Frankrike 2003: Strejker mot EMU

2007-01-21 16:28:11




Miljontals arbetare strejkade och demonstrerade i Frankrike i maj 2003. Den borgerliga regeringen under Raffarin var skakades trots sin stora majoritet i parlamentet. Kravet växte på en obegränsad generalstrejk, som kunde tvingat regeringen att backa helt. Här är tre artiklar från 3-10 juni.

Av Judy Beishon

3 juni:
Kampen tilltar

Denna rörelse har passerat kampnivån 1995, när premiärminister Alain Juppé försökte införa liknande åtgärder men tvingades backa efter en treveckorsstrejk inom den offentliga sektorn. Just nu tilltar kampen, med möjligheten av en konfrontation på 1968 års skala – när tio miljoner arbetare gick ut i strejk och hotade det kapitalistiska systemets överlevnad.
Två stora protestdagar i februari och april följdes av de stora 1 maj-demonstrationerna där 300 000 människor deltog. Sedan tog rörelsen ett stort språng framåt till en dag av strejker och denmonstrationer den 13 maj där upp till två miljoner arbetare i 115 städer deltog. Flertalet offentliganställda – minst 57 procent – deltog. Den här mobiliseringen innefattade en strejk och en demonstration i Marseille där 200 000 människor deltog, vilket fick tidningen Libération att beskriva staden som både ”död” och ”levande” på samma dag; död därför att det inte fanns några allmänna kommunikationer och endast lite trafik, och ändå levande därför att det var mängder av människor ute på gatorna.
Offentliganställda är rasande över högerregeringens planer på att försämra deras pensioner. Bland andra åtgärder kommer de att få arbeta i 40 år istället för 37,5 för att få ihop till full pension. Men rörelsen har nu gått längre än att bara besvara specifika attacker med massvar. Nu inser arbetare det hot som den nyliberala politiken innebär för alla arbetare i Frankrike. Inte nog med att alla använder de offentliga tjänsterna, utan i Frankrike är dessutom en fjärdedel av arbetsstyrkan anställd inom den offentliga sektorn, och hälften av alla hushåll har minst en familjemedlem som arbetar där. Så det är inte förvånande att de flesta arbetare stödjer rörelsen.
En del sektorer av offentliganställda som deltagit i strejkerna, t ex inom järnvägen, posten och energisektorn, skulle inte själva drabbas av den nuvarande pensionsförsämringsplanen, men de tar med sig sina egna bekymmer över privatiseringen, förluster av arbetstillfällen och nedskärningar till rörelsen. Lärare berörs inte direkt av förslagen om att decentralisera skolan (de gäller icke-undervisande personal) men de leder kampen mot dessa förslag, eftersom de inser att det är en grundläggande attack mot den statliga tjänstesektorn. De ser korrekt ett mönster av nedskärningar och privatiseringar. Och arbetare inom den privata sektorn, som knappt alls deltog i strejkerna 1995, deltar den här gången. På senare år har de förlorat tiotusentals arbetstillfällen, fått se försämrade arbetsvillkor, låga löner, och vet att de står i tur för nya attacker mot deras egna pensionsavtal. På demonstrationerna den 13 maj deltog avdelningar av arbetare inom den privata sektorn, inklusive en fjärdedel från Michelins däckfabrik, många bilarbetare och 900 metallarbetare från Alstrom.

