”Marken bränner under fötterna på Villepin.” Så summerade
nyhetsbyrån Reuter situationen i Frankrike efter tisdagens strejker
och massdemonstrationer. På 135 platser genomfördes möten
och demonstrationer på strejkdagen.
Om högerregeringen, under premiärminister Dominique de Villepins
ledning, inte ger vika måste strejkerna den 28 mars följas
av en generalstrejk som helt stannar landet.
Under flera veckor har elever, studenter och arbetare kämpat mot
den nya nyliberala lagen eller anställningskontraktet CPE, som gör
de under 26 år rättslösa på arbetsmarknaden. Lördagen
den 18 mars demonstrerade upp emot 1,5 miljon på 150 platser runt
om i Frankrike mot regeringen och CPE. Detta var de största demonstrationerna
i Frankrike på länge.
CPE kommer att leda till permanent magont och otrygghet för unga,
de skulle varken kunna få hyreskontrakt eller lån idag, eftersom
de kan stå arbetslösa imorgon. De ungas svar har varit: ”Till
barrikaderna!”.
Söndagen den 19 mars samlades 450 representanter för de ockuperade
universiteten (drygt 60 av 84 universitet) till en jättelik konferens,
där de krävde att fackföreningarna skulle utlysa en icke
tidsbegränsad generalstrejk, som inte skulle avbrytas förrän
lagen (CPE) avskaffas. Fem av sju studentfack avvisade också i
lördags de Villepins trevare om kompromiss.
I tisdags genomförde de tre stora fackliga centralorganisationerna
(CGT, CFDT och FO) och flera mindre fackliga federationer i praktiken
en generalstrejk som stannade kollektivtrafik och transporter. Arbetare
i post, skola, banker, statlig media, el, fjärrtåg, pendeltåg
och tunnelbana gick ut i strejk redan från klockan åtta på kvällen
den 27 mars. Den fackliga centralorganisationen FO har sagt sig vara öppen
för att utlysa en icke tidsbegränsad generalstrejk.
Allt fler går med
Proteströrelsen har vuxit lavinartat de senaste veckorna, särskilt
bland gymnasieelever. Ungefär 600 av landets 4 300 gymnasier har
ockuperats.
Regeringens svar på den höga ungdomsarbetslösheten och
höstens kravaller i förorterna är nyliberala attacker
på arbetsrätten.
Men CPE kommer inte att skapa några nya fasta jobb för ungdomar.
Den verkliga orsaken till regeringens attacker är att man vill göra
det lättare att sänka lönerna för alla arbetare med
hjälp av försämrad anställningstrygghet. Man börjar
med att attackera ungdomars rättigheter för att sedan gå till
angrepp mot andra grupper. Laurence Parisot, ordförande i Frankrikes
motsvarighet till Svenskt Näringsliv, gjorde detta klart med sitt
uttalande om att: ”man inte kan bota undomsarbetslösheten
isolerat, förslaget borde gälla alla grupper – inte bara
ungdomar”.
Politisk kris
Premiärministern de Villepin har satt sin politiska karriär
på spel då han fortfarande trots protester och massiv opinion
står fast vid förslaget. Han kan inte ens räkna med stöd
av hela sin regering. Till och med den reaktionäre inrikesministern
Nicolas Sarkozy, som ämnar ställa upp i presidentvalet 2007,
har tagit avstånd från premiärministern och öppet
manat till kompromisser. Med populistiska uttalanden om att: ”20 år
av arbetslöshet, 15 år av medioker ekonomisk tlllväxt,
tio år av reallönesänkningar, sju regimskiften sedan
1981 – vi kan inte klandra ungdomen för att säga det
deras föräldrar tänker” hoppas Sarkozy värva
röster och stärka sin ställning inför presidentvalet.
Splittringen i toppen och sprickorna inom kapitalistklassen är ett
uttryck för hur djup den politiska krisen är idag. Villepin,
som kom till makten efter att en klar majoritet röstat nej till
EU:s nyliberala grundlag eller konstitution, leder en regering i kris.
I ett desperat försök att blidka fackföreningarna har
han sagt att CPE möjligen kan ändras så att provanställningen
bara begränsas till ett år och att arbetsgivarna måste
ge åtminstone någon motivering till varför man avskedar.
Men det var allt för små eftergifter för att fackledningen
med ansiktet i behåll ska kunna sluta en kompromiss med regeringen.
