsamlingsmöten”
dagligen, och ibland röstar de för fortsatt aktion och diskuterar
strejkplaner. De varierar från kommittéer baserade på
en arbetsplats till kommittéer som förenar både offentliganställda
och privatanställda, som i Rouen, Clermont-Ferrand och Marseille.
Aktivister från Gauche Révolutionnaire (GR), CWI:s franska
sektion, spelar en ledande roll i sina lokala kommittéer och inser
vilken nyckelroll dessa organ kan spela i bygget av en generalstrejk.
PS och PCF högerut
Efter att socialistpartiet PS och kommunistpartiet PC glidit åt
höger, visar GR på behovet av ett nytt arbetarmassparti. PS
har visserligen tagit några verbala kliv åt vänster under
trycket från rörelsen, och stödde 25-maj-demonstrationerna,
men skulle genomföra egna nedskärningsprogram om det satt vid
makten – som Schröders socialdemokratiska parti gör i
Tyskland i dag.
De franska trotskistorganisationerna LCR and Lutte Ouvrière fick
tillsammans 10 procent av rösterna under presidentvalets första
omgång förra året, men de har hittills inte lyckats använda
detta stöd till att anta program som kan föra den nuvarande
arbetarkampen framåt och lägga grunden till ett nytt parti.
5 juni:
För en obegränsad generalstrejk
I oräkneliga byar och städer over hela Frankrike, var
franska arbetare från både de privat och offentlig sektor,
studenter och ungdomar i hundratusental ute i demonstrationer och strejker
den 3 juni. Därigenom visade de sin växande beslutsamhet att
ta strid mot högerregeringen Raffarins pensions-”reformer”.
Utan tvekan är stämningen bland demonstranter och strejkaktivister
politisk och ilsknare än under tidigare mobiliseringar. Detta är
resultatet av regeringens arrogans och dess fortsatta envishet i dess
försök att inleda ett mer allmänt angrepp på välfärdssystemet
genom att öka det antal år offentliganställda måste
arbeta för att uppnå full pension från 37,5 till 40 år
(tillsammans med andra åtgärder).
De största fackföreningarna sa att över 1,5 miljoner demonstrerade
och deltog i strejkerna den 3 juni – regeringen påstod skrattretande
nog att det bara var 450 000, genom att hänvisa till polisens siffror.
Det här är en del av de senares propagandakampanj som går
ut på att rörelsen passerade sin kulmen den 13 maj (när
2 miljoner strejkade och demonstrerade) och att de kommer att genomföra
sin attack fullt ut. Som flygminister Dominique Dord, ansvarig inom regeringspartiet
UMP för att följa trender inom den allmänna opinionen,
sa när han kommenterade strejken: ”Vad som än händer
på gatan kommer vi att stå fast. Dagordningen är redan
satt.” Enligt opinionsundersökningar har strejken ett 60%-igt
stöd.
Även om det stämmer att antalet deltagande den här gången
inte var lika stort som under den förrra stora mobiliseringen den
13 maj, kan denna regeringens talesman (och hans politiska bossar) komma
att få ångra sina ord. Det var fler arbetare från den
privata sektorn som deltog i strejker och demonstrationer än den
13 maj. Dessutom var det i många områden nya sektorer av arbetare
som gick ut i strejk den 3 juni. T ex i Rouen deltog, vid sidan av traditionellt
kampbenägna industriarbetarsektorer som lokförare, kemiska industrins
arbetare och metallarbetare, för första gången nya sektorer
som arbetare från småföretag, ”call centres”
och finanssektorn. Detta trots det faktum att pensionsangreppet inte berör
dem direkt. Dock har viktiga sektorer av arbetarna som byggnadsarbetarna
ännu inte deltagit i strejkerna.
Anställda inom det offentliga utbildningsväsendet, som är
rasande både över planer på att decentralisera utbildningen
och pensionsfrågan, har varit ledande i rörelsen mot alla regeringsattacker
och en del av dem, t ex i ett Paris-unviersitet, har varit ute i strejk
i åtta veckor. För anställda inom utbildningssektorn var
3 juni deras tionde strejkdag. Trots detta, var antalet strejkande inom
utbildningssektorn lika stor som den 13 maj, med i genomsnitt 45% ute
i strejk.
En av de största aktionerna ägde rum i Marseille i södra
Frankrike, där otroliga 240 000 demonstrerade – en tiondel
av befolkningen)! Polisen hävdade att det bara var 25 000 som deltog.
Detta var den största protesten dittills i den staden.
Så var det också i Rouen, där 40 000 – 50 000 demonstrerade.