Fortsatte den 14 maj
Många av de strejkande beslöt att förlänga aktionen genom att fortsätta strejka den 14 maj, vilket anställda inom tunnelbanan och busstrafiken och järnvägsarbetare i Parisregionen gjorde. Efter den 13-14 maj har en serie av mobilisationer ägt rum, med anställda inom utbildningssektorn i främsta ledet. Till dessa aktioner har ett stort antal anslutit sig, 700 000 människor som deltog i 70 städer den 19 maj. En massiv demonstration med över en miljon människor ägde rum i Paris den 25 maj, då demonstrationer ägde rum även på andra håll i landet – bl a en med 50 000 deltagande i Marseille. Efter att ha spelat en inte alltför framträdande roll i början, deltar allt fler elever och studenter i kampen. De är rasande över regeringens propaganda som påstår att deras lärare agerar mot deras intressen genom att förhindra examina.
Nästa stora mobilisering, den tionde sedan rörelsen startade, har av fyra fackföreningsfederationer utlysts till tisdagen den 3 juni, och den kommer att innefatta anställda inom sjukvården, utbildningen, transportsektorn, posten, telekommunikation, gas, elektricitet och Banc de France. Den kommer också att innefatta arbetare från den privata sektorn, som i allt större omfattning deltar i kampen. Med tanke på de rådande stämningarna, är det troligt att den kommer att nå generalstrejksliknande nivåer i vissa städer och kanske nationellt. I många städer är det redan så många som en tiondel av befolkningen som deltagit i protesterna och en nyligen genomförd opinionsundersökning visade att två tredjedelar av det franska folket stödjer dem.
Inför rörelsens omfattning har det uppstått starka spänningar i Raffarins regering. Efter Juppés fall 1995 står Raffarin under tryck att genomföra sitt nedskärningsprogram från en kapitalistklass som fruktar minskade inkomster och profiter. Deras fruktan bottnar i en ekonomisk situation som är mycket värre än 1995, som ett resultat av att tillväxttakten kollapsat (ett fall ”lika brant som Eiffeltornets sidor”, enligt en kommentator), vilket hänger samman med krisen inom världsekonomin. Den franska statens budgetunderskott har passerat Eurozonens gräns på 3% av BNP och när den fullständiga statistisken visas kommer det troligtvis att visa sig att ekonomin befinner sig i en recession. Genom en blixtattack på välfärdsstaten vill regeringen få arbetarna att betala krisen.
Skräckslagna inför den växande strejkrörelsen har dock en del ministrar i regeringen varnat för faran att försöka göra för mycket för fort. De kan därför tänka sig att backa på andra områden för sitt främsta mål, pensionsnedskärningen.
Fackledarna, som desperat vill att regeringen ska förhandla fram ett avtal som de kan presentera som en betydande eftergift, kan ännu komma fram till ett sätt att få rörelsen att komma av sig. Men just nu är franska arbetare mycket självsäkra, kampvilliga och beredda att föra kampen vidare. När Raffarin arrogant sa: ”Gatan styr inte”, svarade arbetare honom med varningar såsom: ”Raffarin borde komma ihåg att det var gatan som valde honom” och ”revolutionen börjar på gatan”.
I många områden har arbetare återupplivat en tradition av att hålla öppna fackliga ”generalförsamlingsmöten” dagligen, och ibland röstar de för fortsatt aktion och diskuterar strejkplaner. De varierar från kommittéer baserade på en arbetsplats till kommittéer som förenar både offentliganställda och privatanställda, som i Rouen, Clermont-Ferrand och Marseille.
Aktivister från Gauche Révolutionnaire (GR), CWI:s franska sektion, spelar en ledande roll i sina lokala kommittéer och inser vilken nyckelroll dessa organ kan spela i bygget av en generalstrejk.

PS och PCF högerut
Efter att socialistpartiet PS och kommunistpartiet PC glidit åt höger, visar GR på behovet av ett nytt arbetarmassparti. PS har visserligen tagit några verbala kliv åt vänster under trycket från rörelsen, och stödde 25-maj-demonstrationerna, men skulle genomföra egna nedskärningsprogram om det satt vid makten – som Schröders socialdemokratiska parti gör i Tyskland i dag.
De franska trotskistorganisationerna LCR and Lutte Ouvrière fick tillsammans 10 procent av rösterna under presidentvalets första omgång förra året, men de har hittills inte lyckats använda detta stöd till att anta program som kan föra den nuvarande arbetarkampen framåt och lägga grunden till ett nytt parti.