Ligger i koma
Den 11 mars stormade den hatade kravallpolisen, CRS, som genom åren
fått ett antal döda demonstranter på sitt samvete, det
ockuperade Sorbonne-universitetet i Paris. Sorbonne var huvudskådeplatsen
för revolten i maj 1968. Kravallpolisen använde tårgas
och batonger, och så mycket våld att till och med Paris borgmästare
protesterade.
Under kampens gång har många demonstranter blivit brutalt
misshandlade av kravallpolisen. Cyril Ferez, en 39-årig medlem
i post- och telefacket SUD-PTT, ligger i koma efter att kravallpolisen
slagit ned honom vid demonstrationen i Paris den 18 mars. Han pendlar
fortfarande mellan liv och död. Polisen påstod först
att han misshandlats av andra demonstranter, sedan att han varit berusad
och snubblat. Men bildbevis visar hur han får ta emot flera batongslag
av kravallpolis som sedan trampar på honom innan han släpas
iväg.
Flera demonstranter har vittnat om att polisen använder provokatörer
som startar bråken och om att den ordinära polisen driver
demonstranterna mot CRS poliskedjor.
I Montpellier attackerades en demonstration som fridfullt tågade
till ett köpcentrum med tårgas, batonger och gummikulor. En
polis skar upp huvudet på en demonstrant med en stol. I Grenoble
bombarderade CRS de sista kvarvarande demonstranterna i torsdags med
så mycket tårgas att folk som bodde i husen runt omkring
var tvungna att fly från sina hem.
Hittills har 1 400 arresterats. På flera håll berättas
det om att de med invandrarbakgrund är de första som grips
av polisen, som genomsyras av rasism. Inom statsapparaten finns emellertid
en rädsla att polisvåldet ska leda till en upprepning av vad
som hände 1986 när den unge Malik Oussekine dog av hjärtfel
efter att ha blivit misshandlad av polisen. Hans död följdes
av en upptrappad kamp som tvingade regeringen att backa.
Kopierats av centern
I Sverige har centerpartiets Maud Olofsson, ivrigt påhejad av Svenskt
Näringsliv, lagt fram ett förslag som är en kopia av CPE. Även
om Maud Olofsson kanske backar efter massprotesterna i Frankrike, så visar
centerns förslag vilken politik som väntar även i Sverige – oavsett
vem som vinner valet.
Trots den enorma folkliga rörelsen mot CPE så är det
inte något av oppositionspartierna som fullt ut ställt sig
på ungdomens och arbetarnas sida. Socialistpartiet (socialdemokraterna)
manar folk till lugn och att rösta på partiet i nästa års
val för att avskaffa CPE. Kommunistpartiet och CGT, den fackliga
federation som står partiet nära, deltar i protesterna men
har inte uppmanat till generalstrejk. Inte heller de två vänsterpartierna
LO och LCR, som ibland betecknas som trotskistiska, har arbetat för
en generalstrejk.
Program för seger
Rörelsen behöver ett program och strategi för seger, annars kommer aktiviteten att dämpas och entusiasmen ersättas av missmod. Backar inte regeringen nu, måste nästa steg bli en generalstrejk som förbereds gemensamt av elever, studenter och arbetare. På så sätt kan kampen drivas till seger och utvecklas till en politisk rörelse mot ett nytt arbetarparti och en framtida arbetarregering.
Nikolaj Cyon
Frankrike i revolt – en
bakgrund
CPE, le contrat première embauche, (första anställningskontraktet)
innebär en upp till två år lång provanställning
för ungdomar under 26 år. Under denna provanställning
kan de avskedas när som helst, utan att arbetsgivaren behöver
ange något skäl.
Lagen klubbades igenom i början av mars och var en del i en rad
försämringar i anställningstryggheten. Förutom det
speciella så kallade anställningskontraktet för unga
infördes även ett särskilt kort- tidskontrakt på 18
månaders anställning för personer som uppnått 57 år.
Redan i augusti förra året beslutade den franska högerregeringen
att införa en ny form av anställningskontrakt för småföretag
med högst 20 anställda (CNE). Kontrakten innebar provanställning
i upp till två år utan anställningsskydd.
Enligt det franska konjunkturinstitutet har ”CNE inte skapat ett
enda nytt arbetstillfälle” (Aftonbladet 7 februari).
Nästan en av fyra franska ungdomar är utan arbete. Var tionde
ung kvinna räknas som fattig.
Enligt tidningen Libération är 80 procent av Frankrikes unga
motståndare till CPE. Totalt är två av tre emot den
nya lagen.
CNE och dess utvidgning i form av CPE ingår i regeringens och arbetsgivarnas
strävan att pressa löner och försämra arbetsvillkor.