Efter demonstrationen i Rouen deltog 450 arbetare på ett möte
med den tvärfackliga Assemblée Générale (strejkkommittén
som fortlöpande sköter aktionen på en dag-för-dag
basis) – ett större antal än normalt. Bob Sulatycki, CWI-medlem
och lärare från London, fick applåder efter ett tal på
mötet där han förklarade de gemensamma problem som anställda
inom utbildningssektorn möter över hela Europa, samt uttryckte
solidaritet med kampen.
Arbetardelegationer
På detta möte antogs en plan för att sända delegationer
av arbetare från olika arbetsplatser – både inom de
privata och de offentliga sektorerna – för att besöka
fabriker i stadens industribälte som ännu inte deltagit i strejken,
och där förklara nödvändigheten av en enad massaktion
för att besegra regeringens attacker. Medlemmar av Gauche Révolutionnaire,
CWI:s organisation i Frankrike, var de första som tog upp behovet
av en sådan kampanj för att förklara och mobilisera.
I Paris deltog över 200 000 i huvuddemonstrationen, och det förekom
flera lokala protester i olika delar av Paris’ storregion. Parisprotesten
var ett hav av fackföreningsballonger, fanor, baner och plakat som
visade på protestens bredd och stämningar. ”Raffarin,
studenterna är ute på gatorna”, stod det på en
banderoll. ”Våra pensioner går före deras profit,”
och ”För att rädda våra pensioner finns det bara
ett alternativ – pensionerna eller Raffarin,” stod det på
andra.
Redan i demonstrationens början rådde en beslutsam, ilsken
stämning med många slagord till stöd för en generalstrejk
av både de offentliga och privata sektorerna. När demonstrationen
började röra på sig, hade detta omvandlats till en mur
av ljud genom att arbetarna i sektion efter sektion skrek ut sina krav
på en generalstrejk.
Stämningarna av solidaritet smittade av sig, känslan av framväxande
makt låg alldeles under ytan. Som den franska dagstidningen Libération
kommenterade: ”Dans, orkester, slagord och plakat. I Paris fanns
en särskild kraft och entusiasm. När de passerade förbi
skönhetssalongen på Boulevard Magenta ropade en grupp demonstranter:
”Hårfrisörerna med oss”. Och voilá kom de
ut, klickande med sina saxar och kammar, åtföljda av sina kunder
– en av dem med papiljotter”. (4 juni 2003)
Kritisk fas
De närmaste dagarna kommer rörelsen mot pensionsattackerna att
nå en kritisk fas.
Trots framgången för tisdagens aktion, står rörelsen
och väger. Regeringen avser att inleda debatten om pensionslagstiftningen
nästa tisdag. Utan tvekan är en överväldigande majoritet
av de strejkande beredda att ge sitt fulla stöd till en generalstrejk.
En minoritet är beredd att gå ut i militanta aktioner inför
en sådan utveckling, liksom arbetarna i Rouen som blockerade den
nationella autoroute (motorvägen) efter demonstrationen där.
Men i Parisdemonstrationen fanns det absolut en korrekt känsla av
att mer måste göras innan man kan kalla till en framgångsrik
strejk av de privata och offentliga sektorerna.
Splittrat
Delar av de anställda inom utbildningssektorn har tröttats något
av rörelsens längd i tid – den började i februari
– och sättet som fackföreningsledare har splittrat upp
den på olika protestdagar. Men de och andra aktivister förstår
att regeringen menar dödligt allvar i sina försök att genomföra
denna attack, och att bara en massrörelse kan tvinga regeringen på
reträtt.
Den här förståelsen återspeglas av det svar som
många anställda inom utbildningssektorn ger regeringens eftergift
(och försöken att splittra rörelsen mot pensions-”reformen”)
att lagstiftningen om planerna på att decentralisera utbildningen
och avskaffandet av nationella kollektiva förhandlingar för
icke-undervisande personal kan skjutas upp till i september. Flera aktivister
har sagt att de inte är intresserade av att börja strejka på
nytt i september och regeringen måste tillkännage sitt fullständiga
tillbakadragande av dessa förslag nu.
De enda hinder som står i vägen för ett enormt vredesutbrott
som tar sig formen av en enad generalstrejk, är ledningen för
fackföreningarna CFDT, CGT och FO. Men det är inte bara deras
vägran att kalla till en generalstrejk (eller deras desperata och
ofta komiska försök att undvika den frasen när de intervjuas
på TV) utan deras aktiva deltagande i att sabotera rörelsen
genom att splittra aktionen och skapa intervall mellan strejkdagar. Detta
har delvis förvirrat och hållit tillbaka den franska arbetarklassen.