5 juni:
För en obegränsad generalstrejk
I oräkneliga byar och städer over hela Frankrike, var franska arbetare från både de privat och offentlig sektor, studenter och ungdomar i hundratusental ute i demonstrationer och strejker den 3 juni. Därigenom visade de sin växande beslutsamhet att ta strid mot högerregeringen Raffarins pensions-”reformer”. Utan tvekan är stämningen bland demonstranter och strejkaktivister politisk och ilsknare än under tidigare mobiliseringar. Detta är resultatet av regeringens arrogans och dess fortsatta envishet i dess försök att inleda ett mer allmänt angrepp på välfärdssystemet genom att öka det antal år offentliganställda måste arbeta för att uppnå full pension från 37,5 till 40 år (tillsammans med andra åtgärder).
De största fackföreningarna sa att över 1,5 miljoner demonstrerade och deltog i strejkerna den 3 juni – regeringen påstod skrattretande nog att det bara var 450 000, genom att hänvisa till polisens siffror. Det här är en del av de senares propagandakampanj som går ut på att rörelsen passerade sin kulmen den 13 maj (när 2 miljoner strejkade och demonstrerade) och att de kommer att genomföra sin attack fullt ut. Som flygminister Dominique Dord, ansvarig inom regeringspartiet UMP för att följa trender inom den allmänna opinionen, sa när han kommenterade strejken: ”Vad som än händer på gatan kommer vi att stå fast. Dagordningen är redan satt.” Enligt opinionsundersökningar har strejken ett 60%-igt stöd.
Även om det stämmer att antalet deltagande den här gången inte var lika stort som under den förrra stora mobiliseringen den 13 maj, kan denna regeringens talesman (och hans politiska bossar) komma att få ångra sina ord. Det var fler arbetare från den privata sektorn som deltog i strejker och demonstrationer än den 13 maj. Dessutom var det i många områden nya sektorer av arbetare som gick ut i strejk den 3 juni. T ex i Rouen deltog, vid sidan av traditionellt kampbenägna industriarbetarsektorer som lokförare, kemiska industrins arbetare och metallarbetare, för första gången nya sektorer som arbetare från småföretag, ”call centres” och finanssektorn. Detta trots det faktum att pensionsangreppet inte berör dem direkt. Dock har viktiga sektorer av arbetarna som byggnadsarbetarna ännu inte deltagit i strejkerna.
Anställda inom det offentliga utbildningsväsendet, som är rasande både över planer på att decentralisera utbildningen och pensionsfrågan, har varit ledande i rörelsen mot alla regeringsattacker och en del av dem, t ex i ett Paris-unviersitet, har varit ute i strejk i åtta veckor. För anställda inom utbildningssektorn var 3 juni deras tionde strejkdag. Trots detta, var antalet strejkande inom utbildningssektorn lika stor som den 13 maj, med i genomsnitt 45% ute i strejk.
En av de största aktionerna ägde rum i Marseille i södra Frankrike, där otroliga 240 000 demonstrerade – en tiondel av befolkningen)! Polisen hävdade att det bara var 25 000 som deltog. Detta var den största protesten dittills i den staden.
Så var det också i Rouen, där 40 000 – 50 000 demonstrerade. Efter demonstrationen i Rouen deltog 450 arbetare på ett möte med den tvärfackliga Assemblée Générale (strejkkommittén som fortlöpande sköter aktionen på en dag-för-dag basis) – ett större antal än normalt. Bob Sulatycki, CWI-medlem och lärare från London, fick applåder efter ett tal på mötet där han förklarade de gemensamma problem som anställda inom utbildningssektorn möter över hela Europa, samt uttryckte solidaritet med kampen.

