Emil i Lönneberga fyller 50 år. Ack, vad tiden går. När Astrid Lindgren en gång fick frågan vilken av hennes egna sagofigurer hon tyckte bäst om svarade hon Emil.Emil med sitt rättvisepatos och goda hjärta samt alla hyss gillas nog av många, men knappast av Högeralliansen som gör allt för att vi ska få tillbaka Lönnebergas pigor och drängar och fattighjon.
Om statsminister Fredrik Reinfeldt ska liknas med någon av Astrid Lindgrens sagofigurer från Lönneberga så är det väl Kommandoran, hon som åt upp fattighjonens julmat och som fick drängen Alfred att säga till sin farfar:
– Ja du, farfar. Stackars den som är gammal och fattig.
Göran Hägglund kan liknas vid den skenheliga prästen som mellan husförhören gärna äter gott så länge det är gratis.
Anders Borg är lika snål som Emils pappa Anton när det gäller nödvändiga utgifter, men lika fjäskande för överklassen. Minns bara hur Emils pappa gör sig till när familjen är bjuden på middag hos fru Petrell i Vimmerby.
En Anders Borg i skepnad av Emils pappa skulle dock inte bara nöja sig med att vara snål och uppmana till att gå barfota för att spara skosulorna, utan även sälja Emils samling av trägubbar till något riskkapitalbolag.
Vem i regeringen som är Krösa-Maja med sina skräckhistorier och ständiga ojanden finns det många bud om. Om den förra näringslivsministern och centerledaren Maud Olofsson suttit kvar vore hon en självklar kandidat. Men nu får det väl bli försvarsminister Karin Enström med sin rysskräck.
Annie Lööf är som pigan Lina – hon får aldrig det hon vill ha.
Så klart finns det ingen i regeringen som är en drängen Alfred – Emils bäste vän. Replikskiftet dem emellan är klassiskt:
– Du och jag, Alfred.
– Ja, du och jag, Emil.
Och vem kan glömma scenerna när Emil räddar Alfred från att dö. Emils pappa var inte beredd att ge sig ut i snöstormen. Alfred var ju bara en dräng…
För övrigt kan väl hela regeringen liknas vid de två enfaldiga poliskonstaplarna Kling och Klang i Pippi Långstrump. Allt de gör blir fel utan att de förstår varför.
Per Olsson