Thibault, CGT:s ordförande och en fd ledare för järnvägsarbetarna
som spelade en viktig roll i strejkrörelsen 1995, sa efter strejken
i en intervju i Libération: ”Några sektorer kommer
att uppleva strejker som varar i flera dagar. I andra kommer det att skifta
mellan arbetsnedläggelser och demonstrationer. Jag hoppas att det
finns ett flertal initiativ som kan föra samman så många
arbetare som möjligt. Detta är det enda sättet att övertyga
regeringen om att den i anständighetens namn inte kan gå vidare
och lagstifta när det finns ett sådant klimat av opposition.”
(4 juni 2003) Det är ingen slump att tidningen satte följande
rubrik åt denna intervju: ”Politiskt mod – är att
förhandla”!
Blondel från FO-federationen uttryckte samma tankar när han
sa att de franska arbetarna gick in i ett ”socialt maratonlopp”.
Men det är fackföreningsledarna som är de som påtvingar
sina medlemmar detta maratonlopp! Om fackföreningsledarna skulle
driva och bygga en kampanj för och en generalstrejk som förenar
de privata och offentliganställda, utifrån kravet att den slutar
först när pensions-”reformen” dras tillbaka, skulle
regeringen tvingas böja sig efter några få dagar; ja,
regeringen skulle t.o.m. kunna fällas!
Nästa strejkdag är tisdagen den 10 juni, bara en vecka efter
den senaste. Thibault och andra fackledare är uppenbart förskräckta.
De har skjutit upp nästa aktion i en vecka i avsikt att ytterligare
demobilisera rörelsen och ge regeringen möjlighet att komma
med några nya eftergifter i förhandlingarna som kan komma att
äga rum under de närmaste dagarna.
Men fackledningarnas manöverutrymme är minst sagtbegränsat.
Chérèque, CFDT:s ordförande, har redan undertecknat
avtalet om en pensions-”reform”, och för detta har han
fått utstå sina medlemmars raseri. Typiskt nog har CFDT-medlemmar
i Clermont-Ferrand anslutit sig till den lokala tvärfackliga strejkkommittén.
Arbetare från stora privata företag som Citroën, Renault
och Total har återanslutit sig till aktionen. Under demonstrationen
i Le Havre skanderade CFDT-medlemmar: ”Chérèque, vi
är inte boskap!”
En provokation från regeringens sida skulle kunna utlösa en
ny kampexplosion underifrån, och detta skulle snabbt kunna växa
till en rörelse av generalstrejksproportioner och inledningsvis röra
sig bortom fackledningarnas kontroll. I frånvaron av någonting
sådant, måste Assemblées Générales sätta
maximal press på fackledningarna för att utlysa en generalstrejk
och vidta steg som är nödvändiga för att organisera
densamma för att tvinga regeringen att dra tillbaka hela pensionsplanen.
En del av denna process måste vara att varna arbetarna för
faran av att rörelsen sviks.
Kommittéer
Gauche Révolutionnaires medlemmar förespråkar byggandet
av Assemblées Générales som förenar anställda
inom de privata och offentliga sektorerna, med delegater – valda av sina
arbetskamrater, och på mandat som omedelbart kan återkallas
– som möts på regionala och nationella nivåer.
Dessa organ skulle – även på den korta tid som finns
att tillgå – vara avgörande när det gäller
att övertyga andra industrisektorer att ansluta sig till strejken,
att tålmodigt och tydligt kunna förklara frågor utan
att för den skull ställa ultimatum, vilket några yttervänstergrupper
gjort.
Kampen sträcker sig vidare än så. Den här strejkrörelsen
har visat att de franska arbetarna inte har något politiskt alternativ
att vända sig till. Det är nödvändigt att bygga ett
parti som representerar arbetarklassens intressen. När PSF (socialistpartiet)
satt i regeringsställning tillsammans med kommunistpartiet och de
gröna, genomförde de fler privatiseringar och andra anti-arbetar
och pro-kapitalist-åtgärder än den föregående
högerregeringen, och banade på så vis väg för
Chiracs och UMP:s makttillträde. Aktivister från Assemblées
Générales skulle så småningom, tillsammans med
representanter från lokala kampanjer och andra organisationer, kunna
bilda basen för ett nytt arbetarmassparti i Frankrike.
Många arbetare är på det klara med att pensions-”reformerna”
är de första i en serie av planerade attacker från en
regering som, under trycket från en vidgad kapitalistisk kris, tror
att det inte längre går att ha råd med ett välfärdssystem.