Arbetardelegationer
På detta möte antogs en plan för att sända delegationer av arbetare från olika arbetsplatser – både inom de privata och de offentliga sektorerna – för att besöka fabriker i stadens industribälte som ännu inte deltagit i strejken, och där förklara nödvändigheten av en enad massaktion för att besegra regeringens attacker. Medlemmar av Gauche Révolutionnaire, CWI:s organisation i Frankrike, var de första som tog upp behovet av en sådan kampanj för att förklara och mobilisera.
I Paris deltog över 200 000 i huvuddemonstrationen, och det förekom flera lokala protester i olika delar av Paris’ storregion. Parisprotesten var ett hav av fackföreningsballonger, fanor, baner och plakat som visade på protestens bredd och stämningar. ”Raffarin, studenterna är ute på gatorna”, stod det på en banderoll. ”Våra pensioner går före deras profit,” och ”För att rädda våra pensioner finns det bara ett alternativ – pensionerna eller Raffarin,” stod det på andra.
Redan i demonstrationens början rådde en beslutsam, ilsken stämning med många slagord till stöd för en generalstrejk av både de offentliga och privata sektorerna. När demonstrationen började röra på sig, hade detta omvandlats till en mur av ljud genom att arbetarna i sektion efter sektion skrek ut sina krav på en generalstrejk.
Stämningarna av solidaritet smittade av sig, känslan av framväxande makt låg alldeles under ytan. Som den franska dagstidningen Libération kommenterade: ”Dans, orkester, slagord och plakat. I Paris fanns en särskild kraft och entusiasm. När de passerade förbi skönhetssalongen på Boulevard Magenta ropade en grupp demonstranter: ”Hårfrisörerna med oss”. Och voilá kom de ut, klickande med sina saxar och kammar, åtföljda av sina kunder – en av dem med papiljotter”. (4 juni 2003)

Kritisk fas
De närmaste dagarna kommer rörelsen mot pensionsattackerna att nå en kritisk fas.
Trots framgången för tisdagens aktion, står rörelsen och väger. Regeringen avser att inleda debatten om pensionslagstiftningen nästa tisdag. Utan tvekan är en överväldigande majoritet av de strejkande beredda att ge sitt fulla stöd till en generalstrejk. En minoritet är beredd att gå ut i militanta aktioner inför en sådan utveckling, liksom arbetarna i Rouen som blockerade den nationella autoroute (motorvägen) efter demonstrationen där. Men i Parisdemonstrationen fanns det absolut en korrekt känsla av att mer måste göras innan man kan kalla till en framgångsrik strejk av de privata och offentliga sektorerna.

