Gaddafis fall och Libyens framtid

2011-09-01 10:19:17




Det tog mindre än en vecka att ta över huvudstaden Tripoli och nu (den 30 augusti) närmar sig rebellerna Gaddafis födelsestad Sirte. Gaddafis diktatur har fallit, vilket hälsas med glädje av de flesta i Libyen om än inte av alla.

Att ännu en blodbesudlad och stormrik diktatur störtats är välkommet. Men imperialismens militära ingripande och inflytande kastar en mörk skugga över Liby­ens framtid.
Den utveckling som till sist fick Gaddafis regim på fall har få likheter med den masskamp som fällde Tunisiens diktator Ben Ali och ännu mindre likhet med den strejk- och proteströrelse som störtade Mubarak i Egypten.
Natos sex månader långa bombkrig i kombination med de vapen, militär expertis och miljoner som rebelledarna erhöll från Västimperialismen och Gulfstater i Mellanöstern spelade en avgörande roll i försvagandet av Gaddafis regim och dess militär.
I takt med att regimen försvagades tunnades leden runt Gaddafi ut och en stor del av den gamla eliten gick över till rebellerna.

Det var inte omsorgen om Libyens arbetare och fattiga som fick Västimperialismen med Frankrikes president Sarkozy i förarsätet (den franska högertidningen Le Figaro har benämnt ingripandet som ”Frankrikes krig”) och diktaturer som Qatar och Före­nade arabemiraten att ingripa militärt i Libyen. Det vill säga samma makter och i många fall samma makthavare som för mindre än ett år sedan inte hade några problem med Gaddafis regim. Tvärtom. Under 2000-talet knöts allt starkare band mellan Västimperialismen och Gaddafis korrupta familj.

Den svenska högerregeringen är inget undantag. Handelsmi­nistern Ewa Björling (M) har varit en återkommande gäst hos Gaddafi.
”För några år sedan kallades Libyen för ’skurkstat’ och ansågs stödja internationell terrorism. I dag är det andra attityder som gäller gentemot det nordafrikans­ka oljelandet.
– Det är en liten guldruschstämning och de nästkommande åren kommer det bli en stor aktivitet, säger Mattias Sjöborg, som vd på Plena Capital och tillsammans med handelsminister Ewa Björling (M) har besökt Liby­en”, rapporterade SVT:s Rapport i februari i fjol.
Då ville handelsministern att Libyen skulle köpa övervaknings­system från Sverige för att göra det ännu svårare för flyktingar att nå till EU-länderna.

En anledning till imperialismens ingripande var strävan att återvin­na en del av den makt, det inflytande och den prestige man förlorat i Nordafrika och Mellanös­tern efter Irakkriget samt revolutionerna i Tunisien och Egypten.
Men det handlade också om att försöka vinna stöd på hemmaplan där populariteten var dalande. Gaddafis blodiga angrepp på de revolterande massorna hade väckt enorm avsky och krav på att ”något måste göras” för att stoppa mördandet. Stämningar som späddes på av att såväl regeringarna som media gav ­bilden att Libyens massor inte på egen hand skulle kunna besegra Gaddafi.
Men har inte händelseutvecklingen i Syrien visat att inte ens den mest hänsynslösa repressiva apparat kan hålla massorna nere och förhindra att upproret sprids?

Det främsta skälet var dock att regimerna i Väst och deras allierade i Mellanöstern ville desarme­ra den revolutionära processen. Man var oroad över att Gaddafis våld skulle radikalisera massrörelsen samt elektrifiera stämning­arna i hela regionen.
Natos bombkrig ­understöddes av att Väst och flera av Mellanös­terns reaktionära regimer, främst Qatar men också Förenade arabemiraten, skickade militär personal, vapen och pengar till rebellernas ledare i Benghazi i utbyte mot att de gav garantier om att Libyen efter Gaddafi skulle gå i Västimperialismens ledband.
Det var heller ingen ­tillfällighet att bombkriget mot Libyen hade föregåtts av att Saudiarabien och Förenade arabemiraten invaderat Bahrain för att krossa upproret. Något som Västimperialismen överhuvudtaget aldrig har kommenterat.
I Bahrain har förtrycket stegrats och regimen försöker nu krossa facken. Sedan i mars har nära 3 000 arbetare avskedats på grundval av att de misstänkts vara regimmotståndare.
Både Qatar och Förenade ­arabemiraten är diktaturer som inte tillåter några politiska partier och där de hundratusentals migrantarbetarna behandlas som slavar. Samma Gulfstater siktar nu in sig mot Jordanien och Marocko – ”för att, vilket kan tyckas ironiskt, förhindra att dessa monarkier skakas av samma revolt som Libyen”, enligt nyhetsbyrån AP den 24 augusti.
För Västimperialismen, som alltid blundat för Israels krig mot palestinierna och som nu blundar för Turkiets bombkrig mot ­kurder i Irak och som alltid backar upp Mellanösterns reaktionära diktaturer, handlar inte ingripandet i Libyen om att säkra demokrati och social rättvisa.

Västimperialismens ingripande är ett cyniskt maktspel för att få kontroll över Libyens rikedomar och framtid samt ett försök att avleda revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika.
Enligt nyhetsbyrån Reuters i förra veckan, har storbolag från Väst nu skaffat sig en position i första ledet ”när det gäller att få miljardkontrakt på oljeutvinning och återuppbyggnad”.
Det vore en tragedi för revo­lutionens fortsättning i Mellanöstern och Nordafrika om grupper av arbetare och unga nu börjar sätta sitt hopp till Natos bomber istället för att lita till sin egen kamp och styrka.

Efter Gaddafis fall reses ­frågan om hur och vem som ska bygga det nya Libyen.
I vilken mån det nationella öv­ergångsrådet (NTC) verkligen kan förena rebellerna, som samlar olika grupper och som endast förenats av viljan att få bort ­Gaddafi, är oklart.
Men även om NTC, med stöd av Västimperialismen och de kassor man nu har tillgång till, tillfälligt lyckas konsolidera sin överhöghet, kommer dess prokapitalistiska politik att komma i motsättning till arbetarnas och de fattigas krav på demokrati, jobb, utbildning och välfärd.
De tongivande inom NTC, som exempelvis premiärminister Mahmud Jibril (en av ­arkitekterna bakom Gaddafiregimens privatiseringsprogram) och ekonomiminister Ali Tarhouni (ekonomiprofessor i USA), är alla privatise­ringsivrare och marknadsfundamentalister.
Istället för privatiseringar och en fri hand till utländska ­storbolag – nykolonialism – krävs att Libyens rikedomar läggs i hela ­folkets händer, en demokratisk ­planerad ekonomi i enlighet med behov.

Massorna behöver organisera sig och forma demokratiska kommittéer som kan säkra att mat, vatten och mediciner når de behövande och som också kan organisera ett försvar mot olika rivaliserande band som med vapen i hand vill hävda sin maktställning.

Det är genom att bygga sina egna organisationer och sätta sin tillit till sin egen styrka, inte till Nato eller NTC, som landets inhemska arbetare såväl som migrantarbetare, unga och fattiga själva kan forma ett nytt och demokratiskt Libyen.
För att så ska bli möjligt krävs en massrörelse som kan förena massorna i försvaret av demokratiska fri- och rättigheter, som tar strid mot privatiseringar, impe­rialismens plundring och fortsatt utländsk militär närvaro och som genom sin organiserade kamp lägger fröet till en regering av och för arbetarna och de fattiga.

Per Olsson