I det här läget är det inte klart om en obegränsad
generalstrejk kommer att äga rum. Om så sker, skulle det kunna
tvinga regeringen att dra tillbaka pensions-”reformen”, och
det skulle även kunna fälla regeringen. Det skulle leda till
att stora delar av den franska arbetarklassen började ifrågasätta
det kapitalistiska systemet och söka ett revolutionärt socialistiskt
alternativ. Det skulle påvisa behovet av en regering av arbetarrepresentanter
istället för de nuvarande korrupta politikerna av olika politiska
kulörer som befolkar systemet.
(medförfattare till denna artikel: Kevin Simpson)
10 juni:
Dagliga strejker fortsätter
Strejker och protestaktioner mot Raffarin-regeringens pensionsplaner
– ”reformer” – fortsätter dagligen över hela
Frankrike.
Efter att två miljoner arbetare strejkade den 13 maj och 1,5 miljoner
den 3 juni, blir nästa stora protestdag den dag då pensionsplanen
lags fram I parlamentet, den 10 juni. Även om antalet strejkande
var lägre den 3 juni jämfört med den 13 maj, var fler arbetare
från den privata sektorn indragna, och i några städer,
som Marseille och Rouen, förekom de hittills största demonstrationerna.
Mellan dessa kampdagar förekommer strejker varje dag I olika områden
och sektorer, som I transport-, hälsovårds- och utbildningssektorerna,
tillsammans med demonstrationer utanför stadshus och arbetsgivarorganisationen
Medefs olika kontor. Personal på många skolor och universitet
har varit ute i strejker som pågått utan avbrott i upp till
två månader; 3000 skolor och universitet berördes enbart
av stejken den 5 juni.
Tvingats skjuta upp
Under rörelsens tryck har regeringen tvingats skjuta upp sina planer
på att decentralisera utbildningen. Men de anställda inom utbildningssektorn
vill att förslagen dras tillbaka fullständigt, och eftersom
regeringen framhärdar vad gäller pensionsfrågan, växer
vreden bland arbetare inom skilda sektorer. Ett brett spektrum av initiativ
tas, inklusive ockupationer och blockader av vägar, transportdepåer
och järnvägslinjer. T.ex. tände 800 aktivister i Rouen
tidigt på morgonen den 6 juni stora fyrbål i syfte att delvis
blockera rondeller i stadens industriområde. Sedan delade de ut
flygblad till de långa trafikköer som bildades, och förklarade
därigenom varför de genomförde sin aktion, och strejkande
lärare delade ut ”Därför är jag sen”-meddelanden
till chaufförerna och bad dem lämna dem till sina arbetsgivare!
Dagen innan blockerades alla 17 vägar som leder in till Toulouse
av arbetare som därigenom nästan helt lamslog all kommersiell
aktivitet I staden. Vidare, den 6 juni kvarhöll 50 arga lärare
i två timmar på ett universitet i Nantes två representanter
för UMP, det regerande högerpartiet, som anlänt för
att officiellt inviga en ny ”hall”. ”Vi såg deras
ankomst som en provokation”, förklarade en av lärarna.
Kravet på en generalstrejk är högljutt och tydligt i fackföreningsavdelningar
på demonstrationer, men de fackliga ledarna är desperat angelägna
att undvika en konfrontation med regeringen. Så medan trycket underifrån
tvingar de flesta av dessa ”ledare” att ge sitt allmänna
stöd till rörelsen, vägrar de ge sitt stöd till tanken
på en generalstrejk och att sätta ett datum. Men det finns
ett akut behov av en generalstrejk som förenar offentlig och privat
sektorer och som dessutom inte är tidsbegränsad, eftersom regeringen
fortsätter att vara orubblig trots aktioner som olika sektioner av
arbetare genomför på olika dagar.
Även om stämningarna och beslutsamheten hos ett skikt av aktivister
har blivit mer beslutsam, finns det tyvärr samtidiga tecken på
trötthet och modfälldhet hos andra, orsakat av fackföreningsledarnas
strategi av separata, utdragna aktioner. En generalstrejk, noggrant förberedd
av strejkkommittéerna i arbetarbasen och fackledarna, är rörelsens
nästa steg och den enda säkra metoden att vinna en säker
seger och tvinga Raffarin att dra tillbaka alla sina ”reformer”.
Utan en generalstrejk, är utgången av denna utbredda kamp osäker,
även om viktiga erfarenheter görs längs vägen.