Splittrat
Delar av de anställda inom utbildningssektorn har tröttats något av rörelsens längd i tid – den började i februari – och sättet som fackföreningsledare har splittrat upp den på olika protestdagar. Men de och andra aktivister förstår att regeringen menar dödligt allvar i sina försök att genomföra denna attack, och att bara en massrörelse kan tvinga regeringen på reträtt.
Den här förståelsen återspeglas av det svar som många anställda inom utbildningssektorn ger regeringens eftergift (och försöken att splittra rörelsen mot pensions-”reformen”) att lagstiftningen om planerna på att decentralisera utbildningen och avskaffandet av nationella kollektiva förhandlingar för icke-undervisande personal kan skjutas upp till i september. Flera aktivister har sagt att de inte är intresserade av att börja strejka på nytt i september och regeringen måste tillkännage sitt fullständiga tillbakadragande av dessa förslag nu.
De enda hinder som står i vägen för ett enormt vredesutbrott som tar sig formen av en enad generalstrejk, är ledningen för fackföreningarna CFDT, CGT och FO. Men det är inte bara deras vägran att kalla till en generalstrejk (eller deras desperata och ofta komiska försök att undvika den frasen när de intervjuas på TV) utan deras aktiva deltagande i att sabotera rörelsen genom att splittra aktionen och skapa intervall mellan strejkdagar. Detta har delvis förvirrat och hållit tillbaka den franska arbetarklassen.
Thibault, CGT:s ordförande och en fd ledare för järnvägsarbetarna som spelade en viktig roll i strejkrörelsen 1995, sa efter strejken i en intervju i Libération: ”Några sektorer kommer att uppleva strejker som varar i flera dagar. I andra kommer det att skifta mellan arbetsnedläggelser och demonstrationer. Jag hoppas att det finns ett flertal initiativ som kan föra samman så många arbetare som möjligt. Detta är det enda sättet att övertyga regeringen om att den i anständighetens namn inte kan gå vidare och lagstifta när det finns ett sådant klimat av opposition.” (4 juni 2003) Det är ingen slump att tidningen satte följande rubrik åt denna intervju: ”Politiskt mod – är att förhandla”!
Blondel från FO-federationen uttryckte samma tankar när han sa att de franska arbetarna gick in i ett ”socialt maratonlopp”. Men det är fackföreningsledarna som är de som påtvingar sina medlemmar detta maratonlopp! Om fackföreningsledarna skulle driva och bygga en kampanj för och en generalstrejk som förenar de privata och offentliganställda, utifrån kravet att den slutar först när pensions-”reformen” dras tillbaka, skulle regeringen tvingas böja sig efter några få dagar; ja, regeringen skulle t.o.m. kunna fällas!
Nästa strejkdag är tisdagen den 10 juni, bara en vecka efter den senaste. Thibault och andra fackledare är uppenbart förskräckta. De har skjutit upp nästa aktion i en vecka i avsikt att ytterligare demobilisera rörelsen och ge regeringen möjlighet att komma med några nya eftergifter i förhandlingarna som kan komma att äga rum under de närmaste dagarna.
Men fackledningarnas manöverutrymme är minst sagtbegränsat. Chérèque, CFDT:s ordförande, har redan undertecknat avtalet om en pensions-”reform”, och för detta har han fått utstå sina medlemmars raseri. Typiskt nog har CFDT-medlemmar i Clermont-Ferrand anslutit sig till den lokala tvärfackliga strejkkommittén. Arbetare från stora privata företag som Citroën, Renault och Total har återanslutit sig till aktionen. Under demonstrationen i Le Havre skanderade CFDT-medlemmar: ”Chérèque, vi är inte boskap!”
En provokation från regeringens sida skulle kunna utlösa en ny kampexplosion underifrån, och detta skulle snabbt kunna växa till en rörelse av generalstrejksproportioner och inledningsvis röra sig bortom fackledningarnas kontroll. I frånvaron av någonting sådant, måste Assemblées Générales sätta maximal press på fackledningarna för att utlysa en generalstrejk och vidta steg som är nödvändiga för att organisera densamma för att tvinga regeringen att dra tillbaka hela pensionsplanen. En del av denna process måste vara att varna arbetarna för faran av att rörelsen sviks.

Kommittéer
Gauche Révolutionnaires medlemmar förespråkar byggandet av Assemblées Générales som förenar anställda inom de privata och offentliga sektorerna, med delegater – valda av sina arbetskamrater, och på mandat som omedelbart kan återkallas – som möts på regionala och nationella nivåer. Dessa organ skulle – även på den korta tid som finns att tillgå – vara avgörande när det gäller att övertyga andra industrisektorer att ansluta sig till strejken, att tålmodigt och tydligt kunna förklara frågor utan att för den skull ställa ultimatum, vilket några yttervänstergrupper gjort.
Kampen sträcker sig vidare än så. Den här strejkrörelsen har visat att de franska arbetarna inte har något politiskt alternativ att vända sig till. Det är nödvändigt att bygga ett parti som representerar arbetarklassens intressen. När PSF (socialistpartiet) satt i regeringsställning tillsammans med kommunistpartiet och de gröna, genomförde de fler privatiseringar och andra anti-arbetar och pro-kapitalist-åtgärder än den föregående högerregeringen, och banade på så vis väg för Chiracs och UMP:s makttillträde. Aktivister från Assemblées Générales skulle så småningom, tillsammans med representanter från lokala kampanjer och andra organisationer, kunna bilda basen för ett nytt arbetarmassparti i Frankrike.
Många arbetare är på det klara med att pensions-”reformerna” är de första i en serie av planerade attacker från en regering som, under trycket från en vidgad kapitalistisk kris, tror att det inte längre går att ha råd med ett välfärdssystem.
I det här läget är det inte klart om en obegränsad generalstrejk kommer att äga rum. Om så sker, skulle det kunna tvinga regeringen att dra tillbaka pensions-”reformen”, och det skulle även kunna fälla regeringen. Det skulle leda till att stora delar av den franska arbetarklassen började ifrågasätta det kapitalistiska systemet och söka ett revolutionärt socialistiskt alternativ. Det skulle påvisa behovet av en regering av arbetarrepresentanter istället för de nuvarande korrupta politikerna av olika politiska kulörer som befolkar systemet.
(medförfattare till denna artikel: Kevin Simpson)

