Hundratusentals offentliganställda i Grekland strejkade den 10 februari mot den socialdemokratiska PASOK-regeringens nedskärningspaket.Denna strejk kommer att följas av en 24 timmar lång generalstrejk från både privat- och offentliganställda den 25 februari.
Det finns en utbredd och djupgående ilska mot de planerade attackerna på jobb, löner, an- ställ- ningsvillkor och pensioner samt över skattehöjningar.
Regeringens åtgärder inkluderar ett lönestopp inom offentliga sektorn och kraftiga nedskärningar på bonusar, vilka utgör en stor del av de grekiska offentliganställdas löner (ibland upp till 90 procent av den formella lönen), skattehöjningar och en höjning av pensionsåldern med i genomsnitt två år över den nuvarande på 65 år.
– Vad de försöker göra är att rulla tillbaka våra hårt förtjänade rättigheter, rättigheter som åttatimmarsdagen och en anständig pension efter ett liv av arbete. Detta är en kris som kommer att göra de fattiga ännu fattigare och de rika ännu rikare. Det är heltigenom orättvist, menade en av de strejkande den 10 februari.
Stämningarna är dock blandade, det finns även resignation och till och med desperation. Många arbetare lamslås också av den snabba utvecklingen och djupet av landets ekonomiska kris.
Ledarna för offentligfacket Adedy, som utlyste strejken, säger exempelvis att de är emot regeringens krispaket, men lägger inte fram något konkret program för hur kampen ska bedrivas och de erbjuder inte heller något verkligt alternativ till nedskärningarna.
Av de två stora vänsterpartierna har endast Syriza (en koalition av den radikala vänstern) fört fram kravet på förstatliganden av de krisdrabbade bankerna och av förstatliganden eller återförstatliganden av delar av ekonomins statliga sektor, under arbetarkontroll och -styre.
Dessa krav begravs emellertid för det mesta och Syrizas ledare hänvisar inte till dem när de gör uttalanden. Detta innebär att de flesta arbetare inte vet vilka krav Syriza står bakom.
I kontrast till detta använder det grekiska kommunistpartiet KKE, som har en större andel av väljarkåren bakom sig än Syriza har, samt en mer solid arbetarklassbas, sig av en kraftfullare fraseologi.
Kommunistpartiet manar arbetarna att besegra regeringens och EU:s attacker, men säger inte hur attackerna kan stoppas. Samtidigt fortsätter kommunispartiet med att tillämpa en sekteristisk splittringstaktik genom att organisera separata demonstrationer och hävdar att alla andra (inom vänstern och i facken), förutom kommunistpartiet, är borgarklassens agenter.
I kontrast till detta för anhängare till Xekinima (CWI i Grekland) klart och tydligt fram ett socialistiskt alternativ till krisen.
En av nyckeluppgifterna för socialister i Grekland är att bekämpa den splittringstaktik som delar av vänstern använder sig av, särskilt inom kommunistpartiet, och att driva kampanj för en vänsterns ”enhetsfront”, i grunden bestående av kommunistpartiet och Syriza, för att forma ett kraftfullt motstånd mot attackerna.
Detta måste knytas till en kamp för socialism och demokratisk planering.
Xekinima för också fram mer detaljerade krav, som inga lönesänkningar, inga attacker på pensionerna, ingen höjning av de in- direkta skatterna; vägra att betala låneskulderna – använd pengarna till offentliga investeringar; låt pamparna betala tillbaka de 100 miljarder euro som har stulits ur arbetarnas pensionsfonder.
Xekinima kampanjar för att utveckla rörelsen från arbetsplatsaktioner och delstrejker till 24-timmars- och 48-timmars gene- ralstrejker som innefattar alla offentligt och privat anställda.
Anhängare till Xekinima manar också till en internationalistisk respons. Xekinima kämpar mot kapitalisternas EU och för ett socialistiskt förenat Europa.
En massförankrad, internationalistisk och revolutionär vänster måste byggas – för en arbetarregering med socialistisk politik, för att få slut på krisen.
Andreas Payiatsos
Xekinima (CWI Grekland)