10 juni:
Dagliga strejker fortsätter
Strejker och protestaktioner mot Raffarin-regeringens pensionsplaner – ”reformer” – fortsätter dagligen över hela Frankrike.
Efter att två miljoner arbetare strejkade den 13 maj och 1,5 miljoner den 3 juni, blir nästa stora protestdag den dag då pensionsplanen lags fram I parlamentet, den 10 juni. Även om antalet strejkande var lägre den 3 juni jämfört med den 13 maj, var fler arbetare från den privata sektorn indragna, och i några städer, som Marseille och Rouen, förekom de hittills största demonstrationerna.
Mellan dessa kampdagar förekommer strejker varje dag I olika områden och sektorer, som I transport-, hälsovårds- och utbildningssektorerna, tillsammans med demonstrationer utanför stadshus och arbetsgivarorganisationen Medefs olika kontor. Personal på många skolor och universitet har varit ute i strejker som pågått utan avbrott i upp till två månader; 3000 skolor och universitet berördes enbart av stejken den 5 juni.

Tvingats skjuta upp
Under rörelsens tryck har regeringen tvingats skjuta upp sina planer på att decentralisera utbildningen. Men de anställda inom utbildningssektorn vill att förslagen dras tillbaka fullständigt, och eftersom regeringen framhärdar vad gäller pensionsfrågan, växer vreden bland arbetare inom skilda sektorer. Ett brett spektrum av initiativ tas, inklusive ockupationer och blockader av vägar, transportdepåer och järnvägslinjer. T.ex. tände 800 aktivister i Rouen tidigt på morgonen den 6 juni stora fyrbål i syfte att delvis blockera rondeller i stadens industriområde. Sedan delade de ut flygblad till de långa trafikköer som bildades, och förklarade därigenom varför de genomförde sin aktion, och strejkande lärare delade ut ”Därför är jag sen”-meddelanden till chaufförerna och bad dem lämna dem till sina arbetsgivare!
Dagen innan blockerades alla 17 vägar som leder in till Toulouse av arbetare som därigenom nästan helt lamslog all kommersiell aktivitet I staden. Vidare, den 6 juni kvarhöll 50 arga lärare i två timmar på ett universitet i Nantes två representanter för UMP, det regerande högerpartiet, som anlänt för att officiellt inviga en ny ”hall”. ”Vi såg deras ankomst som en provokation”, förklarade en av lärarna.
Kravet på en generalstrejk är högljutt och tydligt i fackföreningsavdelningar på demonstrationer, men de fackliga ledarna är desperat angelägna att undvika en konfrontation med regeringen. Så medan trycket underifrån tvingar de flesta av dessa ”ledare” att ge sitt allmänna stöd till rörelsen, vägrar de ge sitt stöd till tanken på en generalstrejk och att sätta ett datum. Men det finns ett akut behov av en generalstrejk som förenar offentlig och privat sektorer och som dessutom inte är tidsbegränsad, eftersom regeringen fortsätter att vara orubblig trots aktioner som olika sektioner av arbetare genomför på olika dagar.
Även om stämningarna och beslutsamheten hos ett skikt av aktivister har blivit mer beslutsam, finns det tyvärr samtidiga tecken på trötthet och modfälldhet hos andra, orsakat av fackföreningsledarnas strategi av separata, utdragna aktioner. En generalstrejk, noggrant förberedd av strejkkommittéerna i arbetarbasen och fackledarna, är rörelsens nästa steg och den enda säkra metoden att vinna en säker seger och tvinga Raffarin att dra tillbaka alla sina ”reformer”. Utan en generalstrejk, är utgången av denna utbredda kamp osäker, även om viktiga erfarenheter görs längs vägen.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!